Reaktionärer i alla länder...

Gick av en händelse förbi en skara iranier på Sergels torg idag; en demonstration för bojkott av det iranska presidentvalet 17 juni. Själva den frågan är svår, och blir än mer komplicerad om man diskuterar vad som är det bästa agerandet i exil respektive inne i landet. Men denna inte särskilt månghövdade skara var en rätt speciell sådan, med viktigare syften. Från räckena hängde bland annat en flagga med de gamla rojalistiska symbolerna – lejonet och solen, och så en jättebild på Shahen (Mohammad Reza Pahlavi), dåvarande drottningen Farah och den nu vuxne sonen, som rojalisterna följaktligen ser som tronarvinge. Sonen – som var ett barn då han lämnade landet tillsammans med de bortjagade föräldrarna och delar av statskassan – har större delen av sitt liv levt i USA.

Efter revolutionen i Iran 1979 drog de välnärda rojalisterna i huvudsak just till USA. Politiskt har de länge varit helt marginaliserade. Nu när världshärskarens administration tycks sikta nya möjligheter i landet har de också blivit mer intressanta. Pengar har strömmat till och satellitsändningarna in i Iran har intensifierats. En socialt smal, reaktionär och nationalchauvnistisk gruppering är knappast något att bygga en ljusare framtid för det iranska folket på. Och av egen kraft skulle de förstås inte kunna göra något i Iran. Men i ett läge när det ska spelas och offras i USA:s geopolitiska Grand Chessboard, gäller det för progressiva krafter – också för de iranier som något aningslöst tänker att allt vore bättre än den nuvarande regimen – att vara vaksam mot sådana krafters komprador-karaktär. Påminner i sammanhanget också om ett längre inlägg jag skrev för några månader sedan, om Moderata ungdomsförbundets samarbete med iranska extremhögern.