Stop the ACLU är en för jävla obehaglig sajt. Fokus ligger på chauvinistiskt hyllande av den amerikanska krigsmakten, påhejande av våldsmetoder i den så kallade kampen mot terrorismen och därtill hörande hets mot muslimer.
Känns det där igen? Det mest obehagliga är just att detta är en sajt i tiden. En ungefär likadan samling av ståndpunkter skulle kunna ses som enbart extremistiskt tokeri för femton år sedan – också i amerikansk debatt. Idag, och då särskilt efter 9/11, är det mainstreamat försvar för den sittande presidentadministrationen.
Man kan läsa om snubben som startade Stop the ACLU Coalition i augusti förra året, Nedd Kareiva:
When he started reading information about what the ACLU was doing and supporting in America, he could not believe that there were people litigating for homosexual marriage, abortion without restrictions, removals of the 10 Commandments nationwide and banning all public prayer. He already set up a web site to deal with unconstitutional seat belt laws and was hesitant to begin another web site.Moralkonservatism blandat med kamp mot bilbälten. Presentationen fortsätter:
Nedd is a combination Libertarian/Constitutionalist who believes in strictly Constitutional government. He believes the government is intruding where it has no Constitutional authority to do so like public education, Medicare, prescription drugs, seat belt laws, our tax system and pork barrel spending.Blandningen av nyliberala/libertarianska ståndpunkter och moralkonservativa/chauvinistiska vore corny för två decennier sedan, men utgör idag en gravitationspunkt för högern och borgerligheten i hela världen. Det är en process som måste analyseras och begripas. Den utgör en strukturell karaktäristik av vår tid.
Det är signifikativt att man porträtterar ACLU med hammaren och skäran. Det politiska landskapet i USA har – inte minst på grund av att arbetarrörelsen led allvarliga nederlag före och efter andra världskriget – länge sett annorlunda ut än i Västeuropa. Någon brett organiserad socialistisk vänster har inte funnits under längre perioder. Begreppen vänster och liberal har sammanfallit. Vad som nu sker är att utrymmet för att vara liberal minskar. Inte bara att liberal blir ett skällsord i vidare kretsar än hos inbitna republikaner, utan att även grundläggande, så kallat borgerligt liberala fri- och rättigheter angrips högerifrån, och många liberaler ger vika. Den amerikanska situationen skiljer sig från situationen i Europa, men det som händer over there har med viss tidsförskjutning en stark dragningskraft på läget här. Det känns och märks.
Det där med hammaren och skäran som symbol för ACLU blir då samtidigt intressant ur ett annat perspektiv. När borgerligheten vänder sig mot sina egna en gång revolutionära ideal, är det just arbetarrörelsen – inte under fanor med hammaren och skäran, men bärare av just den radikalitet som brukar få högern att gripa an till den antikommunistiska hetsen – som kommer att stundtals alltför ensamt behöva försvara de rättigheterna.
Om man från Stop the ACLU klickar på bannern Make Liberalism History, kommer man för övrigt till en nät-shop kopplad till samlingsdomänen xtremerightwing.net. Den brännande punkten - som bör oroa demokratiskt sinnade människor i ett brett spektrum - är att vi (också) här hemma ser just liberaler som kickar sin egen liberalism till blott historia. Blåbrunt är ordet för dagen. Striden pågår här och nu.
36 kommentarer:
Svenska liberaler skulle aldrig rösta på Constitution Party. De är religiösa främlingsfrientliga homofober.
Antalet röster som de har fått i presidentvalet
1992: (0.04%)
1996: (0.19%)
2000: (0.09%)
2004: (0.12%)
Kan inte se någon starkt ökande trend.
De har ungefär 1/10 av vad Sverigedemokraterna får i Sverige. SD är dock ett parti som ökar och som diggar välfärdstaten.
Med samma guilt-by-association-retorik så skulle man kunna kalla det för vänsterns brunvandring?
Sen undrar jag hur ni ser på fri arbetskraftsinvandirng?
Ali hittar en hemsida på nätet och får fnatt...det kan inte vara lätt att vara vänster..
...nä, just det. däremot är det tydligen rätt behagligt att vara så sjukt korkad som ni på högerkanten visar upp varje dag här.
/j
Sen undrar jag hur ni ser på fri arbetskraftsinvandirng?
Vi ser det så att den snart är att faktum eftersom den är del av vårt medlemskap i EU och det är bara en tidsfråga tills vi är anpassade till detta när det gäller avtal etc.
Dessutom så ser vi det så att vi vore idioter om vi som ni vill lät arbetsgivarna använda varje anpassning som EU medlemskapet innbär till sin egen fördel UTAN att vi har invändningar överhuvudtaget.
Orsaken till att frågan är så trevlig för er har inget med solidaritet att göra utan ni tjatar om den därför att den är lätt att vrida till ett perspektiv som handlar om etnisk diskriminering och DÄRFÖR att den är viktig för dom grupper som ni månar mest om "Företagarna.
,aktieägarna och den högre mellanklassen.
Där finns dom stora vinnarna på den förändring som trots det ni gnäller om redan är ett faktum mer eller mindre i och med vårt medlemskap i EU.
Själv tror jag att rörlighet i detta fall är bra både för Sverige och resten av Europa....förutsatt att alla grupper som saken rör får vara med och forma HUR det ska se ut.
Om det här - en ohelig allians mellan nyliberaler och rejält konservativa krafter - är framtidens höger också i Europa, finns det desto större anledning att efterlysa en motkraft bestående av frihetlig vänster och socialliberaler.
Fri invandring - ja tack!
Social dumpning - nej tack!
Löjligt.
Ali och andra på yttersta vänsterkanten har inte en åsikt gemensam med liberalismen. De avskyr allt den står för (vilket iof är högst ömsesidigt) och ger den inte erkännande för någonting. Ändå är det just dessa ytterkantsvänster-typer som tar på sig uppgiften att kommentera hur "dagens liberaler sparkar ner sin egen ideologi". Sanningen är ju att Ali inte uppskattar eller förstår någon form av liberlism. Därför är han inte heller någon trovärdig bedömare av de debetatter som förs liberaler emellan.
Allt enligt den logik han tillämpade på Johan Norbergs kommentarer om "nationalvänster" etc.
