De medier som gick på allting rejält med sin egen autopilotretorik är tvärsura idag. Expressens ”avslöjande” att det hela skett med ”skattebetalarnas pengar” är både fnissigt distanslöst och lite obehagligt. Ska staten reglera kulturlivet så att man inte får skämta med politiska journalister? Ska Riksteatern förbjudas att göra det den är till för – nämligen samhällstillvänd och alternativ scenkonst? Ska inte skådespelare få betalt för det de gör?
Det blir också sjukt roligt – och talande i sammanhanget – att se lika autopilotbetonade reaktioner från en del politiska företrädare, som gjort det till sitt arbetssätt och signum att upprepa samma PR-fraser, helt oavsett vad som händer i världen:
Peter Eriksson, partiledare (mp):Och absolut bäst:
Jag tycker att alla som tar på sig att starta ett parti är värda respekt. Det är bra att kulturfrågorna lyfts fram.
Fredrik Reinfeldt, partiledare (m):Det där sista är nästan obetalbart. Så jag förstår att de är sura. Centerpartiet har nu anmält projektet. Det säger mycket om centerpartiets utveckling, om borgarnas syn på kulturens frihet och om den obehagligt reaktionära stämning som de spelar på och driver fram.
Det vi ser nu är bara en fortsättning på vänsterns sönderfall. Jag tror inte de lyckas ta sig in i riksdagen.
36 kommentarer:
Men kära nån, Riksteatern har väl råd. De får ju närma 250.000.000 om året av skattebetalarna.
Och vad hela Almedals-jippot kostar skattebetalarna vågar man inte ens tänka på.
Då är det bättre att tänka på de åldringar, både här och i andra delar av landet, som inte kommer utomhus på sommaren p.g.a. att personalen inte räcker till.
Utan är helt beroende av frivilliga för att åtminstone komma ut någon gång under helgerna.
Men kom gärna hit, Ali, och lär oss vad solidaritet betyder i praktiken. Så kan du ju samtidigt berätta hur det känns att bli solbränd på skattebetalarnas bekostnad.
Ha det så bra i Almedalen, och var försiktig med solen.
Så här får man väl inte bete sig? Skämta på etablerade politikers bekostnad? Lite vett och etikett och ett par hundra batonger är vad som behövs.
-Stefan
Håller helt med Ali, ett underbart skämt med den uppblåsta politiska journalistiken som firar högtid under "Almedalen".
Bra investerade skattepengar var det också; reklam som gör att de framtida biljettintekterna ökar och behovet av statlig finansiering minskar.
Men jag kan förstå att alla högerbloggare som gick på det är lite sura.
"Var du än bor i landet ska du kunna se levande, kvalitativ scenkonst på ett lättillgängligt sätt, det är vår målsättning."
Så står det på Riksteaterns hemsida. Så det här var ju både roligt och inom ramarna för uppdraget.
Var det ingen som märkte det uppenbara? Ett gäng kulturarbetare lyckades sno halva uppmärksamheten under Moderaternas dag. Klockrent tycker jag.
Haha, det kanske är därför som alla borgare är så sura. Själv har jag skrattat gott idag när jag sett bluffen avslöjad. En lysande PR-kupp som för en dag faktiskt satte upp den avsomnade kulturpolitiken på agendan.
Att bråka om 200000 kronor "som vi ju skulle kunnat sänka skatten med" är bara patetiskt. Riksteatern har gjort det de får pengar för, spelat teater och idkat samhällskritik.
Man måste väl ändå uppskatta deras tajming. Timbro avslöjar att 2 miljarder går till statens opinionsbildning och så startar de parti.
2 miljarder. Där finns pengar till en skattesänkning.
/B
Sexkarta
Staffan W:
"Att bråka om 200000 kronor "som vi ju skulle kunnat sänka skatten med" är bara patetiskt. Riksteatern har gjort det de får pengar för, spelat teater och idkat samhällskritik."
Många bäckar små...
Det är inte bara 200 000 kronor här, det är en mindre del i ett systematiskt slöseri av skattepengar på ingenting av nuvarande makthavare.
