Lyckat firande av Surrealismens Dag i media

Jag har skrivit tidigare om hur den politiska rapporteringen kring arbetarrörelsen och vänstern lämnar den sedvanliga högertendensiösa fållan och vandrar ut mot direkt fabrikation. Idag har vi upplevt ett sådant exempel.

Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus har omvalts av partistyrelsen ett flertal gånger och har nu suttit i drygt fem år på sin post. I januari 2006 har vänsterpartiet en ordinarie kongress. I ordinär ordning inför denna ordinarie kongress så avslutas samtliga partistyrelseledamöters uppdrag. Som brukligt är tillfrågas alla, liksom övriga nominerade hur de ställer sig till att kandidera till valet på kongressen. Pernilla Zethraeus har funderat länge på om hon vill ställa upp till omval och det har varit känt för många. Hon berättar själv att det slutliga beslutet fattats för månader sedan. Partiledning och valberedning meddelades i normal ordning för ett tag sedan. Om man tänker sig att inte ställa upp till omval för en viktig post i en demokratisk organisation så är det förstås så att man bör meddela valberedningen, så att det kan göras ett bra arbete med att diskutera fram nya namn när det väl beger sig. Cirka fem månader är en god sådan framförhållning.

Men nu är verkligheten helt ointressant. Hela dagen har denna ”nyhet” presenteras som ett ”avhopp” och diskuterats i de termerna av politiska kommentatorer. Att inget avhopp har skett – Pernilla Zethraeus är alltså vänsterpartiets partisekreterare och kommer att fortsätta vara det fram till ordinarie omvalstillfälle – samt att den påstått avhoppade själv påpekar att hon inte har hoppat av och inte tänker hoppa av har inte spelat någon roll. Något slags pris får i det här sammanhanget utdelas till Aftonbladet som kör en milt surrealistisk text innehållande bildtexten ”Lars Ohlys parti blir allt mindre”, och alltså uppenbarligen inte har förstått att Pernilla Zethraeus inte lämnat vänsterpartiet (förutom att hon inte heller ”hoppat av” sitt uppdrag). Det förblir oklart hur ett parti skulle kunna bli större av att personer innehar sina uppdrag på livstid.

Som fenomen är detta intressant. Det kan inte bli så mycket tydligare hur det fungerar. Det finns en färdig dramaturgi i förväg. Enligt den finns det konflikter i vänsterpartiet och folk hoppar av. Händelser som avviker från denna dramaturgi förtjänar inte att rapporteras om. Händelser som kan placeras i dramaturgin rapporteras alltid, oavsett hur marginella de är. Och nu: händelser som över huvudtaget inte äger rum presenteras som att de ändå gjorde det. Och när de som förväntas spela sina roller på ett visst sätt inte alls är intresserade av det, så presenteras detta som en ny bekräftelse på dramaturgin. Det räcker med att en börjar, så kör alla andra exakt samma spår.

Detta är värt att studera och reflektera över. Det är inte en fråga som rör vänsterpartiet. Det rör det demokratiska samtalet och hur den mediala flockmentaliteten beskär och saboterar det.

Under tiden vill jag påpeka att vänsterpartiets partisekreterare heter Pernilla Zethraeus.

----------
(Jag diskuterade (icke-)frågan i Studio24 idag. En märklig upplevelse (och ett märkligt namn fick jag). Det inledande inslaget är helt overkligt. Liksom Lotta Grönings fundering ”jag tror att kvinnorna följer Gudrun Schyman”. Titta gärna).