Bra blogg med många bra artiklar, och få saker är i närheten av lika roliga som att läsa vad alla tokiga högerfigurer skriver här i kommentarerna. Nästan som att gå på circus. Hurra!
Citat
"Läge att påminna om att en förkrossande majoritet av svenskarna anser att vänsterpartiets hårdare kärna består av en samling tomtar.
.............................
Du menar att dom ser dom på samma sätt som dom ser Centern och Kristdemokraterna som också ligger farligt nära 4 procents spärren??
Måste ju nästan vara så du menar.....
Citat
Ändå är det just dessa ytterkantsvänster-typer som tar på sig uppgiften att kommentera hur "dagens liberaler sparkar ner sin egen ideologi".
...............................
Ja vissa av dom sparkar ju på sina egna partier där dom verkar istället för att bilda egna partier som motsvarar det dom egentligen står för.
Dock ska erkännas att det är ett fenomen som alla partier dras med.
Men Svenska liberaler kan tänka sig att samarbeta med bombhögern ;)
"Åter behövs ett maktskifte för att stoppa enpartiväldet. På nytt hotas vi av politisk extremism, denna gång i islams namn. Och Ryssland under Putin går åt fel håll. När Europa skulle behöva stå starkt splittras EU av nationella särintressen"
Sverigedemokrat på valbar moderatplats?
Tycker du att dessa partier ligger lika långt till höger om moderaterna som vänsterpartiet ligger till vänster om socialdemokraterna?
Jag skulle nog snarare säga att de är lika högervridna som moderaterna, slagna enbart av det högerextremistiska Volkpartei under ledning av Leijonkungen.
"Jag skulle nog snarare säga att de är lika högervridna som moderaterna, slagna enbart av det högerextremistiska Volkpartei under ledning av Leijonkungen."
Vad är det i deras politik som är högerextremistiskt?
KAS: "Sverigedemokrat på valbar moderatplats?"
Sällar du dig till den fascistiska bomb- och brunvänstern numera?
Citat
"Tycker du att dessa partier ligger lika långt till höger om moderaterna som vänsterpartiet ligger till vänster om socialdemokraterna?"
Det beror på vilka i dessa partier man pratar om.
Om man pratar om dom medlemmar i dom borgerliga partierna som egentligfen är neoliberaler så är dom ju längre ut till höger än moderaterna .
Att dessa sen är taktiska nog att inte själva starta ett parti som inte kommer in i riksdagen utan istället låter "moderpartierna" bära fram ideologin åt dom bakvägen är ju listigt förstås.
Kanske nåt för vänstern vänster om sossarna att ta efter.
Varför har du en så dyster bild på dig själv?
Husmusen:
Bilden föreställer naturligtvis Ali när han läser dagens kommentarer på bloggen.
Robin Hood: Skriver Mises även om att fascismen är borgerlig, som Tingsten gjorde? Eller missade de det?
Vad skrev han?
"Varför har du en så dyster bild på dig själv?"
Den reflekterar den ideologi han står för och den världsbild han har. Där finns inga ljuspunkter.
"...nä, just det. däremot är det tydligen rätt behagligt att vara så sjukt korkad som ni på högerkanten visar upp varje dag här."
Och detta citat bland annat visar varför vänster fortsätter falla. Det kommer inga argument, bara förolämpningar. Tror du någon tar dig seriöst? Tror Ali att han vinner röster åt vänsterpartiet genom att anklaga alla som inte tycker som han för brunvandringar? För varje kommentar på den här bloggen skulle jag tro att ett antal vänsterpersoner flyttar över till s eller mp.
Ok, nu har det sparat ur rejalt.
Ska se om jag forstatt Ali's inlagg har:
-En bunt forvirrade konservativa inavel i USA har startat en hemsida dar de attackerar liberaler for att de ar for Homo-aktenskap, emot religion och for invandring.
Dessa skjutglada cowboys liknar liberaler med kommunister. Pa grund av detta blir liberaler radda for att stamplas som kommunister och darfor blir liberalerna konservativa.
(Har borjar Esbatis hallucinationer ta fart)
Nar detta nu bevisligen hant enligt Esbati borde vi i Sverige vara radda for liberalerna darfor att de sa smaningom kommer att gora en sk brunvandring at hoger.
Jag tvivlar starkt pa att det finns nagon som helst verklighetsforankring i denna langsokta konspirationsteori.
Jag ar vanligtvis langt mer at vanster an at hoger, men det har var ta mej fan det dummaste jag last pa valdigt lange.
Eller så kan det vara så att Ali använder ett exempel på en sajt vars innehåll förut betrakades som tokigt numera är tämligen mainstream i amerikansk debatt. Detta för att illustrera en politisk utveckling där borgeligheten börjat överge liberala ståndpunkter om fri- och rättigheter och bara behållit den (ny)liberala ekonomiska politiken. Vilket parti är det t.ex. här i Sverige som vill skicka svenska soldater att ingå i ockupationstrupperna i Irak? Just det, "liberala" folkpartiet.
Men det är klart, varför försöka förstå innebörden när man kan förvränga innehållet istället, det är ju så mycket lättare.
Humus:
Och detta citat bland annat visar varför vänster fortsätter falla. Det kommer inga argument, bara förolämpningar. Tror du någon tar dig seriöst? Tror Ali att han vinner röster åt vänsterpartiet genom att anklaga alla som inte tycker som han för brunvandringar? För varje kommentar på den här bloggen skulle jag tro att ett antal vänsterpersoner flyttar över till s eller mp.
Om du läser kommentarerna från dina meningsfränder bland tokhögern så ska du se att förolämpningarna, invektiven och de nedsättande omdömena flödar minst lika friskt från den sidan. Och dom kommentarerna gör nog knappast att det blir ngn omflyttning...snarare tvärtom.
Är det fortfarande någon som intresserar sig för vad SVENSKA fascister röstar på?
Uppenbarligen efter det egna klassintresset och för att tillintetgöra motpartens krav på jämlikhet fred och rättvisa och detta oavsett de kallar sig liberaler sd moderater kristdemokrater eller nazister rent ut, gräv ner parasitpacket under golfbanorna...
