Jaaaa! Det blev nej.

Det franska nejet till konstitutionen är stort. Historiskt. Det är en seger för folkliga krafter i hela Europa, en som skapar öppningar för progressiva förändringar, om partier och organisationer i Frankrike och i andra europeiska länder lyckas ta tillvara det momentum som folkomröstningskampanjen skapat. Fransmännen har återtagit politiken. Det har talats politik, det har organiserats massmöten, det har lästs, skrivits och debatterats. Det råder ingen tvekan om att detta är ett vänster-nej; ett folkligt underifrån-nej. Det politiska fältet har spruckit upp vertikalt. Folket mot eliten.

Många har i analyser talat om den impopulära franska högerregeringen, och om Chiracs ställning. Men det som nu hänt i Frankrike, och som jäser i många andra länder, är i första hand ett underbetyg åt de socialdemokratiska partiledningarna. Alla Europas regeringar driver – oavsett färg – ett ja till konstitutionen. Att högerliberala regeringar gör det är lättförklarligt. Men att socialdemokratin i Europa så till den grad förlorat själ och rötter, att man gjort detta upphöjande av marknadsliberalismen till grundlag till sin egen hjärtefråga, det är det verkligt intressanta. Och illavarslande. De gör alltså gemensam sak med andra eliter istället för med arbetarklassen, och söker sälja in produkten med falska vänsterargument, när de plötsligt inser att elektoratet ropar efter en politik för folkligt inflytande och minskade klyftor, som de inte velat och kunnat leverera.

Att höra Göran Persson förenas i argumentation och arrogans med Maud Olofsson (som i Agenda passade på at tala lite till om freden) och Fredrik Reinfeldt, när han avfärdar et franska nejets betydelse för den fortsatta processen i Sverige, är minst sagt beklämmande. Men sista ordet är inte sagt.

Strejk- och protestvågen i Frankrike 1995 gav kraft åt ett helt nytt politiskt klimat i Europa, där den enda vägens politik började ifrågasättas och den politiska apatin övergick i hårdnande motsättningar. Efter 11/9 har vi sett mer av repression och enkelspårig högerpolitik. Jättedemonstrationerna 15 februari 2003 var viktiga reaktioner, men kunde sedan inte växlas in i en varaktig fredsrörelse. Därtill var organiseringen för svag och tilliten till den nyimperialistiska retoriken om ”demokratisering” i Irak ännu alltför stor. Dagens Non har alla möjligheter att bli en ny vändpunkt.

-----
Läs gärna också ett tidigare inlägg: Röde Dany pickar vidare.