Jacques Werup: Hundra dikter från fyra decennier, Bonniers.
Även om saker förbättras så plågas svensk poesi fortfarande av ”språkmaterialism” – med i och för sig talangfulla poeter som knådar ord utan att säga något väsentligt. Därför är det alltid värt att uppmärksamma sådant som bryter av. Jacques Werup gör det, men tyvärr är den här samlingen ofta tjatig och lite trist gubbig. Dock finns en del mycket bra dikt – tät och nära: ”Därför tog jag både livet / och döden i små klunkar, / jag tordes inte dö, / därför knappast heller leva”. (Recensionen här)
Roger Howard: Iran i Kris? Kärnvapenhot och politiska vägval, Tankekraft.
De flesta artiklar och analyser som skrivs om Iran saknar konkretion. Det politiska livet framställs som en svart låda, eller på sin höjd som en konlikt mellan ”reformvänner” och ”konservativa islamister”. Howards bok är annorlunda. Samtidigt är det inte bokens styrka att lyfta fram tankemodeller. Irriterande är också Howards stundtals naiva inställning till syftena med amerikansk utrikespolitik. Nyttig bok för den geopolitiskt intresserade hur som helst. (Recensionen här)
-----
Läs för övrigt numrets ledare! Skarpt om arvskapitalism och feministiskt initiativ: ”Arvet styr. Så i kungahuset, så ock i näringslivet”.
2 kommentarer:
Språkmaterialismen med texten i centrum är helt OK i små portioner. Men jag tycker oftast att det är ännu roligare att läsa poetiska texter där texten pekar utanför själva texten - på viktiga allmänmänskliga saker...
Läste Werups Provliv - tycker att det var väl sentimentalt. Hederlig centrallyrik dock. En ny diktsamling som kombinerar det bästa från språkmaterialismen med "budskapspoesin" är åländskan Katarina Gäddnäs nya Venuspassagen. Rekommenderas!
Skicka en kommentar