FOLKRÖRELSE ELLER NGO-SVÄNG
Den 5 maj samlades ett hundratal äldre män och en handfull kvinnor på Dorint Sofitel Seehotel Ueberfahrt, en femstjärnig hotell- och konferensanläggning i Bayern. De beväpnade vakter som var utposterade vid golfbanan och den intilliggande sjön kunde känna igen dignitärer som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, de tyska kristdemokraternas partiledare Angela Merkel och Världsbankens nye chef, den tidigare biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Där skymtade också en rad företrädare för de största kapitalen, bland dem Jacob Wallenberg och Nokiachefen Jorma Ollila.
Bilderberggruppen, ett slutet sällskap för politiker och företagsledare från Nordamerika och Europa, höll sitt årliga möte. En av de nya deltagarna var fransmannen Bernard Kouchner. För 34 år sedan grundade han den berömda biståndsorganisationen Läkare utan gränser.
Kouchners inlemmande i den exklusiva kretsen är ett tidens tecken. Det säger något om det som ibland kallas folkrörelser, men som allt oftare är något helt annat.
Frågan om folkrörelsernas framtid fanns också som ett underliggande tema i en av de nyheter som väckte mest uppseende i svensk press under våren. Dagens Nyheter avslöjade i mars hur förbundsledningen i SSU tillskansat sig offentliga bidrag och röstövertag mot vänsteroppositionen med hjälp av manipulerade medlemsmatriklar. Men liksom i många andra skandaler hamnade det verkligt allvarliga i skymundan när massmedier och politiska kommentatorer tog sig an saken. Korruptionen är inte bara utbredd i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Den sträcker sig ut över stora delar av det organiserade politiska livet, och den handlar inte bara om förakt för föreningsdemokrati och bidragsregler. Fifflet är en utlöpare av en större förändring: organisationsväsendets fjärmande från de sociala miljöer det tidigare varit förbundet med.
Samma utveckling som gör partier till konsultstyrda PR-maskiner, förvandlar tidigare folkrörelser till professionella lobbying- och välgörenhetsorganisationer. För medlemmarna, i den mån de finns kvar, återstår på sin höjd att betala årsavgiften. Forskning från Norge visar att höginkomsttagare och högutbildade tar över alltmer av organisationslivet. Lokalt finns fortfarande aktionsgrupper och byalag med demokratiska strukturer, men centralt regerar professionella välgörare och påverkare.
Det ser likadant ut på den globala arenan. Där kallas frivilligorganisationerna non-governmental organizations, NGO:s, alltså "ickestatliga organisationer". En mera träffande benämning vore "icke så ickestatliga organisationer". I början av 1960-talet fanns ett par hundra internationellt verksamma frivilligorganisationer. 1995 var de nästan 30.000. Det är en mångmiljardindustri med miljoner anställda världen över. Hela denna NGO-sväng är starkt beroende av statliga anslag. De rika länderna slussar mer än en femtedel av sitt utvecklingsbistånd genom NGO-er. Brittiska Oxfam, en av de största branschen, får årligen omkring 40 miljoner pund i understöd från regeringen Blair och andra myndigheter.
Många professionella välgörare söker också sponsorer bland storföretagen. Rainforest Alliance tar emot pengar från såväl banankoncernen Chiquita som USA:s statliga biståndsorgan, USAID. Oxfam inledde hösten 2004 ett samarbete med kaffejätten Starbucks men fick avbryta det efter omfattande kritik. Greenpeace driver projekt med Unilever och andra företag, och organisationens tidigare chef, Peter Melchett, är nu rådgivare till den stora PR-firman Burson-Marsteller.
NGO-svängen är idag en etablerad karriärväg för befattningshavare i privatföretag och offentliga institutioner. En av premiärminister Tony Blairs rådgivare är Justin Forsyth, tidigare kampanjchef hos Oxfam. En annan är John Clark, som 1992 lämnade Oxfam för att på Världsbanken utveckla en strategi för kooptering av frivilligorganisationerna. Finansminister Gordon Brown har hos sig Shriti Vadera, styrelseledamot i Oxfam och tidigare chef vid den amerikanska storbanken UBS Warburg. En företrädare för en engelsk organisation som jobbar med rättvisefrågor i Afrika kommenterar i New Statesman:
- NGO-erna har med all rätt varit kritiska till svängdörren mellan näringslivet och regeringen, men samma förhållande finns nu mellan NGO-erna och regeringen.
De professionella välgörarna har gott anseende i de rika länderna, men på andra håll finns en stark misstro mot dem. Många hjälpprojekt och kampanjer är ytterst vällovliga, och det finns frivilligorganisationer som håller både statsmakt och kapitalintresse på avstånd. Likafullt ingår den västliga välgörenhetsindustrin i ett slags återkolonisering av kapitalismens periferi. Inhemska samhällsbyggen faller sönder under trycket av skulder, strukturanpassningsprogram och militära interventioner. In kommer NGO-er för att styra och ställa.
Jag träffade för några år sedan R Vidyasagar, en av Indiens ledande experter på barnarbete. Han talade om de rika kapitalistiska staternas hyckleri. Först påtvingar de länderna i periferin strukturreformer och handelsavtal som försämrar levnadsvillkoren för de stora massorna. Resultat: skolor förfaller, folk blir arbetslösa - och barnarbetet brer ut sig mer och mer. Sedan ställer västländerna till hallå om barnen, startar köpbojkotter och lanserar hjälpprojekt. Utbildning ska ordnas i nya, informella former, och med ideella insatser ska barnarbetet trängas tillbaka. Projekten är nästan alltid knutna till det utländska biståndet, och i västerlandets bild av utvecklingen i Indien har de en framträdande plats. Se här, brukar det heta, ett ljus i mörkret för de eländigaste av de eländiga.
Men Vidyasagar talade om tändsticksindustrin i Tamil Nadu:
- Sedan mitten av 70-talet har 24 NGO-er försökt utrota barnarbetet i tändsticksbältet. Hur har det gått? 1979 var antalet barn i denna industri 45.000. Nu är det 85.000. Jag brukar säga till dessa hjälpare att det måste vara något grundläggande fel med deras angreppssätt.
Vidyasagar var inte uppgiven. Han kritiserade den uppgivenhet som ligger gömd i västvärldens välvilja. I medlidandet omfamnar vi enstaka människor med omtänksamhet men lämnar omständigheterna som håller kollektivet nere orörda. Den som upprörs över hur 85.000 barn försliter fingrar, händer och liv i tändsticksfabrikerna i Tamil Nadu står inför en politisk uppgift: att solidariskt med folk i andra länder göra något åt världen. Det är något annat än den etiska revolution som marknadsförarna erbjuder stukade samveten.