Även om vänster och höger antagligen är oense om hur höga skatter ska vara och vad de ska användas till, torde det vara uppenbart för alla att PR jippon med ideologiska undertoner som inte kommer att leda till några varaktiga resultat förutom 24 timmars pressklipp inte är något annat än ett stort slöseri med skattepengar.
Att just kommunister jublar åt jippot är inte en nyhet. Det råder inget tvivael om att dessa 200.000 onödaga kostnader för samhållet är en liten del av hela sanningen. De älskar at stoppa in andras pengar i allt möjligt. De är vana att få mest pengar av alla till sin unga vänster, genom att blåsa upp siffrorna fem gånger sin verkliga storlek. De fick dessutom pengar av ungdomsstyrelsen för att umgås med sina kamrater i Nordkorea förra året.
Kommunister är idealister. De har ingen verklighetsbaserad lösning på dagens alla problem. Allt löses genom omföring av bidrag, det skapas inget nytt välstånd av folk som jobbar. De är ute i "det blå" och då kan de alltid beskylla andra partier att de vill "sänka" det ena och "förstöra välfärden" med det andra....
Ali, jag måste säga att du har en mycket bra blogg som jag alltid läser, men ibland är det faktiskt roligare att läsa kommentarerna. Skojfriska skämt om medlemsfusk och folkmord är återkommande. Härligt!
"De fick dessutom pengar av ungdomsstyrelsen för att umgås med sina kamrater i Nordkorea förra året. "
Oj, det var nytt. Faktabelägg? Eller bara livlig fantasi? Vem kallar du kommunist förrersten? Fascist!
Staffan W:
"Vem kallar du kommunist förrersten? Fascist!"
Var kom "fascist" ifrån? Att han inte tycker som dig?
Att tro att någon är kommunist baserat på att de motsätter sig marknadsekonomi, gapar om allt icke-socialistiskt och gör sitt bästa för att ställa in sig med andra kommunister är väl inte en så vild tanke?..
Det intressantaste med Ali Esbatis kommentar är att han lyckades analysera och identifiera stora delar av syfte, mål samt deltagare i föreställningen "Kulturpartiet".
Att Plural och Riksteatern arrangerar scenkonst är inget nytt. Båda är kända för att utforska scenkonstbegreppet och "scenkonst i det offentliga rummet" är en spännande och provokativ variant.
Att folkrörelsen Riksteatern använt sig av medel ur sitt bidrag från staten är självklart. Som en del av de statligt finansierade instutitionerna medverkar Riksteatern i att uppmuntra och utveckla den demokratiska processen.
Frågan var nu inte på vilka (luddiga) bevekelsegrunder ni definierar kommunism, utan VILKA här som ni kallar kommunister?
"Frågan var nu inte på vilka (luddiga) bevekelsegrunder ni definierar kommunism, utan VILKA här som ni kallar kommunister?"
Hmm.. Nu förstår jag inte riktigt vad du menar (luddig syftning), även om jag anar det.
Personligen tycker jag det ibland lite väl lätt flyger runt "Skällsord" som "kommunist", "nyliberal" etc, vilket sen urartar till "fascist", "bomb-höger", "hamas-vänster" och olika permutationer av dessa.
Vore intressant med lite mer saklig debatt och lite mindre "lalalala, jag hör inte vad du säger, men jag tycker tvärtom". Från båda "sidor".
När borgerliga personer gnäller över kostnaderna för Kulturpartiskämtet är de närmast patetiska.
Om jag vore borgerlig skulle jag nämligen tala mycket tyst om förslösande av skattebetalarnas pengar.
Den som vill lära sig lite om hur den förra borgerliga regeringen förslösade svenska folkets tillgångar i början av 90-talet bör läsa Carl Hamiltons och Dag Rolanders lilla bok (1993) Att leda Sverige in i krisen (Norstedts förlag).
Det elände som dåvarande moderate statsministern och hans folkpartistiska finansminister ställde till med, överträffar det mesta i den vägen som någon politiker någonsin i Sveriges moderna historia ställt till med.
