Inlägget är skrivet av Audun Lysbakken (enligt en tidning ”SVs Wonderboy”) som jag haft förmånen att då och då träffa och diskutera med under lång tid av kamp på varsin sida gränsen. Lysbakken satt den förra perioden i stortinget för SV och deltar nu i den referensgrupp som ska se till att den regeringsöverenskommelse som ska ros i hamn blir acceptabel.
Norge är lärorikt av många skäl. En tydlig vänsterretorik gick ordenligt hem för både socialdemokratin och centern, som i Norge har folkrörelseförankring i glesbygd och bland en småbondeklass som av olika skäl inte varit lika framträdande i Sverige, till exempel. SV gick framåt tidigare under valperioden på en ungdomlig vänsterlinje och sitt antiimperialistiska engagemang. I slutskedet tappade man kraftigt på partiledningens grepp att tona ned den radikala profilen för att inte störa regeringsfähigheten. I Norge, liksom i Sverige, har ungdomsförbunden – delvis med olika utgångspunkter, på grund av olika historiska läge, men i huvudsak på mycket likartade sätt – spelat en avgörande roll för vänsterns förnyelse, framåtanda och sociala breddning. SU har rönt enorma framgångar i skolvalen (som i Norge är mer institutionaliserade än här) och samtidigt skolat hela drös av drivande politiska figurer som Lysbakken och tidigare ordföranden Ingrid Fiskaa, en ledande person i det norska antikrigsarbetet.
Det kanske mest intressanta med den norska situationen är hur välorganiserade folkliga rörelser har kunnat uppnå viktiga politiska resultat och ändra den politiska dagordningen. Det är egentligen viktigare än hur många röster olika partier fick i valet. Det har kunnat upprättas allianser mellan till exempel Nei till EU (en massrörelse i Norge), Attac (radikala och välorganiserade, med en före detta ordförande i Röd Ungdom som respekterad ordförande), antikrigsrörelsen, och facket, på ett sätt som inte varit möjligt i Sverige. När man ser på en valaffisch från LO Oslo, från 1 maj 2003, med krav som ”Avvisa USA:s hegemoni, krig och ockupation”, ”Avlägsna Israels brutala ockupation och terror” och ”Nej till friskolor – ja till enhetsskolan”, förstår man också bättre att LO centralt haft ett gott läge för att ställa radikala krav på den kommande regeringsbildningen. En organisation som For velferdstaten, partipolitiskt obunden, men inte avogt inställd till partier, utan samverkande med bra, radikalt och framför allt organiserat folk, är ett viktigt norskt bidrag till hela Europas progressiva rörelser. Man kan se och lära. (En bra artikel i Flamman angående detta)
Så tillbaka till Lysbakkens text. Den centrala utgångspunkten i varje vänsterdiskussion om parlamentariska allianser måste som han skriver vara denna:
”Et sosialistisk venstreparti må være opposisjonelt i sin grunnholdning, selv i posisjon kan det ikke slutte å ha mål som går lenger enn regjeringskontorene tillater”Det viktiga därefter är att konkret diskutera hur detta kan upprätthållas i olika situationer – hur rörelsen kan fortsätta att röra sig, oavsett vilken position man för tillfället satt sig på. Det finns aldrig några genvägar till detta – det kräver organisation. Konkret, levande basorganisation, gärna med beprövade metoder i botten.