- De sociala rättigheter vi har här i landet, har vi tillkämpat oss med egen kraft, förklarade Vidyasagar.
Men de professionella välgörarna har i många länder trängt folkligt förankrade rörelser åt sidan. Författaren Tariq Ali beskriver i en intervju i Internationalen vänsterns förfall i Afghanistan och Mellanöstern. Först tydde sig revolutionärerna till Sovjetunionen. Nu talar de om mänskliga rättigheter och hoppas på hjälp från USA.
- De har ingen tilltro till sitt eget folk.
Vänstern låter sig sugas in i NGO-svängen i stället. Då tar islamisterna över. Människorna ser inget alternativ när de söker värja sig mot nyliberala omställningar och utländsk ockupation.
- Vart ska de gå, frågar Tariq Ali. Till NGO-erna fulla av vänsterintellektuella med feta löner? Vänstern i hela den muslimska världen har dränkt sig i NGO-er och är helt avskurna från verkligheten.
USA:s utrikesminister Colin Powell förklarade efter den 11 september 2001 att frivilligorganisationerna "utgör en förstärkning av USA:s maktmedel ... en viktig del av vår stridsgemenskap". State Department annonserar offentligt efter iranska grupper som är beredda att mot betalning verka för "regimskifte" i landet, och ett liknande program är redan igång för att skapa en "konstruktiv instabilitet" i Syrien.
- Vi har förvandlat oppositionen till ett yrke, förklarar en forskare vid den inflytelserika tanketrusten Council on Foreign Relations i en intervju.
Det har gått så långt att strateger i USA börjat ifrågasätta nyttan av penningflödet till liberalt sinnade intellektuella och deras organisationer i arabländerna. Ju fler dollar mottagarna får, desto mer föraktade blir de.
Företrädare för biståndsorganisationer i Afghanistan klagar över att människorna de vill hjälpa inte längre välkomnar dem. USA tvingar NGO-erna att skylta med stjärnbaneret när de fördelar bistånd från USAID, kontrakterade legosoldater far omkring i vitmålade jeepar precis som de utländska hjälparna, och i de så kallade Provinsiella återuppbyggnadsteamen samverkar biståndsarbetare med militärer från bland annat Sverige. Folk förknippar alltså NGO-erna med USA och dess stödtrupper. "De är misstänksamma mot oss överallt där vi dyker upp", förklarar chefen för en brittisk frivilligorganisation för Financial Times. Läkare utan gränser lämnade landet förra året sedan fem av dess anställda skjutits ihjäl, och i maj i år fick Svenska Afghanistankommittén ett kontor förstört av demonstranter som protesterade mot tortyr och skändningar av islam i USA:s fångläger.
De statsstödda frivilligorganisationerna betraktar sig gärna som företrädare för det "civila samhället" gentemot statsmakten, och i enskildheter kan de vara radikala kritiker av sina sponsorer. Men pengarna de lever på är inte villkorslösa.
Regeringarna fördelar sina anslag till organisationer och projekt som anses främja gällande statsintresse. Den som sticker ut och drar åt annat håll riskerar att förlora understödet. Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, TFF, fick efter nio år med stöd från utrikesdepartementet i Sverige sitt bidrag indraget 2000. Samma sak hände Kvinnor för fred. Båda organisationerna hade skarpt kritiserat Natos politik på Balkan.
Ute i kommunerna har söndersparade sociala myndigheter tagit för vana att lämpa över missbrukare, hemlösa och psykiskt sjuka till Stadsmissionen, Frälsningsarmén och andra välgörare. Tidigare utgick generella bidrag till föreningarna. Nu är pengarna knutna till specificerade tjänster. "Organisationerna känner sig mer ekonomiskt beroende av kommunerna och vågar inte vara lika kritiska längre", förklarar en direktör vid socialstyrelsen för Dagens Nyheter.
NGO-erna blir i stället användbara instrument när statsmakten och andra sponsorer söker forma den allmänna opinionen och bereda väg för angelägna beslut. 15.000 lobbyister bearbetar EU-organen i Bryssel. De flesta av dem är knutna till företagen och deras intresseorganisationer. Men här finns också NGO-er som uppbär understöd från EU.
- Kommissionen betalar påverkare för att bli påverkad, kommenterade kommissionären Siim Kallas nyligen.
Enligt samma princip har UD och försvarsdepartementet sedan mitten av 1980-talet finansierat en växande del av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens verksamhet. I utbyte har regeringen fått hjälp med att avveckla neutralitetspolitiken och inordna krigsmakten i EU:s och Nato:s "fredsfrämjande" samarbete.
Alltmer av samhällskritiken cirklar idag kring frivilligorganisationerna. Där har miljö- och utvecklingsfrågorna sitt centrum, där organiseras människorättskampanjerna, och där initieras debatterna om rasism och kvinnoförtryck. Många journalister som skriver om andra länder är på olika sätt knutna till de statsstödda välgörarna. De är själva involverade i deras projekt eller beroende av anställda i projekten för information och kontakter i en främmande miljö. Vår bild av omvärlden blir på detta sätt starkt färgad av de icke så ickestatliga organisationerna.
I början av 1990-talet larmade massmedierna om massmord på gatubarn i Brasilien. Örjan Bartholdson, journalist och antropolog, var redaktör för tidskriften Latinamerika och engagerad i biståndsorganisationen UBV. Han skildrar i ett debattinlägg hur han och hans kollegor drogs med i kampanjen. De publicerade otaliga artiklar, skrev böcker och häften och reste runt med fotoutställningar och föredrag. "Liksom alla andra var vi djupt indignerade över dessa barns förhållanden." En brasiliansk journalist hade angett siffran 7-8 miljoner gatubarn. Ingen satte den i fråga. Det verkliga antalet var enligt senare beräkningar omkring 40.000. Dödspatruller jagade verkligen fram i kåkstäderna, men de flesta offren var unga, svarta, småkriminella män. Inte barn. Varken journalister eller hjälpare hade intresse av sådana nyanser. I medieindustrin och biståndssvängen gäller det som på yrkesslang kallas "survival of the cutest" - endast de sötaste får uppmärksamhet.