Ja, autopiloten var på både hos politikerna och hos media. Anders Philblad rapporterade rakt bittert på kvällen från Visby om att han hade blivit ljugen inför och lurad. Medan Ewa Stenberg faktiskt tog det bra idag i dagens DN.
"Det elände som dåvarande moderate statsministern och hans folkpartistiska finansminister ställde till med, överträffar det mesta i den vägen som någon politiker någonsin i Sveriges moderna historia ställt till med."
Det var ju sossarnas som låg bakom 90-talskrisen. Kronkursregleringen - som både sossar och borgare stod bakom - gjorde dock inte saken bättre. När ska ni lära er att lyssna på oss nyliberaler. Vi får ju alltid rätt!
* Krediregleringen var ett misslyckande. Den avskaffades.
* Kronreglering var ett misslyckande. Bort
* Valpskatten var ett misslyckande. Den försvann
* Tokhöga marginalskatter var ett misslyckande. De sänktes.
* Statlig radio- och telemonopol var ett misslyckande. Det avskaffades.
* ATP var ett gigantiskt misslyckade. Tänk på vad SAP lovade på 60-talet.
* Apoteksmonopolet som infördes på 70-talet var ett misslyckande. Det håller nu på falla sönder.
osv
När ska ni be om ursäkt till Radio Nord och alla andra som har drabbats av er dålig poltik genom åren? Socialism var ett fullt helvete i Sovjet. 50% av samma vara är ett halvt helvete här.
"Det var sossarna som skapde krisen egentligen", säger ungdomliga och okunniga moderater.
Läs boken (Att leda Sverige in i krisen), lär er mer! Ingen intelligent person blir imponerad av dem som bara rapar propagandafloskler.
Socialdemokraterna var inte oskylidga, men på ett helt annat sätt än de borgerliga partierna idag försöker göra gällande, och det värsta var vad de borgerligare tog sig för efter regeringstillträdet, och som man inte hade behövt åstadkomma.
Den moderate partiledaren kunde, inte ens sin Hayek eller sin Friedman. Hade de kunnat dessas teorier hade de inte agerat så fullkomligt huvudlöst, och till slut satte faktiskt socialdemokraterna stopp för vanvettet!
Okunnighet är ett tillstånd man aktivt väljer!
kulturpartiet var ett smart pr-jippo som i ett slag avslöjade hur massmedia fungerar.
substansen i nyheten var några kändisar med stöd av max 200 medlemmar med idé om att starta ett parti de inte själva var säkra på om de ville starta och som egentligen bara kunde enas om parollen mer pengar till kulturen.
denna nyhet spreds blixsnabbt i alla stora medier i Sverige där ofta de olika journalisterna gjorde personliga kommentarer om detta var seriöst, om partiet behövdes eller ej.
det stora medier i sverige kallar nyheter har knappt någon förankring alls till vad som verkligen händer och är viktigt.
Faktum är att det tas massor av politiska intitiv som är långt mer betydelsefulla men som knappt får någon uppmärksamhet alls, som det senaste årets stora demonstrationer mot privatiseringar och nedskärningar i sjukvården, liksom uppropet för rättvisa och välfärd som undertecknats av fler än 200 000 människor.
om kulturpartiets korta levnad kunde leda till en diskussion om vem som får komma till tals i massmedia så är det värt varenda krona.
Den "fria" radion (med all sin spännade reklam, sina jinglar, sina lokala CD-spelare) är ett misslyckande...den kommer ändå inte att försvinna eftersom det finns starka krafter som tjänar pengar på skiten.
"Den enda vägen" var ett misslyckande...den körde rätt in i bergväggen
Den borgerliga regeringen 1991-94 ("den mest kompententa")var ett misslyckande...den försvann.
Lasse: Den borgerliga regeringen 91-94 var inte bara ett "misslyckande", den var en ren katastrof för Sverige, vars konsekvenser vi fortfarande betalar och formodligen kommer att dras med i 50 år framöver. Dess hvuudlösa kronförsvar var oförlåtligt. Denna regering tog död på mängder av småföretagare, den tvingade folk från hus och hem, den skapade den arbetslöshet som fortfarande biter sig fast och som smarta propagandamakare nu försöker lägga över skulden för på socialdemokraterna.
