Duell med tre deltagare?

Jag trodde först att jag hade läst fel. När socialdemokraterna och moderaterna kommit överens om att köra en debatt i TV mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, med en kvinnlig debattledare, då säger SVT nej. För man ska minsann inte bara ha en manlig debattledare, utan en äkta karlakarl – Lars Adaktusson! Adaktusson ägnar som bekant ett helt program varje söndag åt att vrida den politiska dagordningen åt höger och (de gånger det inte handlar om att sända hyllningsreportage om den amerikanska ockupationen i Irak, eller varna för svartmuskig världsterrorism) pusha för borgerlig valseger. Den enda gång jag kan minnas att den borgerliga alliansen kritiserats har det varit för att den varit otydlig med kraven på skattesänkningar. Så kan det vara. Men nog borde väl till och med SVT-ledningen – förutom det direkt pinsamma med att man inte vill ha en kvinnlig debattledare – förstå att det blir smått farsartat att ha Lars Adaktusson som någorlunda opartisk debattledare, särskilt när moderaterna krävt och fått igenom att det inte ska finnas formella replikskiften och bestämda talartider. Jag köper att Reinfeldt får ha med sig en medhjälpare, men man kan ju inte kalla honom debattledare då.

Processen kring debatterna har annars i media beskrivits som ett tjafsande mellan s och m. Det är lite konstigt. För nu har det varit helt uppenbart att s, som tog initiativ till mötena, verkligen velat debattera, eftersom den senaste tidens dagordningen präglats av skandaler och allmänt imageprat, medan m velat undvika debatterna, av precis samma skäl. Marita Ulvskog påpekade i ett pressmeddelande den 12 maj:

”Vi gick med på att halvera antalet debatter från 23 till 12, ändra på orter och även rubriker. Men inget har kunnat tillfredställa moderaterna. Därför tvingas vi idag sätta ner foten. Det är självfallet tråkigt att det inte gått att komma överens och att moderaterna inte vågar stå upp för sin egen sakpolitik - men vi genomför debatterna som planerat och hoppas att de ändå väljer att dyka upp”.

Inte för att jag är så förtjust i socialdemokratiska debattörer eller tror att de kommer att dundervinna folket för regeringens politik (även om Göran Persson är en fruktansvärt duktig retoriker). Men klart är att moderaterna har mycket att förlora på att diskutera innehållet i sin politik med vilken motståndare som helst. Strategin är klar – skapa en aura kring politiken istället, förmedla en bild, upprepa bara några nyckelfraser utan innehåll. Innehållet i politiken finns där, men den bör inte diskuteras så mycket, eftersom det kan bli tydligt att de flesta faktiskt förlorar på den.

Jag vill påminna om EMU-folkomröstningen. Stiftelsen Sverige i Europa gav inför den kampanjen ut en ”samtalshandledning” till de sina (”Hög tid för Europa”). Den var skriven av förre Muf-ordföranden Tomas Idergaard och Johnny Munkhammar från Svenskt Näringsliv och Timbro. Vid sidan av vanliga kampanj- och debattknep kunde man här läsa det som kom att bli ja-debattörernas signum: ”Ett förslag är at låta kärnan i ja-argumentation utgöras av de tre begreppen ’fördelar’, ’inflytande’ och ’utanförskapet’”. Dessa exceptionellt fluffiga påståenden, eller snarare allmänna koncept, kunde dock effektivt vederläggas var gång de utsattes för kritisk granskning bortom reklamtavlornas envägskommunikation. Det är alltså inte så överraskande, att samtalshandledningen föreslog ja-aktivister att ”undvika klassiska debattsituationer”. Man borde, kunde man här läsa, även ”försöka få arrangören av debatten att minimera tiden för inledningar och gärna stryka replikskiftena helt”. Det var inte sällan som det blev märkliga diskussioner om upplägg, just på grund av denna grundläggande motvilja hos ja-sidan att debattera istället för att ”performa”. På nej-sidan sökte vi tvärtom debatter, och det blev ju bra, när vi lyckades få till sådana.

Det är inte så svårt att se borgarnas motvilja mot precis samma saker den här gången. Det gäller att tvinga dem ändå. En TV-debatt är en start, men det kommer inte att vara sosseministrar som vänder opinionen, utan hundratals, tusentals små debatter i sak fram till valet. Arbetarrörelsens organisationer måste sätta igång.