Agenda och prästerskapet

Att titta på programmet Agenda har vissa likheter med att lära barn detta med heltalens hemlighet. Hur stort tal man än tänker på, så finns det alltid ett som är större. Och hur galet det än har varit i Agenda, så kan det alltid bli värre nästa gång. Kvällens balanserade program:

I. Såhär påas inslaget: ”Stora faror för ekonomin att höja världens högsta skatter. 15 framstående ekonomer sågar regeringens förslag”. Man har alltså frågat 15 framstående nationalekonomer om de tycker att det är bra att höja skatterna. De har sagt att det är det inte. NÄHÄ! Det är som att fråga 15 präster i katolska kyrkan om de tror att Gud finns. Faktiskt just precis så. Nationalekonomin såsom den utövas av ”framstående nationalekonomer” idag – alltså den neoklassiska nationalekonomin – har inget med ekonomi att göra. Den är en blandning mellan irrlära och ideologiskt väkteri. Nationalekonomer av professionen har samma funktion som katolska kyrkan hade under medeltiden – alltså att med hänvisning till osynliga högre makter propagera för status quo. De trossatser nationalekonomer håller sig till – en bisarr uppfattning om människor som atomistiska maskiner, marknaden som ett andeväsen och samhället som just ingenting annat än en låda för de atomistiska maskinerna och anden – sammanfattas i så kallade modeller. Grundantagandena i dessa modeller leder alltid till att fackföreningar förstör ekonomin, försök att öka jämlikheten leder till ragnarök och skatter är väldigt, väldigt dåliga. Den ekonomisk-historiska verkligheten är helt frånvarande i nationalekonomiska modeller. Däremot är effekterna av förslagen högst konkreta. Kjell-Olof Feldt pratade om att ”spara i transfereringarna” istället. Det betyder sänkta pensioner, studiemedel och socialbidrag. Det talades även om ”färre sjukskrivna” (läs: sänkta sjuklöner) och längre till pension (lätt för en undersköterska som är slut i kroppen vid 50). Sedan fick företrädare för TCO och Saco säga att man borde sänka skatterna istället och Adaktusson hetsade kring om man inte borde höja sysselsättningen istället. Att Sverige har Europas högsta skatter och en av de högsta sysselsättningsnivåerna bekymrade inte honom. Det är ändå han som sätter dagordningen.

II. ”Viva Europa!” I Spanien är man minsann för EU, för EU är bra för freden och ekonomin. Nu ska alla rösta ja till konstitutionen i Spanien. Utom de som röstskolkar för att de är så mycket för EU. De som är mot konstitutionen är nazister och kommunister – men de är också för EU, ändå. I Spanien tänker man också mycket på Olof Palme när man tänker på EU. Så i Sverige borde vi också göra det. Margot Wallström – ny favorit hos borgerligheten, eftersom hon är socialdemokrat som angriper socialdemokratin – fick säga att med mer kunskap så blir säkert fler för EU. Inslaget skulle ha kunnat vara en reklamfilm för svenska ja-sidan i en folkomröstning om konstitutionen. Men se, det behöver inte göras sådana reklamfilmer, för vi slipper folkomrösta här. Här bestämmer etablissemanget att det vore tråkigt att få stryk en gång till.

III. ”Militanta grupper hotar vapenvila och dialog”. Veckans vi-varnar-för-svartmuskiga-araber-inslag. En palestinsk motståndsman som handikappats av Israel när han kämpade för sin rätt till ett liv i frihet visas upp som hot mot ”vapenvilan” och ”dialogen”. Det påpekas att han skulle kunna dödas av Israel om han gick utanför dörren. Det påpekas inte att detta kallas för utomrättsliga avrättningar; mord; statsterror. Israel hotar inte ”vapenvilan” eller ”dialogen” genom att ockupera Palestina och där bedriva raspolitik. Däremot borde Abu Mazen använda mer våld mot andra palestinier, blir sammanfattningen.

Det mest absurda är att jag inte överdriver.