Såren efter nyliberalismen

Någon gång under de mörka krisåren i början av 90-talet och mitt i den galopperande nyliberala idiothysterin, minns jag att Johan Ehrenberg skrev nåt om att Statistisk årsbok var mer revolutionärt än Maos lilla röda. Det ligger mycket i det där.

Joachim Vogel och Lars Häll presenterade igår på DN Debatt en stor SCB-undersökning som visar hur 90-talskrisen inte bara skapade dramatiska klyftor medan den pågick, utan också har satt djupa, ännu öppna sår i det svenska samhället, som yttrar sig som en generationsklyfta.

Välfärdsstaten omfördelar – mellan individer, regioner och generationer – och bygger en trygghet som ger styrka i framtiden. När den offentliga sektorn rustas ned och resurserna flyttas till den privata sektorn så växer klyftorna, och samtidigt används de samhälleliga resurserna på ett irrationellt sätt, allt annat är framåtsyftande.

När den offentliga bostadspolitiken abdikerar byggs för få små, billiga bostäder. När arbetslöshetsbekämpning kommer i skuggan av inflationsbekämpning ökar otryggheten på arbetsmarknaden, särskilt för många unga, och därmed ohälsa, stress och utslagning. Det är bland ungdomar som visstidsanställningar och springvikariat vuxit allra tydligast. Det är också här man kan notera stagnerande levnadsstandard och försämrad social integration.

När Vogel och Häll skriver om framtiden varnar de för ”växande barriärer och ökad konkurrens från äldre generationer”, för ”det nya pensionssystemet (lägre pensioner) gör det attraktivt att jobba några år till, det vill säga ökad konkurrens för ungdomsgenerationen”. Det är förstås helt riktigt att det nya pensionssystemet innebär en försämring och tvingar fler att jobba längre för att få en anständig pension. Men samtidigt vet vi också att det är en enorm skillnad i hur länge man kan arbeta – och de skillnaderna växer med ökat tryck i arbetslivet. En arkitekt eller professor har helt andra möjligheter att fixa några år till på jobbet – och må bra av det – jämfört med vårdbiträden, städare, diskare eller byggnadsarbetare. Kroppen tar slut. Man sliter ut sig, får lägre lön och straffas dessutom extra för det i det nya pensionssystemet.

Generationsklyftan är ett slöseri med samhällets resurser, och i själva verket ett upplägg för växande klassklyftor i framtiden.

Den bild som tecknas av utvecklingen under 90-talet är också en viktig materiell orsaksgrund till rörelser i det politiska landskapet det senaste decenniet. De som är ungefär i min ålder hör till de första generationerna efter andra världskriget som i genomsnitt har fått det materiellt sämre än föräldragenerationen. Den som vill förstå varför det dykt upp en medelålders till äldre etablissemangsvänster, samtidigt som vänsterns verkliga förnyelse i Sverige inneburit både en föryngring och skärpt vänsterprofil, bör bland annat studera SCB:s siffror lite närmare.