Lysbakken tar sin utgångspunkt i Frankrike och det franska kommunistpartiets misslyckande. Han berättar om PCF:s kongress 2003, efter katastrofen. Själv var jag gäst på de franska ungkommunisternas kongress i mars 1996. Då skrev en tidning som Le Monde på ledarplats att Frankrikes starkaste politiska ungdomsrörelse samlas till kongress. På kongressen drev ledningen inför de 1000 ombuden ett grandiost och flummigt projekt om politisk och organisatorisk förnyelse. Det gick ut på att begrepp som ”nya arbetssätt”, ”bredare sätt att möta politiken”, ”fokus på enskilda frågor”, ”ta tillvara ungdomars förhoppningar i en ny era”, spreds runt som konfetti. Man självavvecklade delar av sin organisation och hoppades på att kul saker skulle hända, på samma sätt som moderpartiet, fast ännu mer. Två år senare gick det knappt att etablera faxkontakt med den centrala organisationen. I den franska verkligheten blev man snabbt irrelevant i breda folklagers ögon. De trotskistiska organisationer fick ett uppsving bland ungdomar. Arbetarväljarna gick i många fall i besvikelse över arbetarrörelsens partier till Front National, som till skillnad från kommunisterna och socialisterna lyckades skapa en sorts klassidentifikation och ge sken av att distansera sig från etablissemangets klassförakt – men med fascismens vidriga enkelspåriga svar på brännande samhällsfrågor.
Aron Etzler har utvecklat den franska erfarenheten – och satt den i ett sammanhang – i ett av de senaste årens allra viktigaste debattböcker för vänstern, Ta det tillbaka. Läs!
Det ska bli spännande att fortsätta följa den norska erfarenheten. Förhoppningsvis kan det bli som Lysbakken vill – en motsatt väg jämfört med det franska misslyckandet.
17 kommentarer:
All heder. Ett av de mer intressanta politiska blogginläggen i år. Vill minnas att jag själv skrev om Norge på den tiden min arbetsgivare ännu inte förbjudit det - men ditt inlägg fördjupar verkligen förståelsen.
Tack!
Att SV hade gått bättre utan att tona ned Nato-motståndet är jag (och, skulle jag gissa, de flesta i Norge, oavsett Nato-ståndpunkt)övertygad om.
Jämförelsen med republikkravet haltar grundligt. Poängen med Nato-frågan är ju att det är just många på vänsterkanten som varit och är mot norskt Nato-medlemskap, och att de utrikespolitiska frågorna hörde till de viktigaste för stora, framför allt unga, väljargrupper, och varit en profilfråga för SV. Det var ju för övrigt denna fråga som var avgörande för SVs bildande (som SF) ur Arbiederpartiet en gång i tiden.
Det går inte att göra den "förlängning" du talar om. Det beror på det politiska läget och på enskilda partiers specifika roll i detsamma. SV skulle till exempel under alla omständigheter ha svårt under överskådlig tid att försöka vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna.
Det jag försöker säga är att det dels finns en fråga om att vara tydlig i profilfrågor - och att detta är avgörande för ett parti som SV (eller vänsterpartiet, för all del) på ett annat sätt än mittenpartier. Dels, och viktigast, pekar jag på att de verkliga politiska förskjutningarna inte avgörs av det parlamentariska positionerandet utan i bredare rörelser i samhället.
Det finns ytterligare en viktig skillnad mellan NATO-utträdeskravet och republikkravet.
NATO-medlemskapet är ju faktiskt något som berör många människor, dvs som de märker av på ett helt annat sätt än monarkin. Oavsett vad man har för åsikt om monarkin så kan man ju inte påstå att den har någon som helst praktisk betydelse i vårt normala liv.
Hei
Takk for link. Det er klart tiden framover blir spennende her i Norge. SU er i en helt ny situasjon og vårt moderparti er i regjering for første gang i historien.
Jeg tror som Ali at hvis man hadde stått hardere på kravene i valgkampen kunne det gått bedre (men jeg tror ikke NATO kunne vært en av de sakene). Man tonet ned de store konfliktsakene og la seg på "trevlige" saker som skole och miljø. Arbeiderpartiet fikk stå fram som det helhetlige alternativet til dagens markedstenkning siden vi neglisjerte oss selv til et særinteresse parti. Det var nok også en feil å gå ut før valgkampen å legge fram 155 punkter som vi og de andre partiene var enige om.
