I konstitutionsprocessen söker ockupanterna både profitera på och kapsla in de etniska och religiösa motsättningar de själva påpassligt underblåst (se tidigare inlägg om detta). Det är på många sätt den dynamik som nu tycks råda bland de herrar som håller sig framme när makten ska sippras ut, och närmast uteslutande den som rapporteras. Robert Fisk tar sin journalistiska uppgift på allvar, och skriver om hur vanliga irakier har större bekymmer i ett söndertrasat och ockuperat land:
As an Iraqi academic just returned from Paris and Brussels told me yesterday: "Europeans understand politics through the Green Zone level. They have no idea that the rest of Iraq - save for Kurdistan - is a place of anarchy and death. One asked me: ’Do you think federalism is really a danger to the Sunni?’ I answered him: ’Do you think the fear of constant death is not a danger to Sunnis, Shia and Kurds?’ His eyes glazed over. It was not what he wanted to talk about. But it is what we talk about."En aspekt som är helt avgörande lyser också nästan helt med sin frånvaro i all rapportering från Irak. Att kontrollen över oljan är och förblir ockupationens primus motor begriper i princip alla på jordklotet, utom möjligen en och annan rikligt avlönad men klent begåvad västerländsk ideologireproducent. Mindre känt är hur den amerikanska våldsapparaten används för att suga ut alla delar av den irakiska ekonomin. Detta noteras bland annat av Imad Khadduri på Free Iraq.
I total och uttrycklig strid mot internationell lagstiftning utfärdade alltså den amerikanske prokonsuln Paul Bremer hundra exekutiva order som sålde ut det irakiska folkets egendom till utländska företag och öppnade för de korrupta, lukrativa mångmiljardkontrakt som till exempel Dick Cheneys Haliburton nu profiterar på. Ett särdeles anmärkningsvärt inslag i orderfloran är ett dekret som ger monopolrättigheter över genetiska koder och placerar det irakiska jordbruket i händerna på amerikanska (”transnationella”) jättar under överskådlig tid. (Bra sammanfattande artikel här).
Dessa ”transitionsdiktat” kommer att upphöjas till ny ”irakisk” konstitution. Någon överraskad? Under vapenmakt förverkligas nyliberala våtdrömmar – för en överväldigande majoritet av befolkningen motbjudande mardrömmar. Därmed understryks också det som allt mer kommit att definiera vår tid: det järnhårda sambandet mellan brutal repression och kapitalets ”frihet”.
5 kommentarer:
Utan att kommentera inlägget i övrigt så skulle jag vilja ställa dig en fråga. Hur tycker du att USA och de andra makter som är inblandade i denna soppa i detta läget ska agera? Ska man dra sig ur Irak helt och hållet?
Hur ser du på utformningen av konstitutionen? Bör ockupationsmakten sträva efter att konstitutionen tar sin utgångspunkt i samma tradition som exempelvis vår svenska författningen med ett omfattande minoritetsskydd och erkännande av de mänskliga rättigheterna? Är det arrogant imperialism?
Skriv gärna en post om hur du i stora drag skulle vilja se att USA agerade i detta läget!
Ja, det vore intressant att höra ditt förslag på hur situationen ska lösas.
Peo Olsson, Stockholm
Alltså. Jag är rätt säker på att ALi anser att det är upp tillirakierna och inte upp till honom att anta en ny konstitution. Dock bör inte någon ny konstution över huvud taget antas under ockupation!
Konstitutionen skall självfallet utformas av irakierna, utan påtryckningar från en ockupationsmakt.
Bremers dekret skall omedelbart ogiltigförklaras, och skadestånd skall betalas ut till irakierna, inte minst för de omänskliga sanktionerna då en halv miljon barn under sex år dog.
Jag är inte särskilt beläst och kanske är ute och cyklar. Men ska verkligen ockupanterna acceptera vilken konstitution som helst? Säga vad man vill om demokrati. Men om det irakiska folket visar sig stödja en konstitution baserad på sharialagstiftningen är det då inte bättre att köra över folket.
Ni kanske tycker att jag är arrogant men jag tycker faktiskt att det är viktigare att ett rejält minoritetskydd och den "sedvanliga katalogen" av medborgerliga rättigheter ligger till grund för statsmakten i Irak. Demokrati i all ära, men ingen regering ska få obegränsat manöverutrymme. Det är viktigare med ett bergfast minoritetsskydd än att si och så många får baxa igenom en konstitution som i slutändan leder till att man kanske återskapar ett liknande terrovälde som det under Hussein. Maktdelning och klara gränser för regeringsmakten med andra ord. Men det är bara min åsikt. Ni kanske tycker att den är korkad.
Skicka en kommentar