Publicerar här min ledarkrönika från dagens Flamman.
---
Å ena sidan: Den symbiotiska relationen mellan SAP och LO-facken har varit, och är, på många sätt en styggelse för arbetarrörelsen. Grova övergrepp mot kämpande medlemmar har begåtts i samarbetets namn. Politiskt har symbiosen inneburit att regeringens intressen ofta gått före fackets medlemmars. Rörelsen har snörpts åt. Många av turerna i senaste Kommunalstrejken minner åter om problemen. En fackföreningsrörelse, som inte sneglat åt regering och kommunförbund, hade nog inte bara uppnått bättre löneresultat utan också skapat politiskt tryck för ett underifrånförsvar av välfärden.
Å andra sidan: Det är den höga anslutningsgraden till facket och kollektivavtalsmodellens styrka – inklusive en hög grad av institutionalisering – som hållit svensk socialdemokrati trots allt förhållandevis långt till vänster, och rest hinder mot rasering av kärnan i arbetarrörelsens framgångar. Det förutsätter någon organisering.
Jag kan sätta mina sista slantar på att det kommer en borgerlig hetsvåg – kanske kryddad med någon ”skandal” – inför valet 2006, som handlar om den fackligt-politiska samverkan, inte minst LO:s ekonomiska stöd till s.
Då gäller det för vänstern att landa rätt. Det lär, som vi vant oss vid, dyka upp en ”frihetlig” ståndpunkt – att aningslöst eller medvetet göra gemensam sak med borgarna, i kritiken av allt strukturerat i arbetarrörelsen som ”auktoritärt” och allt fungerande som ”gammaldags”. En självständig och relevant vänster måste sky en sådan position utan att förneka sig själv. Offensiva politiska linjer, baserade i arbetarrörelsen snarare än i lösa ”värderingar”, och ett eget fackligt basarbete, är oundgängligt.
Det danska exemplet måste analyseras kritiskt. Brytningen med s har där försvagat socialdemokratin, men har det lett till ett radikalare och slagkraftigare fack? Det som avgör utfallet efter en sådan distansering kommer att vara grunderna för uppbrottet och den konkreta organisatoriska styrka som kan uppbådas efteråt. Två paroller måste kunna resas samtidigt: Gör facket till en kamporganisation. Slå vakt om arbetarrörelsen och dess institutioner.
torsdag, maj 19, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
"Jag kan sätta mina sista slantar på att det kommer en borgerlig hetsvåg – kanske kryddad med någon 'skandal' "
Sa aven du har insett korruptionen hos sossarna? Skandaler har blivit en del av den politiska agendan hos (s).
En hel del poänger i Ali's krönika kan jag nog sympatisera med.
Men jag tror inte att vi kommer att se en borgerlig hets, eller några framgrävda skandaler förevalet. Jag är säker på att skandalerna finns, de kanske tom grävs fram av pressen, men jag tror att den borgerliga alliansen kommer att spela ner motsättningen mot LO (som organisation, med dess ledning). Bla därför att den kommer att rikta in sig på att få LO-medlemmars röster i större grad. Det sker inte genom att samtidigt ligga i fejd med LO-toppen.
Fast det sk 'fackligt-politiska samarbetet' kommer kanske att kritiseras, och på ett helt befogat plan. Det borde isf göras ur den enskilde LO medlemmens perspektiv. Men inte ens där är jag säker.
Sossarna vet att de behöver elda på och få upp 'kampkänslan' mot dom berogerliga balnd alla luttrade och desillusionerade högbeskattade arbetande (dem som de vill kalla för 'sitt' folk). De bheöver kampkänslan, vi-mot-dom, i mycket större utsträckning än de borgerliga.
Jag vet f.ö. inte hur mycket Ali's sista slantar innebär, men jag tycker inte att skall satsa dem på sådana profetior. Om han nu menade allvar ....
Jonas N
http://www.aftonbladet.se/blogg/klein/170505131958_ris_och_ros_frn_andra_bloggare.html
Ali ar inte helt nojd med var narvaro.
Tja, Pontus.