Ja man kan ju inte annat än förvånas över att borgarna är såna argsinta bitterfittor som aldrig missar ett tillfälle att grälsjukt gnälla på allt och alla. 200000 är väl ungefär vad en moderatanknyten PR-byrå gör av med på en dag under en valrörelse, också skattepengar förstås. Snacka om tunnelseende.
Och nu ska vi tydligen diskutera vem som är mest skyldig till depressionsåren 91-94 igen, den debatten har ju redan gått några varv här, samma argument recyklas nu igen.
Jag upprepar: Sverige var vid tiden för det borgerliga övertagandet en stark ekonomi, sunda statsfinanser och låg arbetslöshet. 3 år senare lämnade Bildt över stafettpinnen till Carlsson, han lämnade även över massarbetslöshet och ett aldrig tidigare skådat budgetundrskott/statsskuld. Det är kalla hårda fakta som ingen kan förneka. Visst hade Sverige vissa problem i slutet av åttiotalet, men inget som inte kunnat åtgärdas. Istället tog "sveriges mest kompetenta regering" oss ur askan in i elden.
Carl Hamilton som skrivit ovan nämda bok är förresten det enda intressanta som sprungit ur folkpartiet sen Per Garthon.
"Socialism var ett fullt helvete i Sovjet. 50% av samma vara är ett halvt helvete här. "
Äh, stick och brinn. Om nu SVerige var ett sånt helvete så är det ju märkligt att vi under hela 1900-talets senare hälft toppade undersökningarna om välfärd, livskvalitet m.m.
"Gjorde en del misstag"...ja det var ju ett understatement av Guds nåde. Och det ska vara förståeöigt också...jo hej du. Nej du brokenboy...det är just det det inte är. En regering som inte kan hantera en i sig svår situation bättre än vad de gjorde borde aldrig få chansen igen.
Jag tror det var Carl Hamilton som skrev eller sa ngt i stil med att den borgerliga regeringen förvandlade med sin politik en lågkonjunktur till en djup depresssion med 10.000-tals utslagna småföretag.
Hur den mest kompententa regeringen nånsin kunde misslyckas så kapitalt är ju ngt som ingen med lite verklighetsförankring kan försvara...
Att det socialdemokratiska styret inte var helt oskyldigt pga av sitt nosande i nyliberal politik är nog sant men att så kapitalt klanta till det som högerregerngen gjorde med sin enda vägs-politik är helt otroligt och oförlåtligt...jag kan då aldrig tänka mig att stödja sådana klantarslen.
Staffan:
Folkpartiets Carl Hamilton...är det inte han Carl B Hamilton?
Det är väl inte samma person som skrivit boken "Att leda Sverige in i Krisen"?
Läs vad munkhammar skiver.
Statsminister Göran Persson har upprepat otaliga gånger att den borgerliga regeringen 1991–94 skapade en ekonomisk kris som han har fått reda upp. I partiledardebatten onsdagen den 15 juni talade han i en replik till Lars Leijonborg om ”ekonomisk vanskötsel – sådant som jag bland annat har fått vara med om att städa upp efter er en gång i tiden”.
I debatt med Fredrik Reinfeldt i ”Agenda” den 24 maj återkom han flera gånger till detta påstående: ”Det är ju så att jag hade den stora och mycket svåra uppgiften att ta itu med den sönderkörda svenska ekonomin i början på 90-talet efter en moderatregering.”
Varje ekonom vet att krisens rötter finns i 1970- och 80-talen. Krisen hade redan exploderat med full kraft när de borgerliga tillträdde i oktober 1991. Både arbetslöshet och budgetunderskott hade börjat öka extremt snabbt. Finansminister Kjell-Olof Feldt hade lagt fram flera krispaket och 1990 var det regeringskris. Ekonomins fria fall var en orsak till det missnöje med s-regeringen som bidrog till regeringsskiftet 1991.
