Dubbelt skamligt i Åre

Nästa vecka står Sverige värd för ett skamligt möte i Åre. Det heter ”euro-atlantiska partnerskaprsådet i säkerhetsfrågor”. I praktiken kommer ett gäng krigsförbrytare från angreppspakten Nato till Åre för att samordna framtida insatser tillsammans med länder som ännu inte är med i Nato, men är beredda att underordna sig. Som Sverige, numera. Om detta kan man i dagens Expressen läsa två intressanta artiklar.

På ledarplats ställer man en rimlig fråga: ”Varför är regeringen så oerhört mån om att hela tiden fördjupa samarbetet med en organisation – Nato – som man inte vill vara med i?”. Det är en mycket berättigad fråga. Expressen vill att Sverige ska vara med i Nato. De flesta svenskar vill inte det. Vi närmar oss Nato med stormsteg, anpassar vår politik, vår teknik, vår syn på internationell rätt och mänskliga rätigheter, vårt nationella samvete. Men det förs ingen vettig debatt i frågan. Det ljugs. För detta bär socialdemokraterna det fulla ansvaret. Processen har pågått länge.

När Anna Lindh i februari 2002 presenterade den nya säkerhetspolitiska doktrinen löd den bland annat:

”EU och Nato utgör, tillsammans med Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, grundvalarna för Europas säkerhetsarkitektur. USA:s engagemang för Europa förblir också centralt. […] Sverige är alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl”.

Notera tempus.

Det lustiga är att man till och höger och vänster var helt överens om hur detta rimligen tolkas – nämligen genom innantilläsning. Det är en öppning för Natointräde. Bara socialdemokraterna (och i viss mån centern) låtsades som att det regnade.

Bo Lundgren (ni kanske inte minns honom, men har varit moderat partiledare) sa:

”Uppgörelsen mellan oss moderater, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna har gett en modern och öppen beskrivning av svensk säkerhetspolitik. Vi lämnar den gamla neutralitetspolitiken bakom oss. […] Formuleringarna ligger väl i linje med det borgerliga förslaget från augusti förra året. […] Den ryggradslösa säkerhetspolitikens tid är förbi. Det är inte tabu att tala om Nato som Europas självklara militära ryggrad. För Europas säkerhet är det av avgörande betydelse att det transatlantiska bandet inte försvagas. Det förutsätter ömsesidig respekt. Ett medlemskap i Nato är ett naturligt nästa steg på vägen mot ett ökat internationellt samarbete – en väg som har varit Sveriges väg sedan början av 90-talet”.

Lars Ohly blottlade i ett av sina bästa anföranden regeringens monumentala hyckleri:

”Hur skulle det då ha kunnat låta? Exempelvis så här: Sverige är militärt alliansfritt. Det är den säkerhetspolitiska linje som ger oss störst handlingsfrihet i olika krislägen. Om en konflikt trots allt skulle bryta ut i vårt närområde står det oss fritt att i enlighet med FN:s stadga agera, vara icke krigförande eller förklara oss neutrala. Den svenska militära alliansfriheten, grundad på en betryggande försvarsförmåga, bidrar till stabilitet i vår del av Europa. Den är en god plattform för fortsatta svenska strävanden för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Så löd det förslag som regeringen stod för i augusti. Det var det förslag som man förhandlade bort i överenskommelsen med de tre borgerliga partierna. Doktrinen kunde också ha kunnat låta så här: Sverige ska vara militärt alliansfritt. Alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Alliansfriheten ger oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i krislägen, och också i frågor som nedrustning och kärnvapenavveckling. Som militärt alliansfria kan vi välja att ställa oss neutrala i en eventuell kris- eller krigssituation. Det var den socialdemokratiska partikongressens beslut när man fattade beslut om nytt partiprogram på kongressen i höstas”.

Frågan som dyker upp är alltså den som Expressen ställer på ledarplats. Alla ser att vi närmar oss Nato, men regeringen vägrar öppnar upp en debatt. Man föredrar den ljusskygga taktiken, de små stegens tyranni. Det är lika skamligt som värdskapet för Åremötet.

På debattplats i Expressen tar Svenska Freds- och Skiljedomstolen ännu ett jättekliv in i etablissemangets famn och samtidigt irrelevansen. ”Det är dags att lämna kalla krigets neutralitetspolitik bakom oss”, och hoppas att ”kampen mot terrorismen” ska föras på ett humant och mysigt sätt. Detta är ännu ett tecken på den vertikala omstruktureringen av det politiska landskapet. Samma dynamik som avskiljt en chic-radikal med i väsentliga frågor helt för makten helt ofarlig etablissemangsvänster, driver Svenska freds in i ståndpunkter som säkert vinner gillande och respekt bland samhällets makthavare – inklusive de värsta krigshetsarna – men placerar organisation i rak motsättning till den fredsrörelse som faktiskt arbetar för fred.