London - och "liberala" stöveltramp

Jag vägrar inordna mig i det morbida flockbeteende som igen präglar nyhetsrapportering och politiska kommentarer, efter de vidriga terrorattackerna i London igår. Det får mig att må illa, och alla varningsklockorna ringer på en gång. Att det har varit enkelt att se och varna för den här typen av reaktionära utbrott hjälper föga, när det vecklar ut sig fram ögonen på en.

Igår natt, efter timmar av rapporteringen från London och därpå följande spekulationer, hörde jag hela Lars Leijonborgs tal i Almedalen på SVT24. Det var utan tvekan bland det mest obehagliga jag upplevt på flera år. Det gav ett otvetydigt besked: för gemene man i Sverige finns det väsentligt mindre anledning att vara orolig för terrorattentat, än för Lars Leijonborg och den fascistoida högerpopulism som han oförblommerat gjort till sin politiska nisch. Visst har utvecklingen nu hunnit bli relativt gammal. Leijonborg och folkpartiet är ju redan sedan tidigare de etablerade krafter som flörtat allra mest med till exempel rasistiska underströmmar i samhället och profilerat sig som ett allmänt bakåtsträvande ”hårdare tag”-parti. Men att i ett läge när många människor dödats och samhällen satts i chock, genomcynisk spela på varje möjlig sträng för att sprida rädsla och massuggererat obehag, och därefter komma med ett batteri av inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, det är ett skrämmande blåbrunt signum.

Leijonborg inledde med att säga att han inte ville göra partipolitiska poänger men ägnade sedan stort utrymme (framför allt i sina kommentarer till media) åt att tala om hur regeringen ”gjort för lite” och ”inte lärt sig”. Leijonborgs förslag (en del finns här) handlade om att stärka övervakningen av människor, infiltrera olika grupper och framför allt att ge militären en möjlighet att ingripa. Han vill lägga bakom sig Ådalen 1931, då militär sköt ihjäl demonstrerande arbetare, efter att bland annat ha målat upp ett fantasiscenario där hela riksdagen tas som gisslan. Det är illa nog med den här typen av krav på att släppa lös polis och militär på folk i fredstid, och därmed skapa ett obehagligare, otryggare samhälle. Men värst var ändå alla de resonemang och funderingar som byggde upp stämningen i Leijonborgs tal.

Han nämnde de två män som nu dömts för ”finansiering av terrorism” i Sverige, som ett bevis på att det finns hot här hemma, i form av mystiska muslimska grupperingar. Men processen mot de två männen är i sig ett exempel på rättsosäkerhet i terrorbekämpningens namn. Han talade kritiskt om valet i Spanien som ett tillfälle då terroristerna skulle ha lyckats med att få tillbaka de spanska trupperna från Irak. Det är ett chockerande respektlöst yttrande, i ett läge när uppemot 90% av det spanska folket var mot kriget, när socialdemokraterna gick till val på trupptillbakadragande och högerregeringen dessutom medvetet ljög om de uppgifter som fanns om förövarna. Och han gick faktiskt – då kunde jag knappt tro mina öron – så långt som att spekulera i den effekt som mordet på Anna Lindh, som då skulle vara ett utfall av terrorism, beroende på Lindhs ställningstagande för amerikanska bombningar i Jugoslavien, haft på utfallet i EMU-folkomröstningen!

Tonen i budskapet var förstås att de våldshyllande eliterna i Väst bör strunta i sina egna befolkningar – att de som protesterar mot det ena och andra – inte sällan med majoriteter bakom sig – inte är lojala samhällsmedborgare. Det här är utdefiniering och rättning i leden på värsta sätt. (Leijonborg hade också något direkt bisarrt resonemang om Baader-Meindhofligan, och att den skulle ha haft ”svenska förgreningar” där några var ”medlemmar i Ung Vänster”!! Det skriver jag tills vidare på värmeslagskontot).

Och naturligtvis är inte Lars Leijonborg problemets kärna. Regeringen kommer i släptåg och ska visa sig tuff. Det aviseras ett snabbinförande av nya terrorlagar och militärens inträde i det civila rycker allt närmare. Ingen tycks fråga sig hur i helvete vi skulle bli mer trygga av att ”Särskilda Skyddsgruppen” med afghanska erfarenheter omkringspringande inne i stan eller kustjägare som smyger omkring här och där. Och det är tyst om att samtidigt som man försökt tona ned förslagens betydelse tidigare, så är det just i samband med demonstrationer och protester här hemma som pratet om militära ingripanden tagit ny fart och framförts av just dem som skulle ha stort inflytande över de konkreta bedömningarna och utformandet av praxis. Politiska kommentatorer och förståsigpåare tappar alla koncept och driver iväg. Allt kritiskt tänkande bannlyses från rapporteringen. TV-rutorna översvämmas av män som snackar massa skit och säger plattityder och vidrigheter om vartannat utan några egentliga belägg.

Som en ytterst mörk inramning finns hetsen mot muslimer och det barbariska korståg som säljs in som ”civilisationen” kamp mot mörkret. Tony Blair som ”inte ville spekulera i vem som låg bakom” säger ändå till det brittiska folket och till hela världen, att ”vi vet att dessa människor verkar i Islams namn”. Hur då? Jack Straw sade omedelbart efter attackerna, att de ”bär al-Qaidas kännetecken”. Som vägande skäl anförs att de varit samordnade! Vem tjänar på att det pekas mot obestämda – kanske inte ens existerande – mytomspunna organisationer och grupper? De som tjänar på att människor är rädda, osäkra och lättduperade! Nämligen enskilda terrorgrupper, men i ännu högre utsträckning de blåbruna krigshetsarna i våra länder.

Mitt i alltihop glöms de vanliga människornas öden bort. Alla de viktiga insatserna att ta hand om och vårda människor och samhällen – både de insatser som genomförs och de som borde genomföras – kommer i skymundan.

Och jag upprepar det igen: vi har mycket mindre att frukta terrorattacker som kan slå till här och där, än de mörka krafter som slår mynt av oron, och som vi kommer att ha med och över oss hela jävla tiden.