Likväl har Persson sagt att de borgerliga orsakade krisen. Möjligen kunde man tro att det skulle upphöra 2001. Då presenterade finansdepartementet bilaga 5 till budgetpropositionen. Där summeras ett antal orsaker till krisen:
”Ett första avgörande beslut var devalveringen 1982. (…) En annan avgörande faktor var när planerna på inhemsk åtstramning inte genomfördes i den utsträckning som krävdes för att hålla balans mellan utbud och efterfrågan i ekonomin. Dessa problem förstärktes när kreditmarknaden avreglerades. Resultatet blev allmän överhettning och höga pris- och löneökningar särskilt under 1980-talets senare del. (…) Kostnadskrisen sammanföll med en internationell lågkonjunktur, höga realräntor i omvärlden och en inhemsk finans- och skuldkris. Inflationstakten sjönk snabbt…samtidigt som skattereformen minskade skattelättnaden för hushållens och företagens ränteutgifter. Den fasta växelkursen bidrog tveklöst till nedgången i efterfrågan och sysselsättningen under perioden 1990–92.”
I sin bok ”Den som är satt i skuld är inte fri” beskriver Göran Persson själv krisens orsaker annorlunda:
”Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna till chockerna i den svenska ekonomin ligger i 70-talets författningsreform. (…) Sverige har en offentlig ekonomi som är oerhört känslig för svängningar i tillväxten. (…) En viktig förklaring till att krisen blev så djup är att Sveriges konkurrenskraft urholkades under slutet av 1980-talet. (…) Först kom fastighetskrisen, som på kort tid raderade ut 1980-talets stora värdestegring. (…) Ovanpå detta ett kronförsvar som gjorde krisen total.”
Vidare skriver både finansdepartementet och Persson att de borgerliga kunde ha gjort mer för att hantera krisen. Det invänder nog ingen emot, även borgerliga ministrar från den tiden har uttryckt detta. Mer kunde ha gjorts, och det var beklagligt att flera förutsättningar, med dagens mått mätt, var så dåliga – ett svagt parlamentariskt underlag, ingen oberoende centralbank med inflationsmål, inte dagens budgetordning i riksdagen.
De borgerliga kunde ha gjort mer i sin ekonomiska krishantering. Men hur hade en s-regering agerat? Svaret är: mindre. I socialdemokraternas skuggbudget för 1992 var underskottet ungefär detsamma, för 1993 och 1994 var de betydligt större än den borgerliga regeringens. I s-förslaget för 1994 var budgetunderskottet 30 miljarder större. Risken är liten för att det leder till ökat sparande, flaskhalsar, löneglidning, högre inflation och högre ränta, skrev de.
”Jag hade väldigt svårt att försvara den politiken”, skriver Persson i sin bok om oppositionspolitiken.
Strax före valet 1994 anslöt sig socialdemokraterna till de borgerligas linje om att spara på de offentliga utgifterna – en politik de kritiserade under mandatperioden. Först då ville de ha s?k ”budgetsanering”. Perssons historieskrivning lider således av ”dubbelfel” – de borgerliga orsakade inte krisen och hans eget parti var faktiskt sist med förslag för att lösa den.
Av den svenska ekonomisk-politiska historien kan en slutsats dras: Alla politiska partier i regeringsställning har begått misstag. Men nya, spännande idéer om hur Sverige bäst klarar viktiga utmaningar i en ny tid främjas inte av ständiga bråk om det förgångna. Och det finns definitivt inget som främjas av att statsministern bygger hela sin trovärdighet på en lögn om historien.
http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=307971
Bortsett från det där om att krisen har sina rötter i 70-talet, så har jag inte så mycket att invända mot det som Munkhammar skriver, men desto mer skulle jag vilja säga om det han, av förståeliga skäl, inte talar om och om hans vilja till ”försoning”. Han har mest att vinna på att hela skeendet döljs i glömskans och förlåtelsens dimmor.
