Union busting med mänskligt ansikte

Inte tu tal om att den moderata partiledningen just nu spelar ett valtaktiskt skickligt spel. Man manövrerar sig fram till partiets stöd för att plocka ned några av de värsta nedskärnings- och antifackliga kraven inför valrörelsen. Då blir det lättare att köra valet på image istället för en frontalkrock i politiska frågor, där man med säkerhet skulle förlora.

Nu står Mikael Odenberg och Fredrik Reinfeldt i talarstolen och gillar läget med kollektivavtal och Las. Och det är kanske inte naken thatcherism vi har att förvänta oss från m direkt efter ett eventuellt regeringsskifte. Men det är samma kompassriktning och målsättningar, med grepp som är bättre anpassade till svenskt samhällsliv. På många sätt därmed desto farligare.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommenterade moderaternas nya ”lite-kompis-med-facket-approach” träffande igår:

-Reinfeldt vill vara vän med facket. Det är inte kollektivavtalen han är emot, vi vet att han särskilt gillar lettiska kollektivavtal – utan det är våra löner han är emot. Reinfeldt vidhåller en politik som bland annat innebär kraftigt sänkta ersättningsnivåer och dyrare fackavgift, vilket båda syftar till lägre löner.

Det är riktigt. Den kanske viktigaste effekten av de borgerliga förslagen om sänkta ersättningsnivåer är att de sätter ett starkt tryck nedåt på de lägre lönerna. Medianlönen för arbetare var 2003 18 400 kronor i månaden. 65 procent av det – det är fortfarande vad moderaterna vill sänka ersättningsnivåerna till – är ca 11 800. En lön på 15 000 kronor i månaden ger 9 750 kronor, jämfört med 12000 kronor vid 80 procents ersättning. Det ger en tydlig vink om hur de lägsta lönerna på marknaden kommer att anpassa sig. Det är som LO konstaterade för ett tag sedan: ”Syftet med moderaternas politik är att etablera en lönenivå på 10 000-12 000 kronor i månaden för en stor grupp av vuxna arbetare och tjänstemän”.

Det ligger nära till hands att kalla moderaterna ett lönesänkarparti (utom, förstås, för dem med höga och riktigt höga löner). Men den antifackliga linjen är inte bruten. Förhöjd fackavgift som nämns ovan, och som de borgerliga partierna nu alla kommit överens om, är till exempel inte bara ett förslag med sedvanlig fördelningsprofil (sänk proportionell skatt och höj avgifter: ta från fattiga, ge till rika). Det är framför allt ett sätt att minska deltagandet i den generella arbetslöshetsförsäkringen och reducera den fackliga anslutningsgraden. Idag är arbetslöshetsförsäkringen mycket effektiv, just för att deltagandet är så högt. När fackavgiften höjs, särskilt utan att taket höjs, så kommer det dels att få effekten att många lågavlönade, som tjänar på att vara med, ramlar ur, samtidigt som en del med högre inkomster också kommer att betrakta det som onödigt att vara med. På så sätt minskar systemets bredd och effektivitet och kraven på högre avgifter ökar ytterligare. En ond spiral, där den fackliga organiseringsgraden hotas, och därmed den ojämförligt viktigaste grundbulten i svensk välfärd.

När det gäller det just nu största juridiska hotet mot facket – att EG-domstolen på fullt allvar prövar om det ska bli lagligt eller ej för svenska fack att vidta konfliktåtgärder mot utländsk lönedumpning à la Vaxholm – så ”avvaktar” partiledningen beslutet. Jovars. Det går att luta sig tillbaka, medan bröderna i Svenskt näringsliv, ledda av den tidigare moderate statssekreteraren Urban Bäckström, bidrar med stålar för att driva fallet vidare, trots att det lettiska företaget inte ens är medlem hos dem.

Men en av de mest bedrägliga aspekterna av den reinfeldtska strategin är att m genom den faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Väljarvinsterna av en ”mjukare” image tillfaller partiet. Samtidigt flyttar alliansbröderna sina positioner högerut på en rad områden och går inte sällan förbi m för att nischa sig. Och med en uppdämd opinion bland blåblodiga stockreaktionärer som suttit still i båten på partiledarens uppmaning kommer det efter en eventuell valseger att vara enkelt att ”kompromissa” sig fram till en mer rak antifacklig linje.

Tittar man på de förslag som borgerliga partier lade i sina vårbudgetmotioner i riksdagen kan man hitta gott om punkter där hatet mot facket och önskan att spräcka solidariteten genom vidgade löneklyftor, skiner igenom.

• Kd talar om att ”främja dynamiken på arbetsmarknaden, genom ”bättre löneutveckling” inom yrken som kräver högre utbildning och följer upp med: ”Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner”. Det är mycket en klassisk (och lika falsk) idé om att det är bättre för fattiga, om de rika blir rikare.

• Kd vill förlänga varseltiden för strejkåtgärder från 7 till 14 dagar. Medlingsinstitutet ges rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 åtgärder.

• ”Ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom” (kd) betyder i klartext att ungdomar ska få lägre löner. Det skriver man ännu tydligare: ”En relativt sett större skillnad mellan yngre och äldre personal inom vissa branscher [vilka?] kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete”. Och ett verksamt sätt att ytterligare sänka anslutningsgraden bland unga, kan vi lägga till.

• Folkpartiet talar diffust om att ”förändra” och ”förenkla” arbetsrätten. Vad betyder det? Folkpartiet har till exempel menat att LAS är ett problem för invandrare!

• När man kommer till MBL blir det antifackliga mycket, mycket tydligt i folkpartiets politik. Man vill på alla sätt göra det ”enklare” att vara anställd utan att vara med i facket: ”I övrigt bör förhandlingsskyldigheten ersättas med en informationsskydlighet gentemot alla anställda, inte enbart medlemmar i facket”.

• ”MBL bör också ändras så att fackföreningarnas rätt att förbjuda arbetsgivare att anlita en viss entreprenör eller uppdragsgivare avskaffas” (fp).

• Folkpartiet menar att det kan vara ”för lätt” att tillgripa stridsåtgärder (som är relativt sällsynta i Sverige): Folkpartiet vill ha en kraftig inskränkning i strejkrätten genom sitt förslag om förbud mot stridsåtgärder gentemot enmans- och familjeföretag. För övrigt är det inte sällan i just dessa typer av företag som arbetsvillkoren kan vara som mest usla. Vikten av att kunna vidta åtgärder mot sådana företag som vägrar ha kollektivavtal är mycket stor.

• Det tydligaste antifackliga kravet är ett som fp (och tidigare moderaterna – då Mauricio Rojas ledde en arbetsgrupp hos dem) lyft som ”integrationspolitisk” åtgärd – en ”jobbgaranti” som i praktiken ska användas som lönedumpare: ”Tanken med jobbgarantin är att den ska ge en ersättning som är högre än socialbidraget. Ersättningen bör överstiga socialbidragsnormen för en vuxen person men understiga nivån för de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden”. Detta är ett klassiskt sätt att arbeta för ett undergrävande av kollektivavtalen.

+ Att det moderata ungdomsförbundet håller den antifackliga fanan högt är ju en historisk konstant. Men nu har folkpartiets ungdomsförbund blivit en tummelplats för hets mot facken.

Hoten mot drägliga arbetsvillkor och mot den välfärd som vi gemensamt byggt och bygger upp är konkreta och de kommer högerifrån. Om systemen raseras av ett omstajlad högerparti med värdig uppsyn, eller av glatt hojtande neocon-revolutionärer, eller en allians av dem, är mest en akademisk fråga.