Josefsson, Aschberg och dagordningen

Ibland finns det bara två ord: Fy fan. Ett inslag i Debatt presenteras som en diskussion om ”vad man får säga om invandrare i media”. Återigen är vi tillbaka i Ny Demokratis glada dagar av invandrarhets. Och bortom det. Janne Josefsson och Robert Aschberg hemfaller åt argumentation som låter som vilken sverigedemokrat som helst. ”Vi måste få säga som det är”. Som det är. De begriper ju inte ens frågeställningen! Att just invandrare görs till skyldig grupp, i egenskap av sitt invandrarskap. Att det är så här den strukturella rasismen ser ut, och att det är så här den reproduceras när det är som värst. De sitter där, adrenalinsprängda, chockerade över att för en gångs skull själva bli ifrågasatta. Och de klarar inte det, utan att gå ned sig i det djupaste träck av schabloner. I ett försök att urskulda sig säger Josefsson att ”vi måste se hur invandrare lever”. Och så gör han ett program om tre invandrare som fuskar med släktingars pensioner! Jovars. Själva grundförutsättningen, är att Josefsson inte kan se hur invandrare lever. Han slipper uppleva effekterna av den hets han sätter igång. Han kan istället prisa sig själv som spridare av ”sanningen”. Vill herrarna se hur invandrare lever? Se till att få sparken från SVT, utan fallskärm. Färga håret, byt namn, börja söka jobb, försök komma in på krogen, låt polisen omhänderta er och kalla er för apor. Fy fan, var orden.