Vi hadde også en uheldig valgkamp. Vi startet med å regne feil på skolemåltidet vi vil innføre i skolen. Vi ble også hardt angrepet av Høyre hele valgkampen, noe som førte til at mange moderate SV-velgere hoppet over til AP. Alt i alt har dette ført til at vi mistet 4% og går svekket inn i forhandlingene.
Utfordringen i årene som kommer er å få fram skillet mellom regjeringens politikk og hva som er SVs egentlige politikk. Vi må også hele tiden ha en smertegrense for hvor mange "kameler" vi kan svelge. Regjering er ikke noe mål i seg selv, men et middel for å oppnå mer sosialistisk politikk. Samtidig må et SV i regjering være et mye mer åpent parti enn det som er tradisjon for i Norge for regjeringspartier. Vi må ta debattene i hele organisasjonen og ikke bare hos rådgivere og stortingsrepresentanter.
Hvis en ny regjering ikke klarer å føre en ny politikk og gi folk håndfaste bevis på at ting er i forandring til det bedre, så har vi tapt. Da vil høyresida med FrP i spissen (som nå er det største borgerlige partiet med over 20%(!)) vinne valget i 2009 og helvete vil være løs....
Jag tycker också att den svenska vänstern har en del att lära av SV i Norge. Jag tror att det förtjänar att påpekas att SV sedan länge tillbaks har gjort ett rent break med kommunismen som ideologi, redan på sjuttiotalet tror jag det var som den socialistiska vänstern lämnade kommunisterna åt sitt öde. Det gör det lättare för partiet att faktiskt föra ut sin politik och tala om vad de VILL göra, som motsats till vad de INTE vill göra.
Hoppas bara att den norska vänstern i regeringen vågar vara vänster. Den svenska vänstern har ju tyvärr stupat på målsnöret där, trots all frasradikalism så har man i praktiken accepterat en politik som i god nyliberal anda sätter inflationsbekämpning före full sysselsättning.
"Arbetarväljarna gick i många fall i besvikelse över arbetarrörelsens partier till Front National, som till skillnad från kommunisterna och socialisterna lyckades skapa en sorts klassidentifikation och ge sken av att distansera sig från etablissemangets klassförakt – men med fascismens vidriga enkelspåriga svar på brännande samhällsfrågor."
Ja, det är ett tragiskt faktum att fascistpartiet Front National, utöver nynazister och skinnskallar, består av en stor andel besvikna kommunister.
Extremhögerns och extremvänsterns väljare har alltid stått varandra mycket nära ideologiskt och taktiskt i Frankrike.
Hej anonym. Du förstod tydligen ingenting av det jag skrev (eller av den franska politiska situationen). Jag föreslår att du läser en gång tid, gärna lite långsammare denna gång.
Front National är liksom andra högerpopulistiska partier i Europa ett parti med kärnan i borgerlig skattekverulans och revanschism. Men man har - som andra fascistiska partier som blivit farliga - gjort inbrytningar i bredare arbetarled, just genom att uppmärksamma centrala samhällsfrågor, men istället för att ge positiva svar på dem hänvisa till utlänningarna som grund till problemet.
Jag misstänker att du inte är särskilt intresserad av själva frågeställningen, men Bim Clinell har skrivit intressant om saken i "De hunsades revansch", och som sagt också Etzler i "Ta det tillbaka".
Ali, jag förstår precis. Mitt inlägg var inte bara en följd av ditt resonemang, utan också ett eget konstaterande.
"Front National, som till skillnad från kommunisterna och socialisterna lyckades skapa en sorts klassidentifikation och ge sken av att distansera sig från etablissemangets klassförakt"
Detta var vad vänsterväljarna sökte, och inte ansåg sig finna hos kommunist/arbetar/trotskistpartierna PCF (Parti Communiste francais), LO (Lutte ouvrière), LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) etc.
"med fascismens vidriga enkelspåriga svar på brännande samhällsfrågor"
Och det var med detta de kände sig hemma. Fascismen var enligt dessa personer det enda sättet att skapa klassidentifikation (och klasskamp). Detta var viktgare än problemen med fascismen, som inte tycktes störa dem. Och det beror på att kommunismen och klassfascinationen i sig själv innehåller starka element av fascism. Såsom kollektivets diktatur, den eviga kampen (inkl. med odemokratiska medel) osv.
