Presidentvalet i Iran

Resultatet av det iranska presidentvalets andra omgång blev att Teherans borgmästare, den hyperkonservative Mahmood Ahmadinejad, 49, vann över en av iranskt samhällslivs ständiga nyckelpersoner, 70-årige ”miljardär-mullan” Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Jag skrev tidigare om det då ganska oväntade beskedet att systemets man Rafsanjani bestämt sig för att ställa upp i presidentvalet. Jag tror att de flesta då bedömde det som mest sannolikt att Rafsanjani skulle vinna. Och skulle han utmanas så skulle det vara från det så kallade reformlägret. Nu blev det tvärtom.

Vad utfallet kommer att innebära är svåranalyserat. Men själva processen säger mycket om det aktuella politiska läget. När Khatami 1997 vann presidentvalet var det en stor politisk händelse just för att det monolitiska politiska systemet kunde uppvisa motsättningar. Reformsträvandena har sedan av skäl som tål en längre separat analys ebbat ut och redan för mer än ett år sedan var det redan tydligt att de konservativa hade det politiska initiativet inför valet 2005, då Khatami enligt konstitutionen skulle få träda åt sidan.

Det som nu skett visar på öppna och hårda motsättningar inom det ledande etablissemangets självaste kärna. När Rafsanjani räknat med att enkelt kliva fram i vakuumet och driva sin politiska linje – med bibehållen men något modererad politisk kontroll, kombinerat med privatiseringar och utförsäljningar – så möttes han av en nyreaktionär våg. Man måste minnas att det största missnöjet med regimen idag baseras på att man ser det ledande skiktet som korrupt och tjuvaktigt. Särskilt har de ekonomiska klyftorna exploderat igen de senaste åren. Efter revolutionen vidtogs trots allt viktiga åtgärder mot fattigdomen, men på senare år har utslagningen tagit fart igen, samtidigt som man kan se extrema rikedomar byggas upp. Rafsanjani – idag troligen Irans rikaste man – personifierar den utvecklingen. Reformlägret har nog ägnat den problematiken alltför lite uppmärksamhet. Istället har reaktionärer som Ahmadinejad – precis som europeiska nyfascister – kunnat ställa rätt frågor bland breda lager av befolkningen, men naturligtvis erbjuda falska och obehagliga svar.

Det är förstås mer komplext än så, men detta är ändå viktigt. Vad som rent faktiskt händer med korruption och växande klyftor är en helt annan sak. En grund till de inre spänningarna i toppen är just kampen över rofferiets frukter.

Idag talar många om valfusk. Det tycks uppenbart att sådant har förekommit, på lite olika sätt. Men också möjligheterna att manipulera valet säger något om de maktförhållandena. Fusket har knappast handlat om att man räknat rösterna på något speciellt sätt på central nivå. Däremot tycks man ha hindrat ”fel” folk från att rösta på Rafsanjani och på en del håll lokalt ha manipulerat rösterna. Det kommer att vara svårt att veta vad som är sant och falskt, men klart är att den ultrakonservativa falangen har haft sin basorganisering.

Jag tror att många har underskattat den falangen. Den allmänna åsikten – både bland vanligt folk som är hjärtligt trötta på systemet och bland den progressiva oppositionen – har länge varit att den krets som finns kring sådana som Ahmadinejad och Högste ledaren Khamenei är obildade och inkompetenta tölpar. Men många är skarpa politiska analytiker, erfarna revolutionärer och systembyggare som har goda känningar i befolkningen.

Förra sommaren satt jag fascinerad och lyssnade på flera TV-anföranden av Khamenei, där han talade på universitet, till väpnade styrkor, till religiösa aktivister. Det är knappast något som vanliga TV-tittare kollar in. Men lyssnar man med politiska öron hör man hur han driver linjer, bygger medvetna fronter. Och till skillnad från Khomeini som styrde med en upphöjd, mystifierad absolutism från sitt residens i Qom som han sällan lämnade, är Khamenei – och hans medarbetare – ständigt på språng. De måste, för de har inte skuggan av det stöd de hade strax efter revolutionen. Men de är inte upplösta. Tvärtom, visar det sig.

Så vad händer nu? Att systemet är försvagat verkar klart. Men vad som därefter händer är det svårt att sia om, särskilt utifrån. Svenska tidningar kör en grej från TT-AFP där de meddelar att ”exil-iranier hyllar Ahmadinejads seger”. Det är huvudsakligen USA-baserade rojalister som kommer till tals här. Tanken är hur som helst att det är bra att den värre kandidaten valdes, för systemet kanske kollapsar snabbare då. Det är möjligt att en USA-stödd överklass som ser möjligheter att ”göra en Irak” kan resonera så. Men för den progressiva oppositionen torde ett sådant resonemang vara ytterst farligt. För att kunna utnyttja ett kaotiskt läge behövs en egen stryka och kontroll över dagordningen. Så är det knappast för dem.

Jag tror snarare att oppositionen både i och utanför landet behöver vara mycket självkritisk och fundersam. En genomgripande förändring, som har folkligt stöd, bryter med enväldet och som kan skapa en bättre framtid för miljoner iranier, kan inte ske utan att man tar hänsyn till de ekonomiska frågorna. Den progressiva oppositionen har glömt verkligheten för dem som lever i kåkstäderna som ett tag var på väg att försvinna, eller landsbygdsbefolkningen som urbaniseras utan att finna arbeten i en illa skött industri.

Och när de globala maktförhållandena gör sig påminda måste man hamna rätt. I en kommentar till valet talar det amerikanska utrikesdepartementet om att Iran fortfarande är ”fullständigt i otakt med de tydliga frihetsströmningarna i Irak, Afghanistan och Libanon”. Det är en signal om att arbete pågår, för att fortsätta återkolonisera Mellanöstern och förslava ännu ett folk. Den som låter sig ingå i just dessa ”frihetsströmningar” – alltså säljer sig till USA för en framtid som administrerande quisling – gör det iranska folket ännu större skada än ultrakonservativa batongmoralister.