Snart var flera hundra NGO-er på plats för att rädda gatubarnen. Det var inte lätt för dem alla att hitta föremål för omtanken.
Örjan Bartholdson fick sina förutfattade meningar skingrade när han bosatte sig i staden Salvador för ett fältarbete, men han såg ständigt nya journalister anlända för att skriva om utrotningskriget mot barnen. Hjälparbetare, som lockats dit av tidigare reportage, vallade dem runt bland fattigbarnen och gav dem de siffror och pratminus de behövde för att vidmakthålla larmet - och övertygelsen att västerlandets välvilja är räddningen för världen.
I de stora kriserna, då hangarfartygen börjar röra på sig, är omedelbara statsintressen alltid närvarande i känsloflödet. Nyheter och analyser silas genom ett nät där massmedier, professionella välgörare och statsmakt flätats samman. Tankekontrollen är inte på något sätt fullkomlig - eller ens särskilt kontrollerad - men så länge sammanflätningen fortskrider blir öppningarna för avvikande meningar ofrånkomligen allt trängre. Den spontana idéutvecklingen fastnar i en urvalsprocess som är strukturellt betingad att främja "kamp mot terrorismen", "humanitära interventioner" och andra krigsföretag.
Bernard Kouchner skryter med den roll Läkare utan gränser spelat. "Vi etablerade den moraliska rätten att ingripa länder som tillhör andra folk", förklarar han i en intervju. Han stöder ockupationen av Irak och förordar ett tätare samarbete mellan NGO-erna och den franska staten - som på andra sidan Engelska kanalen där Oxfam "arbetar nära ihop med den brittiska regeringen och får direkt understöd från den - till gagn för båda parter". Själv blev han småningom minister och FN:s ståthållare i Kosovo. Med sitt inträde i Bilderberggruppen fullbordar han en utveckling, det självutnämnda "civilsamhällets" fjärmande från de medborgare det förutsätts företräda.
I Sverige riskerar skandalen kring ungdomsförbundens medlemsregister paradoxalt nog att påskynda processen. En säregenhet med dessa organisationer är att statsunderstöden hittills fördelats i proportion till antalet medlemmar. Ungliberalerna, som är pyttiga till antalet, föreslår att denna koppling helt enkelt avskaffas. Anslagen ska fördelas efter moderpartiernas röstetal i stället. Då skulle de unga politikerlöftena bli ekonomiskt oberoende av medlemsbasen. Skribenterna på Dagens Nyheters ledarsida tillskyndar förslaget. "Ungdomsförbundens tid som folkrörelser är sedan länge förbi", skriver Anders Isaksson. "Att moderpartierna övertar ansvaret för dem framstår som ett logiskt svar på utvecklingen."
Partier utan medlemmar, folkrörelser utan folk och en samhällsdebatt utan avvikande meningar. Vem gör affär av den korruptionen?
PR-firman Mongoven, Biscoe & Duchin delade i en analys 1993 upp miljöaktivisterna i fyra grupper: realister, idealister, opportunister och radikaler. För att göra miljöfrågan hanterlig gällde det för storföretagen att förhandla sig till kompromisser med realisterna, baxa in idealisterna i ofarliga positioner och isolera radikalerna. Då skulle opportunisterna följa med på köpet. Det väsentliga i strategin var att bryta förbindelserna mellan rörelse och folk. Pengar och personliga resurser investerades i stadgade miljöorganisationer och i bearbetning av de mer idealistiska rörelserna.
De professionella välgörarna svarade på inviterna med en medveten strävan att ta sig upp i samhällshierarkin för att "påverka makthavarna" och uppifrån vrida utvecklingen åt rätt håll. Med smarta medieutspel och med lobbying i regeringskanslier och företagsbyråkratier skulle miljön räddas. Kritiken av miljöförstörelsen tystnade inte, men den sögs upp i ett överskikt av samhället där varje ifrågasättande av den rådande världsordningen framstod som ett uttryck för bristande realism. Kapitalet blir nu allt grönare i sin framtoning, och utbudet av alternativa varor allt större, men den globala miljöförstörelsen fortskrider utan hejd.
En politisk organisation utan förbindelser neråt, utan folklig kraft, lever i ständig skräck för att, som PR-konsulterna uttrycker det, utdefinieras ur debatten. Den är utlämnad åt massmediernas nycker och sårbar för motståndares demagogi. I USA har storföretagen med viss framgång lyckats mobilisera lokala medborgargrupper i reaktion mot det miljöskydd som advokater, politiker och intellektuella i storstäderna gjort till sin angelägenhet. I Sverige riskerar de samhällskritiker som hänger som utskott på statsapparaten att fladdra bort när regeringsmakten finner det lämpligt att strypa anslagen. Ledarredaktörerna på Dagens Nyheter ropar redan efter en sådan rensning.
Kvarvarande radikaler är lika hjälplösa så länge de finner sig i sin isolering. Några fastnar i marginalens militans, ett odlande av den egna rättfärdigheten utan hänsyn till omgivande sociala krafter. I Bangalore i Indien 1995 slog politiska aktivister sönder Kentucky Fried Chickens restaurang. I Göteborg 2001 kastade svartklädda unga demonstranter sten genom McDonald's glasrutor. Samma sak? Nej, aktionerna var mycket olika. Den första uttryckte en folklig vrede. En bonderörelse stod bakom. Den andra manifesterade bara militanternas avskildhet, fjärmade dem från den arbetarklass de tyckte sig företräda och underlättade arbetet för polisledningens provokatörer.
Jag talade för en tid sedan med en journalist från Pakistan, bosatt i Sverige. Den svenska vänstern är duktig på att producera tidningar, sa han. Klen på att organisera kämpande rörelser. Det har inte alltid varit så. 68-vänsterns styrka var inte dess allmänna radikalism utan dess medvetna strävan att söka sig ut ur de intellektuella reservaten till arbetsplatser, skolor och förortstorg. Vietnamrörelsen i Sverige startade när clartéisterna Sköld-Peter Matthis och Åsa Hallström gick ut på Hötorget med frågan. När kritiken av imperialismen och klassamhället kom i förbindelse med kollektiven av lönearbetare öppnade sig ett nytt politiskt skede.