För det första var det ingen borgerlig politiker som protesterade när socialdemokraterna plötsligt började föra en nyliberal ekonomisk politik ett år efter mordet på Olof Palme, inte ens när socialdemokraterna avreglerade allting i fel ordning och dessutom fixade en skatteomläggning på fel ställe.
Vad gällde skatteomläggningen gjordes den upp av socialdemokraterna och folkpartiet, om jag inte missminner mig, medan moderaterna ville att man skulle gå ännu längre vad gällde att omfördela från de sämre ställda till de redan rika.
För det andra: Det var kronförsvaret och argumenten för detta som var huvudlösa och som slutgiltigt sänkte Sverige.
I början av kronförsvaret fick moderaterna med sig socialdemokraterna, men till slut vägrade dessa ställa upp längre (kan läsas om i Ingvar Karlssons memoarer bl.a.), vilket alla förnuftiga politiker och nationalekonomer hade gjort senaste i det läget, ett antal redan tidigare, men moderaterna och folkpartiet tuffade bara på i ett fullkomligt vanvettigt försvar av kronan. Det var detta som blev spiken i likkistan för det svenska folket och som kostat oss vanliga svenskar ofantligt mycket ända sedan dess.
Att den socialdemokratiske statsminister vi sedan fick fortsatte med en budgetsanering som dels var nyliberal politik, dels onödigt häftig och som snarare förvärrade läget, är ju dystert men en helt riktigt konstaterande av Munkhammar.
Så det vore ju tacknämligt om alla borgerliga ungtuppar slutade att skälla på socialdemokraterna för arbetslöshet, dålig sjukvård etc. Det är ju borgerlig sparpolitik socialdemokraterna har fört under Göran Persson, även enligt Munkhammar sålunda, inte, som man kan tro när man läser vissa bloggar, en traditionell socialdemokratisk, ja nästan en rent sovjetisk sådan.
Slutligen - hela förloppet i samband med systemskiftet och kronförsvaret är alltför komplicerat för att redas ut på en blogg, så jag skriver det ännu en gång: Läs mer utförliga analyser, av flera nationalekonomer, av vad som skedde, och en god början är den bok jag nämnt ovan, Carl Hamiltons och Dag Rolanders bok Att leda Sverige in i krisen.
Man blir ofta överraskad när man tränger in bakom de politiska propagandaflosklerna.
Lasse, det finns alldeles för många Carl Hamiltons där ute, den salen är klar. Folkpartiets riksdagspoltiker Carl B Hamilton skulle jag gärna slippa, en EU-rövslickare av sällan skådat slag. Men han som skrev ovan nämda bok är faktiskt en utmärkt analytiker, och heter bara Carl Hamilton. Också med politisk hemvist i (fp), men jag tror att han lämnade när Westerberg tvingades bort till förmån för högerpopulister som Leijonborg.
Det gör naturligftvis inte Hamiltons kritik av den borgerliga rgeringen mindre intressant att han själv är borgerlig, om än borgerlig vänster.
"Likväl har Persson sagt att de borgerliga orsakade krisen. Möjligen kunde man tro att det skulle upphöra 2001."
Jag vet ingen som säger att borgarna ensidigt orsakade krisen. Det är ett mer kompliocerat förlopp än så. Däremot så är all aseriösa bedömare eniga om att de HANTERADE krisen på ett uruselt sätt, och genomförde åtgärder som bara gjorde saken värre.
Jag upprepar; under de borgerliga åren 91-94 så gick Sverige från en lågkonjunktur till fullfjädrad depression. Att försöka svära fri Bildtregeringen från ansvar för det blir bara fånigt.
Göran Persson brukar ju berömma sig över att ha tagit över en nerkörd ekonomi, sanerat statsfinanserna och återfört Sverige till dess traditionellt starka statsfiskala läge. Och det är väl ungefär vad som skett. De enorma underskotten från de borgerliga åren är ett minne blott, även om vi fortfarande måste göra smärtsamma avbetalningar på statsskulden.
HEJ!