Jag tror att vi menar samma sak, även om du inte vill att man tecknar situationen så här öppet.
Då kan vi helt utesluta möjligheten att du förstod vad jag pratar om.
"hänvisa till utlänningarna som grund till problemet"
De kommunistiska dissidenterna tyckte att detta var OK, eftersom utlänningar och invandrare betydde konkurrens om jobben, enligt dem. Dumpning av lönerna osv, och eftersom många av de besvikna kommunisterna levde i sociala miljöer där våld, könsförtryck och oroligheter ofta skylldes på invandrargäng (ex. arabiskt eller muslimskt dominerade nedgångna förorter, där också många kommunistsympatisörer bor).
Därav lättheten för fascisterna i Front National att slå påsarna ihop med kommunisterna.
Ali, du kan läsa om en intressant bok om detta här på franska:
"Totalitarismes nazi et communiste : l’indispensable comparaison"
("Den nödvändiga jämförelsen mellan den nazistiska och kommunistiska totalitarismen")
Författaren intervjuas här:
«Le communisme nous laisse des ruines gigantesques».
Om det franska undantaget, dvs att kommunismen fortfarande glorifieras i Frankrike. "Kommunismen kvarlämnar gigantiska ruiner hos oss").
Rasism och patriotism är bara slöjor som högern hänger framför arbetarklassens ögon för att de inte ska se den verkliga orsaken till orättvisor och social utslagning: kapitalismen.
Om vänstern inte lyckas förklara det så riskerar högerpopulister att plocka vänsterväljare som luras att rösta mot sina intressen.
Frankrike och Norge är goda varnade exempel. Eller varför inte flaggviftande USA?
Fascismen är borgerlig. Har ni inte läst er Tingsten?
Bäste Olydig,
Min gissning är att dessa unga herrar inte läst något annat än en och annan protofascists bloggskriverier. Typen är känd. Man blir sällan förvånad. Diskussion är endast uttröttande och håller vettiga människor borta från vettigt tankeutbyte. Jag beklagar att Esbati inte rensar bort sådant.
/Hans W
"Vi ska slåss för vår framtid och vinna den / slåss för socialismen i vårt ungdomsförbund / för ensam han är svag tillsammans är vi starka / i arbetarklassens ungdomsförbund"
-- Knutna Nävar
Jättebra! Vänstern borde sträva efter formationer - tex med F! o Mp.
Du har ju all intellektuell kraft att åstadkomma detta.
Staffan W:
"Hoppas bara att den norska vänstern i regeringen vågar vara vänster. Den svenska vänstern har ju tyvärr stupat på målsnöret där, trots all frasradikalism så har man i praktiken accepterat en politik som i god nyliberal anda sätter inflationsbekämpning före full sysselsättning"
Jag noterar med glädje att du Staffan nu närmat dig min ståndpunkt att Vänsterpartiet i Sverige för en nyliberalt inspirerad politik! Jag förde fram den åsikten tidigare, men blev förlöjligad och kritiserad av bl. a. dig, vill jag minnas. Men faktum är att Vänsterpartiet inte är ett vänsterparti när det kommer till praktisk handling. Det gäller såväl de s. k. traditionalisterna runt Lars Ohly som de "luggslitna civilsamhällesutopisterna" (Göran Greiders ordval) runt VägValVänster. Ingen av de två falangerna är reella vänsteralternativ. VägValVänster är livrädda för allt som har med staten att göra och alla idéer om att låta den offentliga sektorn växa och ge mer jobb. Traditionalisterna är frasradikaler som lägger sig platt för Socialdemokraterna i alla förhandlingar. Det gäller även sådana som Kalle Larsson som trots sin höga ideologiska svansföring varit med om att privatisera bl. a. Telia.
Skicka en kommentar