Utvecklingen på arbetsplatserna är fortfarande avgörande. Fackföreningarnas förkalkning har pågått länge. När inget annat återstår än "ansvarsfulla avtal på god europeisk nivå" och allmän försäkringsverksamhet, förvandlas facken till tomma skal. Det gör den sårbara för angrepp från storföretag och stat mot deras kvarvarande ställningar.
Det är ett skäl att studera den folkrörelselinje för det fackliga arbetet som livsmedelsarbetarna på Skogaholms bageri och Cerealia i Stockholm utvecklat. Men deras lärdomar går också att använda i annat politiskt arbete. Vi behöver mer än något annat folkrörelser av den sort som förtjänar sitt namn.
FOLKRÖRELSE ELLER NGO-SVÄNG
Den 5 maj samlades ett hundratal äldre män och en handfull kvinnor på Dorint Sofitel Seehotel Ueberfahrt, en femstjärnig hotell- och konferensanläggning i Bayern. De beväpnade vakter som var utposterade vid golfbanan och den intilliggande sjön kunde känna igen dignitärer som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, de tyska kristdemokraternas partiledare Angela Merkel och Världsbankens nye chef, den tidigare biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Där skymtade också en rad företrädare för de största kapitalen, bland dem Jacob Wallenberg och Nokiachefen Jorma Ollila.
Bilderberggruppen, ett slutet sällskap för politiker och företagsledare från Nordamerika och Europa, höll sitt årliga möte. En av de nya deltagarna var fransmannen Bernard Kouchner. För 34 år sedan grundade han den berömda biståndsorganisationen Läkare utan gränser.
Kouchners inlemmande i den exklusiva kretsen är ett tidens tecken. Det säger något om det som ibland kallas folkrörelser, men som allt oftare är något helt annat.
Frågan om folkrörelsernas framtid fanns också som ett underliggande tema i en av de nyheter som väckte mest uppseende i svensk press under våren. Dagens Nyheter avslöjade i mars hur förbundsledningen i SSU tillskansat sig offentliga bidrag och röstövertag mot vänsteroppositionen med hjälp av manipulerade medlemsmatriklar. Men liksom i många andra skandaler hamnade det verkligt allvarliga i skymundan när massmedier och politiska kommentatorer tog sig an saken. Korruptionen är inte bara utbredd i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Den sträcker sig ut över stora delar av det organiserade politiska livet, och den handlar inte bara om förakt för föreningsdemokrati och bidragsregler. Fifflet är en utlöpare av en större förändring: organisationsväsendets fjärmande från de sociala miljöer det tidigare varit förbundet med.
Samma utveckling som gör partier till konsultstyrda PR-maskiner, förvandlar tidigare folkrörelser till professionella lobbying- och välgörenhetsorganisationer. För medlemmarna, i den mån de finns kvar, återstår på sin höjd att betala årsavgiften. Forskning från Norge visar att höginkomsttagare och högutbildade tar över alltmer av organisationslivet. Lokalt finns fortfarande aktionsgrupper och byalag med demokratiska strukturer, men centralt regerar professionella välgörare och påverkare.
Det ser likadant ut på den globala arenan. Där kallas frivilligorganisationerna non-governmental organizations, NGO:s, alltså "ickestatliga organisationer". En mera träffande benämning vore "icke så ickestatliga organisationer". I början av 1960-talet fanns ett par hundra internationellt verksamma frivilligorganisationer. 1995 var de nästan 30.000. Det är en mångmiljardindustri med miljoner anställda världen över. Hela denna NGO-sväng är starkt beroende av statliga anslag. De rika länderna slussar mer än en femtedel av sitt utvecklingsbistånd genom NGO-er. Brittiska Oxfam, en av de största branschen, får årligen omkring 40 miljoner pund i understöd från regeringen Blair och andra myndigheter.
Många professionella välgörare söker också sponsorer bland storföretagen. Rainforest Alliance tar emot pengar från såväl banankoncernen Chiquita som USA:s statliga biståndsorgan, USAID. Oxfam inledde hösten 2004 ett samarbete med kaffejätten Starbucks men fick avbryta det efter omfattande kritik. Greenpeace driver projekt med Unilever och andra företag, och organisationens tidigare chef, Peter Melchett, är nu rådgivare till den stora PR-firman Burson-Marsteller.
NGO-svängen är idag en etablerad karriärväg för befattningshavare i privatföretag och offentliga institutioner. En av premiärminister Tony Blairs rådgivare är Justin Forsyth, tidigare kampanjchef hos Oxfam. En annan är John Clark, som 1992 lämnade Oxfam för att på Världsbanken utveckla en strategi för kooptering av frivilligorganisationerna. Finansminister Gordon Brown har hos sig Shriti Vadera, styrelseledamot i Oxfam och tidigare chef vid den amerikanska storbanken UBS Warburg. En företrädare för en engelsk organisation som jobbar med rättvisefrågor i Afrika kommenterar i New Statesman:
- NGO-erna har med all rätt varit kritiska till svängdörren mellan näringslivet och regeringen, men samma förhållande finns nu mellan NGO-erna och regeringen.
De professionella välgörarna har gott anseende i de rika länderna, men på andra håll finns en stark misstro mot dem. Många hjälpprojekt och kampanjer är ytterst vällovliga, och det finns frivilligorganisationer som håller både statsmakt och kapitalintresse på avstånd. Likafullt ingår den västliga välgörenhetsindustrin i ett slags återkolonisering av kapitalismens periferi. Inhemska samhällsbyggen faller sönder under trycket av skulder, strukturanpassningsprogram och militära interventioner. In kommer NGO-er för att styra och ställa.
Jag träffade för några år sedan R Vidyasagar, en av Indiens ledande experter på barnarbete. Han talade om de rika kapitalistiska staternas hyckleri. Först påtvingar de länderna i periferin strukturreformer och handelsavtal som försämrar levnadsvillkoren för de stora massorna. Resultat: skolor förfaller, folk blir arbetslösa - och barnarbetet brer ut sig mer och mer. Sedan ställer västländerna till hallå om barnen, startar köpbojkotter och lanserar hjälpprojekt. Utbildning ska ordnas i nya, informella former, och med ideella insatser ska barnarbetet trängas tillbaka. Projekten är nästan alltid knutna till det utländska biståndet, och i västerlandets bild av utvecklingen i Indien har de en framträdande plats. Se här, brukar det heta, ett ljus i mörkret för de eländigaste av de eländiga.