Jag är en av dom som var på plats i Visby med Plural, som tillsammans med Riksteatern startade Kulturpartiet. Vi ville skapa en debatt om kulturpolitik som vi saknade i Almedalen, och har gjort de senaste åren då den lyst med sin frånvaro på dagordningarna. Visst har de olika partierna bra kulturpolitiska manifest men vi ville påminna om sakerna bakom orden, vi ville införa mer snack och mindre hockey kring kulturfrågorna, i Almedalen, i media, bland politiker på såväl lokal, som regional och rikstäckande nivå. Det pratas om pengar, 200 000, men dom pengarna använde Riksteatern i enlighet med ett kongressbeslut som togs i Gävle förra året och med Plurals verksamhetsplan för år 2005 där det står att vi har ett kulturpolitiskt ansvar gentemot våra medlemmar. Med den här föreställningen, Kulturpartiet, nådde vi fler människor än vi någonsin kunnat göra för den summa pengar vi använde, och vem hade lyssnat om vi skickat ut ett pressmeddelande eller demonstrerat? Vi var tvugna att komma på en ny strategi: Ett parti. Ett Kulturparti. Pengarna ska inte på något sätt ses som en kostnad utan som en investering. Och må hända att pressmeddelanden och manifestationer är de traditionella sätten att göra sig hörd på inom politiken men vi ville göra något mer kreativt, på vårt eget språk, kulturens språk. Om det var bra eller dålig konst detb kan varken Riksteatern, Plural, Expressen eller Centern säga, utan det är, precis som alla annan konst, upp till betraktaren att avgöra. Vi ville skapa en debatt. Det har vi gjort och det kommer vi fortsätta göra. Vi sparkade ut bollen på planen. Nu är det upp till oss alla att hålla den rullande. Och jag tror att hoppas att även om man inte håller med om sättet vi gjorde på, som vi ser som kreatovt och med glimten i ögat (för att inte tala om effektivt!), så kanske man vill delta i debattents som skapa, en konstruktiv sådan, om kultur och kulturpolitik i dagens sverige. tack Ali för din bloggtext, den inspirerade!
MVH/Emma Karinsdotter, Plural
ps. för vidare debatt får man gärna maila mig på min väldigt seriösa mailadress: emma_saltakatten@hotmail.com
Även här har Ali suddat min fråga till 'Emma'. Jag frågade om vad begreppet 'investering' innebar i hennes redogörelse. Känsligt ämne förståss.
Jag är inte säker på att 'Emma' verkligen existerar eller menade allvar med sin uppmaning. Kankse bara ett billigt försök att komma åt några emailadresser. Hon återkom iaf inte.
Lugn Jonas N, Emma Karinsdotter och Tobias Mattson finns. Det är bara att klicka på deras länk så hamnar du på Plurals hemsida där de står som kontaktpersoner.
Själv är jag ordförande i en lokal teaterförening och tycker inte att aktionen/pjäsen med Kulturpartibluffen var kreativ eller bra. Töntig, snarare, som missar sitt mål.
Riksteaterns uttalade mål var att rikta uppmärksamheten mot kulturpolitiska frågor men resultatet är precis som Ali skriver "sätta sökljuset på hur politisk journalistik i Sverige fungerar".
Att det skulle rymmas "i enlighet med ett kongressbeslut" är inte en tolkning jag håller med om. Jag var där o minns mest att Plural ägnade nån timme av kongressen åt att protestera mot att ungdomsavgiften skulle höjas med några tior |-)
Välkomna att diskutera på det enda ställe bland teaterföreningarna och Riksteatern som finns, nämligen Simrishamns Riksteaters hemsida!
http://www.simteater.se/forum/
Ooops ... tack för svar Jacob. (hade inte tittat här på ett bra tag)
Jag blev bara väldigt förvånad att min fråga till Emma blev suddad av Ali.
Jag skrev och undrade vad hon menade med Investering.
Den brukliga innebörden är ju en utgift nu som skall (förväntas, bedöms) generera mer värden såsmåningom.
Reklam eller jippon (i syfte att öka försäljningen framöver) kan helt klart ses på det viset (även om reklam normalt inte bokförs som investering).
