Tandvården visar vägen - till det borgerliga avregleringshelvetet

Idag skriver tre utredare vid Folkhälsoinstitutet på DN Debatt om svensk tandvård. En stor studie visar hur låginkomsttagare väljer bort tandläkarbesök av ekonomiska skäl. Och läget förvärras.

Detta är bra att problemen ytterligare belyses, men de har varit kända länge. LO skrev en bra rapport om detta i somras. Politiskt har vänsterpartiet uppmärksammat situationen och drivit frågan i budgetförhandlingar och till och med Göran Persson har varit inne på att något måste göras, dock utan att det ännu lett till resultat. Gissningsvis kan vi dock få en förändring, om vi kan slippa utsättas för en grotthögerregering.

Tandvården är viktig i sig. Precis som debattörerna skriver påverkar dålig tandhälsa såväl det allmänna välbefinnandet som hälsotillståndet i övrigt. Det som hänt med tandvården är samtidigt också av intresse för hela välfärdssystemet. Att det skulle bli just så här med en modell där prisregleringarna är släppta och där tandvårdsförsäkringen i princip inte är allmän (utom för dem över 65, sedan 2002), kunde vem som helst (utom möjligen ortodoxa nationalekonomer) räkna ut i förväg. Vi har därmed fått en ”förnyelse” av tandvårdssystemet som gör att man nu, och framför allt om något decennium om inte åtgärder vidtas, kommer att se på människors tänder vilken samhällsställning de har.

Det är civilisatoriska vägval som vi står inför, med hela vår välfärd. Detta råkar för övrigt vara en huvuddiskussion i det numera allmänt bekanta förslaget till ekonomiskt policydokument för vänsterpartiet:

”Vägvalet är alltså tydligt. Antingen ett samhälle där vissa saker, som sjukvård, görs lika tillgängliga för alla. Då får de finansieras via skatter, som följaktligen måste kunna höjas. Eller eroderad skattefinansiering och en större börda som läggs på den enskildes privatekonomi. Det innebär inte alls att det blir ”billigare” för samhället, men det innebär lika stora skillnader i konsumtion av sjukvård som till exempel utlandsresor eller bilar. Vissa får inget”. (s. 32)

Med den tandvårdsfinansieringsmodell som vi idag har – och det som i ännu högre utsträckning väntar för hela välfärden med större inslag av marknadslösningar, som etablissemanget tycks se som nödvändigt – fördjupas klyftorna och vi får samtidigt en samhälleligt irrationell produktion av vård: för lite och för dyrt. I ett rikt samhälle borde det vara självklart att man har råd med god hälsa åt alla. Men när den offentliga sektorns tillväxt stoppas och rullas tillbaka, får vi den bisarra situationen att vi blir ”för rika” för att ha råd med vård och omsorg:

”Om den offentliga verksamheten ska bevaras på ungefär samma nivå, måste dess andel av den totala kakan öka. Det är inte möjligt att räkna mekaniskt här, eftersom det kan ske och sker effektivitetsvinster och produktivitetshöjningar också inom den offentliga tjänstesektorn. Men den relativa tendensen att verksamheterna kräver en växande del av de samlade resurserna, är given. När det är så innebär det, att om den offentliga sektorns andel är oförändrad kommer det att innebära nedskärningar. Och/eller så pressas vissa verksamheter, som vi betraktar som viktiga och rimliga i ett modernt samhälle kommer att helt upphöra. Det är en civilisatorisk tillbakarullning som vi har ett ansvar att ta kamp mot.” (s. 29)

En nyckelfråga i tandvårdsexemplet – med bäring på hela den generella välfärdsmodellen – är att just de som har lägst inkomster också är de med störst behov av tandvård. Tunga levnadsförhållanden och dåliga kontantmarginaler tenderar att i sig leda till sämre tandhälsa. I artikeln pekar man på att kvinnor med stora ekonomiska svårigheter löpte 6,1 gånger högre risk för dålig tandhälsa än dem utan ekonomiska svårigheter. Och 6,2 gånger högre risk för att avstå från att söka tandläkarvård.

En nog så tydlig skillnad mellan begreppen behov och efterfrågan.

Allmänna lösningar är omfördelande, rättvisa och samhällsekonomiskt effektiva. Marknadslösningar är ovärdiga ett modernt samhälle.

För övrigt vill bomb- och batongalliansen lägga ned Folkhälsoinstitutet. Det är nog säkrast, om man inte vill bli ledsen och kinkig över att få veta vad borgerlig politik har för effekter på folkhälsan.