Arbete i medieskugga

Lite av en slump surfar jag in på Livsmedelsarbetarförbundets hemsida och läser det här (som är ungefär en månad gammalt). Varsel om avsked för 25 personer på Swedish Meats i Kristianstad för att de ”enligt arbetsgivaren inte styckar i den höga hastighet som företagets konsulter räknat ut att de ska hinna med”. Sättet det gått till på är också frapperande:

En och en kallades arbetstagarna in till platschefen Carsten Ole Hansen och styckningchefen Kenneth Persson där de fick motta beskedet om avsked.

Sådan vardagsdramatik av varierande konkret utseende och intensitet pågår varje dag på arbetsplatserna. Arbetsgivarens ”rätt att fritt leda och fördela arbetet”, en medeltida företeelse som kodifieras i ”kontrakt” under kapitalismen, driver ständigt åt samma håll: att försöka krama ut mer av de arbetande, för mindre ersättning. Människor reagerar och värjer sig, hävdar livsutrymme och egna utvecklingsmöjligheter. Enskilt är det svårt, gemensamt organiserat är det mycket som kan uppnås, som har uppnåtts. Det som blir vardagslunk på lugna arbetsplatser med gott samarbetsklimat och respekt för de arbetandes kompetens och människovärde är förstås också framvuxet i ett samhälleligt sammanhang, inte i ett maktvakuum.

Vill man kalla det nåt annat går det väl bra, men det här är klasskamp. Och det pågår ständigt, bestämmer mycket av vår verklighet.

Det man framför allt påminns om när man läser sådant som Livs berättar om på sin hemsida, det är hur anmärkningsvärt frånvarande sådana beskrivningar av arbetets villkor, och striderna om dem, är i media, i litteraturen, i det av eliterna dominerade offentliga rummet (och för all del i ”bloggosfären”). Trots att det utgör en så stor del av så mångas vakna tid. Det säger något både om det kapitalistiska samhället och dess ideologiska överbyggnad och om den organiserade arbetarrörelsens problem och utmaningar.

Klasskampen pågår på många plan samtidigt. Oasvett vad borgerligheten skulle önska sig så dyker det upp konkreta diskussioner och ifrågasättanden på arbetsplatser av de mest skilda slag. Men visst spelar det roll för hur människor sedan agerar, om styckare, lärare, skattehandläggare, kockar, städare, företagsekonomer, vårdbiträden och pappersarbetare ser mer av, hör mer om, varandras arbetslivsverklighet. Det är klart att vi skulle få en annan samhällsdebatt då, rotad i att vi ser mer av oss själva i varandra, och i att problemformuleringarna utgår från styckarnas behov, inte konsulternas. Visst påverkas våra värderingar av vad som är viktigt och värt att tala om, av det vi hör och ser mycket av.

Och problem med arbetslöshet, sjukskrivningar eller förslitningsskador blir – både för ”beslutsfattare” och alla andra medborgare – inte mekaniskt reducerade till siffror hos AMS eller Försäkringskassan att lyfta fram vid behov, utan något som alla kan relatera till i sina mångfacetterade dagliga erfarenheter av arbetets glädje, gemenskap, slit och stress. Det är en jävla skillnad. Den skillnaden uppstår inte spontant – den måste organiseras fram av medvetet arbetande rörelser.

Det är därför den vänster som försöker göra politik på ”värderingar” allena, och inte är organiskt kopplad till en arbetarrörelse i bred bemärkelse, blir irrelevant och går vilse. (Om bland annat detta handlar Aron Etzlers nödvändiga bok Ta det tillbaka; min recension här).

Och styckarna på Swedish Meats förresten, avskedet mot dem drogs tillbaka efter en kompromiss som var resultatet av fackliga förhandlingar.