En irakisk generalmajor, Abed Hamed Mowhoush, klampar in på ett amerikanskt armékontor för att eftersöka sina söner, försvunna i en arresteringsvåg elva dagar tidigare. Han tillfångatas, torteras bestialiskt i 16 dagar och dör slutligen under tortyren. Hans torterare har då placerat honom i en slags sovsäck och bundit honom med en elsladd – för att skapa en totalklaustrofobisk känsla – medan de satt på honom och slog honom, bland annat med en klubba. Händelsen har varit känd, men nu har Washington Post läst några ytterligare dokument.
Militära källor släppte ett pressmeddelande, enligt känt tortyrstatsmönster, där de hävdade att fången ”dött av naturliga orsaker, efter att ha klagat på illamående”. Utredningen kring dödsorsaken hemligstämplades, men i ett hemligt armé-PM konstateras att ”the death was directly related to the non-standard [sic!] interrogation methods”.
Det mest anmärkningsvärda i detta – för vi har verkligen kommit dithän att det inte längre är så värst anmärkningsvärt, bara genomvidrigt, att människor torteras till döds av amerikanska agenter – är inkallandet av ett särskilt gäng specialutbildade ”locals”. Gruppen hade alltså tränats av CIA före kriget, för att syssla med bland annat sabotageverksamhet, men också ganska uppenbart, med att på ett brutalt sätt tortera människor.
Tortyren genomförs både direkt och genom medveten outsourcing. Det har satts i system genom att människor blir ”spökfångar”, alltså hålls i hemliga hålor och kan behandlas precis hur som helst, eller genom att man skickar de vänligt sinnade diktaturer som Egypten, där tusentals fångar förtjänstfullt utsetts för omänsklig behandling och den ”information” som upparbetas vid det för regimen trevliga nedgörandet av politisk opposition förs vidare till uppdragsgivarna i USA, Storbritannien och andra globala försvarare av mänskliga rättigheter. Till detta har även vår egen regering villigt bidragit. Och Thomas Bodström tycker att det är ”självklart” att det ska förekomma ett svenskt samarbete med CIA.
Det som slår mig allt som oftast är hur människor kan höra, än värre upprepa, lögner om ”försvaret av demokratiska värden”, utan att varken brista ut i hånskratt eller drabbas av kväljningar. Att det handlar om den ”västerländska livsstilen”, däremot, ligger det en del i. Här återknyts till stolta traditioner från sekler av koloniala övergrepp. ”Spökfångarna”, och alla andra som försvinner, misshandlas, våldtas, torterats, mördas, dagligen, av de imperiella trupperna och deras hantlangare, är icke-människor i kolonisatörernas ögon. Och som alltid kommer samma förtryckare att kunna bli så djupt överraskade när de förtryckta hävdar sin värdighet, med till buds stående medel.
onsdag, augusti 03, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Först tänkte jag, är han i farten nu igen, men den tanken är död. Du är jobbig att läsa Ali, mycket jobbig, Du fick i ett annat inlägg kritik för att Du hänvisade till svenska frivilliga i Spanien, kritik som sa att det där det är ju gammalt, han som skrev den kritiken har inte empati för den här typen av problem. Du är jobbig, förbannat jobbig, det är sådana som Du som får folk att överge familjer och dra ut i strid för att få bort sådana som Du beskriver, Du stör vårt lugn och vår frid. Det var sådana som Du som låg bakom att folk drog till Spanien. Du väcker mitt gamla jag till liv, Du har snokat fram den gamle FNLaren i mig, fan ta Dig.
KAS, jag menade att jämförelsen med Spanien var ovidkommande i sammanhanget.
Det är en helt annan fråga.
Jag har empati som räcker och blir över. Empati är inte samma som vänsterståndpunkten, även om många tycks sätta likhetstecken där.
Jonas en debatt där man försöker att så långt det går försöka förstå problem från alla möjliga sidor och vinklar är något vi människor är skyldiga varandra innan vi börjar kriga. Tyvärr så är vi väldiga revirdjur som dessutom är fångade i ett historiskt järngrepp.
Jag känner mig trött på detta och hade bestämt mig för länge sedan, när jag fick familj, att aldrig mer syssla med dessa ting, men så började jag att blogga och tro mig det stör mig så mycket nu, att jag längtar efter en den politiska törnrosa sömn som jag levde med i nästan 40 år.
Skicka en kommentar