Min fråga till Emma var om hon menade att jippot skulle generera större intäkter genom att fler frivilligt gick ohc betalade för teater, eller om det var tänkt att jippot skulle gnerera uppmärksamhet i media och politiskt med planen att generera större utbetalningar av skattemedel.
(Notera att båda ambitionerna kan föreligga) Men jag ville veta vilken som främst avsågs med begreppet 'investering' här
Vänligen
Jonas N
Jag finns på riktigt i allra högsta grad. Och när jag talar om en investering så menar jag inte en som genererar i vinst i form av kronor och ören utan i eftertanke, reflektion, aktion, motstånd, debatt och framförallt att kulturens plats i samhället såväl som inom politiken synliggörs och diskuteras. Pengarna vi la från Plurals och Riksteaterns håll, för att inte tala om allt ideellt arbete, genererade alltså i detta, något långt mycket viktigare än ännu en ekonomisk kurva i excel. Jag anser att vår kampanj var framgångsrik, för att uttrycka sig på det viset, eftersom att folk hade en massa åsikter som kom fram. Vissa tyckte att det var roligt, andra kände sig lurade, vissa blev arga och andra tyckte sig ha fått en tankeställare. Oavsett vd folk tyckte så TYCKTE de någonting. Alis inlägg här fick ju t.ex 47 kommentarer. På Riksteaterns hemisida i gästboken finns det ännu mer att läsa. På insändarsidorna runt om i landet ytterligare mer. Över köksborden och kaffepausen sägs både det ena och det andra, men det sägs saker! Vi ville skapa debatt kring kulturen. Det har vi gjort och fortsätter göra. För mig är det långt kvar till pension så än på länge har jag inte satt min sista potatis, jag tänker fortsätta lägga ner hjärta själ och all ledig hjärnkapacitet på att fortsätta kämpa för kulturen och kulturpolitiken. Varför? Det kan varken siffror eller bokstäver svara på. Men det kan banne mig konsten!
Simrishamn är visst inte ensamma om att bedriva web-verksamhet.
Plural har sedan dryga 2 år i ett speciellt avtal med Riksteatern i uppdrag att pilot-använda och utvärdera ett e-demokratiskt forum. Utvärderingen förväntas presenteras vid nästa Riksteater-kongress. Riksteatern är en stor organisation och upphandlingen av ett nationellt e-demokratiforum är dyrt. Därför vill de först udnersöka effekten av ett sådant system. Om ni vill, kan ni nå forumet på www.plural.se. Observera att inloggning kräver medlemskap i Plural (erhålls genom registrering och inbetalning av medlemsavgift).
Det allra viktigaste för Plural var att fortsätta axla det kulturpolitiska ansvar vi har gentemot våra medlemmar. Som nätverk för arrangörer samlar vi mångas behov och använder vår föreningen som en megafon, där den enskilde medlemmen får möjlighet att nå en stor publik.
Vi är en liten organisation, jämte Riksteatern. Men vår röst är stark och vi kan, vågar och vill använda alla de möjligheter som finns för att göra samhället mer jämlikt och demokratiskt. Vår metod är kultur.
---
Som en av flera nyckelpersoner i kampanjen konstaterar jag att få (projektet) utomstående varken har insikt nog i projektet för att avgöra huruvida vi nådde våra mål eller ej. Projektets upprinnelse är komplex, men målen tydliga:
* Riksteaterns övergripande mål var att sätta fokus på kulturpolitiken.
* Plurals övergripande mål var att lyfta kulturen in i den allmänpolitiska debatten. Vi anser oss ha lyckats i båda fallen.
---
Angående den sista frågan riktad till Emma tar jag mig friheten att ge ytterligare ett svar:
Vår ambition var varken mer medel till kulturen eller att fler skulle köpa biljetter.
Vår ambition var som sagt att lyfta kulturen och kulturpolitiken in i det allmänpolitiska rummet.
Vi ville dra åt oss uppmärksamhet, så att vi i det vunna fokuset kunde leverera våra ställningstaganden och konreta förslag på förbättringar av svensk kulturpolitik.
Skicka en kommentar