Men Vidyasagar talade om tändsticksindustrin i Tamil Nadu:
- Sedan mitten av 70-talet har 24 NGO-er försökt utrota barnarbetet i tändsticksbältet. Hur har det gått? 1979 var antalet barn i denna industri 45.000. Nu är det 85.000. Jag brukar säga till dessa hjälpare att det måste vara något grundläggande fel med deras angreppssätt.
Vidyasagar var inte uppgiven. Han kritiserade den uppgivenhet som ligger gömd i västvärldens välvilja. I medlidandet omfamnar vi enstaka människor med omtänksamhet men lämnar omständigheterna som håller kollektivet nere orörda. Den som upprörs över hur 85.000 barn försliter fingrar, händer och liv i tändsticksfabrikerna i Tamil Nadu står inför en politisk uppgift: att solidariskt med folk i andra länder göra något åt världen. Det är något annat än den etiska revolution som marknadsförarna erbjuder stukade samveten.
- De sociala rättigheter vi har här i landet, har vi tillkämpat oss med egen kraft, förklarade Vidyasagar.
Men de professionella välgörarna har i många länder trängt folkligt förankrade rörelser åt sidan. Författaren Tariq Ali beskriver i en intervju i Internationalen vänsterns förfall i Afghanistan och Mellanöstern. Först tydde sig revolutionärerna till Sovjetunionen. Nu talar de om mänskliga rättigheter och hoppas på hjälp från USA.
- De har ingen tilltro till sitt eget folk.
Vänstern låter sig sugas in i NGO-svängen i stället. Då tar islamisterna över. Människorna ser inget alternativ när de söker värja sig mot nyliberala omställningar och utländsk ockupation.
- Vart ska de gå, frågar Tariq Ali. Till NGO-erna fulla av vänsterintellektuella med feta löner? Vänstern i hela den muslimska världen har dränkt sig i NGO-er och är helt avskurna från verkligheten.
USA:s utrikesminister Colin Powell förklarade efter den 11 september 2001 att frivilligorganisationerna "utgör en förstärkning av USA:s maktmedel ... en viktig del av vår stridsgemenskap". State Department annonserar offentligt efter iranska grupper som är beredda att mot betalning verka för "regimskifte" i landet, och ett liknande program är redan igång för att skapa en "konstruktiv instabilitet" i Syrien.
- Vi har förvandlat oppositionen till ett yrke, förklarar en forskare vid den inflytelserika tanketrusten Council on Foreign Relations i en intervju.
Det har gått så långt att strateger i USA börjat ifrågasätta nyttan av penningflödet till liberalt sinnade intellektuella och deras organisationer i arabländerna. Ju fler dollar mottagarna får, desto mer föraktade blir de.
Företrädare för biståndsorganisationer i Afghanistan klagar över att människorna de vill hjälpa inte längre välkomnar dem. USA tvingar NGO-erna att skylta med stjärnbaneret när de fördelar bistånd från USAID, kontrakterade legosoldater far omkring i vitmålade jeepar precis som de utländska hjälparna, och i de så kallade Provinsiella återuppbyggnadsteamen samverkar biståndsarbetare med militärer från bland annat Sverige. Folk förknippar alltså NGO-erna med USA och dess stödtrupper. "De är misstänksamma mot oss överallt där vi dyker upp", förklarar chefen för en brittisk frivilligorganisation för Financial Times. Läkare utan gränser lämnade landet förra året sedan fem av dess anställda skjutits ihjäl, och i maj i år fick Svenska Afghanistankommittén ett kontor förstört av demonstranter som protesterade mot tortyr och skändningar av islam i USA:s fångläger.
De statsstödda frivilligorganisationerna betraktar sig gärna som företrädare för det "civila samhället" gentemot statsmakten, och i enskildheter kan de vara radikala kritiker av sina sponsorer. Men pengarna de lever på är inte villkorslösa.
Regeringarna fördelar sina anslag till organisationer och projekt som anses främja gällande statsintresse. Den som sticker ut och drar åt annat håll riskerar att förlora understödet. Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, TFF, fick efter nio år med stöd från utrikesdepartementet i Sverige sitt bidrag indraget 2000. Samma sak hände Kvinnor för fred. Båda organisationerna hade skarpt kritiserat Natos politik på Balkan.
Ute i kommunerna har söndersparade sociala myndigheter tagit för vana att lämpa över missbrukare, hemlösa och psykiskt sjuka till Stadsmissionen, Frälsningsarmén och andra välgörare. Tidigare utgick generella bidrag till föreningarna. Nu är pengarna knutna till specificerade tjänster. "Organisationerna känner sig mer ekonomiskt beroende av kommunerna och vågar inte vara lika kritiska längre", förklarar en direktör vid socialstyrelsen för Dagens Nyheter.
NGO-erna blir i stället användbara instrument när statsmakten och andra sponsorer söker forma den allmänna opinionen och bereda väg för angelägna beslut. 15.000 lobbyister bearbetar EU-organen i Bryssel. De flesta av dem är knutna till företagen och deras intresseorganisationer. Men här finns också NGO-er som uppbär understöd från EU.
- Kommissionen betalar påverkare för att bli påverkad, kommenterade kommissionären Siim Kallas nyligen.
Enligt samma princip har UD och försvarsdepartementet sedan mitten av 1980-talet finansierat en växande del av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens verksamhet. I utbyte har regeringen fått hjälp med att avveckla neutralitetspolitiken och inordna krigsmakten i EU:s och Nato:s "fredsfrämjande" samarbete.
Alltmer av samhällskritiken cirklar idag kring frivilligorganisationerna. Där har miljö- och utvecklingsfrågorna sitt centrum, där organiseras människorättskampanjerna, och där initieras debatterna om rasism och kvinnoförtryck. Många journalister som skriver om andra länder är på olika sätt knutna till de statsstödda välgörarna. De är själva involverade i deras projekt eller beroende av anställda i projekten för information och kontakter i en främmande miljö. Vår bild av omvärlden blir på detta sätt starkt färgad av de icke så ickestatliga organisationerna.