Han tolererar oss iaf. Han skulle ju kunna stänga av oss, eller hålla på med lite mobbing och rent godtyckligt och på pin kiv plocka bort några av inläggen. Företrädesvis de vassare argumenten :-)
Fast jag tror inte på att hans blogg har lidit skada. Kanske några har slutat att komma hit, men jag är säker på att det finns många andra som istället kommer hit istället. Det går ju också alldeles utmärkt att inte läsa en enda kommentar.
Men jag tror också att kommentarerna läses av många och med viss uppskattning, och att besökare kommer pga av dem. Att där finns en och annan kunnig och hövlig vänsterskribent tror jag bara är positivt i sammanhanget.
Om han bara skulle vilja ha beröm och ryggdunkar från yngre (och mindre kunniga, mer känslopåverkbara) VU-sympatisörer (mfl bokstavskombinationer) kunde man förstå honom. Men om han förväntar sig en intelligent debatt, vilken ju emellanåt uppstår, funkar det inte att beklaga sig över motargument, kritik, fakta, och påpekade inkonsekveneser.
I ärlighetens namn funkar det heller inte att beklaga sig över avvikande värderingar och skillnader i åsikter.
Han kallar oss ett litet, aggressivt, extremt enkelspårigt högergäng, som skriver många och långa inlägg. Det är en (medveten?) sammanblandning anser jag. Det finns/fanns? förvisso några som skrev aggressiva otrevliga påhopp, men det är helt andra än de som resonerar och faktiskt både läser och bemöter andras inlägg.
Enkelspårigt. Jag funderade ett tag på det. Jag kunde tolka det på två sätt:
1) Dels uppfattar kanske Ali alla andra(s) ställningstaganden som inskränkta och enkelspåriga, om han på allvar menar att han redan sitter på den fullständiga och korrekta (enda?) totallösningen. Eller
2) Iom att nästan alla invändningar mot kollektivistiska och totalitära enhetslösningar bottnar i samma (ganska enkla) grundindvändning: 'vem är öht berättigad att utöva detta tvång?', och att det mesta av vänsterargumentationen försöker prata om allt annat än detta, kan jag förstå att det känns både jobbigt och enkelspårigt att gång på gång bli påmind om att samma invändning kvarstår.
Dessa tolkningar utelsuter ju inte heller varandra.
Du har väl påtalat det, Pontus? Och jag, och många fler också, men frekvensen av använda invektiv och nedsättande personomdömmen och från vilket håll de kommer är väl ändå ganska entydig. Hövligt tilltal är väl ändå inte Alis starkaste sida.
Jag skulle ranka hans underhållningsvärde betydligt högre!
"Iom att nästan alla invändningar mot kollektivistiska och totalitära enhetslösningar bottnar i samma (ganska enkla) grundindvändning: 'vem är öht berättigad att utöva detta tvång?', och att det mesta av vänsterargumentationen försöker prata om allt annat än detta, kan jag förstå att det känns både jobbigt och enkelspårigt att gång på gång bli påmind om att samma invändning kvarstår."
Vad jag vet försvarar varken Esbati eller någon annan här "totalitära helhetslösningar", men i övrigt är det en bra analys. Skyttegravarna är grävda, politiska uppfattningar beror sällan på faktafel och rena missförstånd utan i grund och botten på värderingar. Varken Esbati eller någon annan kommer att ändra uppfattning bara för att ni borgare upprepar er misstro vad gäller demokrati och folkstyre.
Adam ... ehrm ... tack, kanske jag skall säga för uppmärksamheten.
Men jag vill nog påstå att vänstern står (i större eller mindre utsträckning) för att vilja införa mer enhetslösningar:
Önskan att bara landstingsskjukvård skall få finnas, tex.
Eller att alla skall tvingas in i samma sorts pensionssparande.
Eller komunal bartillsyn.
Eller komunal grundskola.
osv
Det finns många områden, och genomgående vill vänstern att det som kallas det 'gemensamma' skall omfatta mer, och sånt där enskilda kan/får göra individuella och egna val skall minska.
Men jag håller inte med dig om att där är 'sällan faktafel'.
Jag skulle uttrycka det mer som
Vänstern appellerar mer till känslor, till deras längtan till något bättre (men även ganska oblygt till de mer destruktiva känslorna: missunsamhet, ansvarslöshet, lättja)
Medan frithetliga (obs ej nödv. borgerliga) argument appellerar till rationalitet, till motsatsförhållanden, till berättigande, till avvägningar för/emot, och till att bedöma storleksordningar dvs rangordna olika saker (i någon mån). Jag vill dessutom hävda att de i större utsträckning relaterar till fakta och kunskap.
Även vänstern använder fakta, för att underbygga sin retorik. Oftast iaf korrekta fakta. Men i slutändan skall ändå övertygandet baseras på känslor. Därför använder man oftast fakta ganska sellektivt. Ofta dessutom på mer eller mindre missvisande sätt.
Detta behöver inte ske med illvilja eller ens avsikt: Genom ett 'ryska posten'-filter räcker det med att någon undersöker en företeelse som engagerar (någon hjärtefråga) varefter siffror ur denna studie citeras och refereras, varefter någon tidningsartikel skriver nåt om 'orättvisorna' varefter läsaren tror sig ha fått fakta till livs och för denna 'fakta' vidare.
På denna blogg finns otaliga och tydliga exempel på hur övertygade folk är om att de vet hur det faktiskt förhåller sig.
Sådan fakta behöver alltså inte vara fel, men den betyder då inte nödv. det den påstås betyda. För att ta ta reda på detaljerna måste man ta reda på förutsättningarna, bakgrunden osv, helt enkelt göra sin läxa. Läxor är fö något som vänstern är mindre entustiastisk för (oavsett sammanhang)
Fast du har helt rätt att vare sig Ali's eller mina värderingar kommer att ändra sig pga av någon sträng. Men du har fel när du säger att skyttegravarna är grävda. De allra flesta ändrar sig (i meningen nyanserar) när de blir klokare kunnigare (kan sammanfalla med att de blir äldre). För dessa kan en intelligent dialog, även om den bedrivs från redan grävda positioner påskynda visdomen, och minska den sammandlagda okunskapen. Om inte annat så kan den bidra till att öka tolleransen för att folk faktiskt både har, skall ha, och kan argumentera för andra ståndpunkter än de egna, eller dem man ft tror på och vill följa.
"Scientists debate continually, and reality is the check. They may have egos as large as those possessed by the iconic figures of the academic humanities, but they handle their hubris in a very different way. They can be moved by arguments, because they work in an empirical world of facts, a world based on reality. There are no fixed, unalterable positions. They are both the creators and the critics of their shared enterprise. Ideas come from them and they also criticize one another's ideas. "
Jonas N,
Vilken är egentligen denna "vänster" som du jämt och ständigt hänvisar till och klistrar på diverse attribut? Den frihetliga grenen är till exempel uppenbarligen utesluten ur din definition av vänstern. Det vore intressant att veta vem du egentligen menar (för att inte tala om vad du grundar dessa anklagelser på då du inte anger några källor).
Adam, den 'frihetliga' vänstern skulle ha en agenda som sammanfaller med min. Jag är helt medveten om att en (påtaglig) del av vänstern är sprungen ur samma värderingar som mina. Men jag hävdar att om man menar allvar med friheten måste man erkänna alla att ha och få samma frihet. Även dem man inte sympatiserar med. Det är väl där jag inte inkluderar den 'frihetliga vänstern' i mina omdömen.
Jag skulle gärna undvika att behöva tillskriva vänstern åsikter. Men ett skäl till att jag skriver här är att jag vill höra vänsterns bästa argument, men också för att jag vill förstå dess bevekelsegrunder som trots allt väcker anklang hos så många, helt oberoende av styrkan i dess argument!
Och nej, jag behöver inte ange källor. Jag framför sakargument som syftar till att appellera till enskildas intellekt. Gör de inte det är det att beklaga. Jag anser inte att ett påstått sakförhållande vare sig förstärks eller försvagas av hur många som känner till det, eller håller med om det. Det är bara faktiska sakförhållanden som kan tala eftertryck.
Skicka en kommentar