I början av 1990-talet larmade massmedierna om massmord på gatubarn i Brasilien. Örjan Bartholdson, journalist och antropolog, var redaktör för tidskriften Latinamerika och engagerad i biståndsorganisationen UBV. Han skildrar i ett debattinlägg hur han och hans kollegor drogs med i kampanjen. De publicerade otaliga artiklar, skrev böcker och häften och reste runt med fotoutställningar och föredrag. "Liksom alla andra var vi djupt indignerade över dessa barns förhållanden." En brasiliansk journalist hade angett siffran 7-8 miljoner gatubarn. Ingen satte den i fråga. Det verkliga antalet var enligt senare beräkningar omkring 40.000. Dödspatruller jagade verkligen fram i kåkstäderna, men de flesta offren var unga, svarta, småkriminella män. Inte barn. Varken journalister eller hjälpare hade intresse av sådana nyanser. I medieindustrin och biståndssvängen gäller det som på yrkesslang kallas "survival of the cutest" - endast de sötaste får uppmärksamhet.
Snart var flera hundra NGO-er på plats för att rädda gatubarnen. Det var inte lätt för dem alla att hitta föremål för omtanken.
Örjan Bartholdson fick sina förutfattade meningar skingrade när han bosatte sig i staden Salvador för ett fältarbete, men han såg ständigt nya journalister anlända för att skriva om utrotningskriget mot barnen. Hjälparbetare, som lockats dit av tidigare reportage, vallade dem runt bland fattigbarnen och gav dem de siffror och pratminus de behövde för att vidmakthålla larmet - och övertygelsen att västerlandets välvilja är räddningen för världen.
I de stora kriserna, då hangarfartygen börjar röra på sig, är omedelbara statsintressen alltid närvarande i känsloflödet. Nyheter och analyser silas genom ett nät där massmedier, professionella välgörare och statsmakt flätats samman. Tankekontrollen är inte på något sätt fullkomlig - eller ens särskilt kontrollerad - men så länge sammanflätningen fortskrider blir öppningarna för avvikande meningar ofrånkomligen allt trängre. Den spontana idéutvecklingen fastnar i en urvalsprocess som är strukturellt betingad att främja "kamp mot terrorismen", "humanitära interventioner" och andra krigsföretag.
Bernard Kouchner skryter med den roll Läkare utan gränser spelat. "Vi etablerade den moraliska rätten att ingripa länder som tillhör andra folk", förklarar han i en intervju. Han stöder ockupationen av Irak och förordar ett tätare samarbete mellan NGO-erna och den franska staten - som på andra sidan Engelska kanalen där Oxfam "arbetar nära ihop med den brittiska regeringen och får direkt understöd från den - till gagn för båda parter". Själv blev han småningom minister och FN:s ståthållare i Kosovo. Med sitt inträde i Bilderberggruppen fullbordar han en utveckling, det självutnämnda "civilsamhällets" fjärmande från de medborgare det förutsätts företräda.
I Sverige riskerar skandalen kring ungdomsförbundens medlemsregister paradoxalt nog att påskynda processen. En säregenhet med dessa organisationer är att statsunderstöden hittills fördelats i proportion till antalet medlemmar. Ungliberalerna, som är pyttiga till antalet, föreslår att denna koppling helt enkelt avskaffas. Anslagen ska fördelas efter moderpartiernas röstetal i stället. Då skulle de unga politikerlöftena bli ekonomiskt oberoende av medlemsbasen. Skribenterna på Dagens Nyheters ledarsida tillskyndar förslaget. "Ungdomsförbundens tid som folkrörelser är sedan länge förbi", skriver Anders Isaksson. "Att moderpartierna övertar ansvaret för dem framstår som ett logiskt svar på utvecklingen."
Partier utan medlemmar, folkrörelser utan folk och en samhällsdebatt utan avvikande meningar. Vem gör affär av den korruptionen?
PR-firman Mongoven, Biscoe & Duchin delade i en analys 1993 upp miljöaktivisterna i fyra grupper: realister, idealister, opportunister och radikaler. För att göra miljöfrågan hanterlig gällde det för storföretagen att förhandla sig till kompromisser med realisterna, baxa in idealisterna i ofarliga positioner och isolera radikalerna. Då skulle opportunisterna följa med på köpet. Det väsentliga i strategin var att bryta förbindelserna mellan rörelse och folk. Pengar och personliga resurser investerades i stadgade miljöorganisationer och i bearbetning av de mer idealistiska rörelserna.
De professionella välgörarna svarade på inviterna med en medveten strävan att ta sig upp i samhällshierarkin för att "påverka makthavarna" och uppifrån vrida utvecklingen åt rätt håll. Med smarta medieutspel och med lobbying i regeringskanslier och företagsbyråkratier skulle miljön räddas. Kritiken av miljöförstörelsen tystnade inte, men den sögs upp i ett överskikt av samhället där varje ifrågasättande av den rådande världsordningen framstod som ett uttryck för bristande realism. Kapitalet blir nu allt grönare i sin framtoning, och utbudet av alternativa varor allt större, men den globala miljöförstörelsen fortskrider utan hejd.
En politisk organisation utan förbindelser neråt, utan folklig kraft, lever i ständig skräck för att, som PR-konsulterna uttrycker det, utdefinieras ur debatten. Den är utlämnad åt massmediernas nycker och sårbar för motståndares demagogi. I USA har storföretagen med viss framgång lyckats mobilisera lokala medborgargrupper i reaktion mot det miljöskydd som advokater, politiker och intellektuella i storstäderna gjort till sin angelägenhet. I Sverige riskerar de samhällskritiker som hänger som utskott på statsapparaten att fladdra bort när regeringsmakten finner det lämpligt att strypa anslagen. Ledarredaktörerna på Dagens Nyheter ropar redan efter en sådan rensning.
Kvarvarande radikaler är lika hjälplösa så länge de finner sig i sin isolering. Några fastnar i marginalens militans, ett odlande av den egna rättfärdigheten utan hänsyn till omgivande sociala krafter. I Bangalore i Indien 1995 slog politiska aktivister sönder Kentucky Fried Chickens restaurang. I Göteborg 2001 kastade svartklädda unga demonstranter sten genom McDonald's glasrutor. Samma sak? Nej, aktionerna var mycket olika. Den första uttryckte en folklig vrede. En bonderörelse stod bakom. Den andra manifesterade bara militanternas avskildhet, fjärmade dem från den arbetarklass de tyckte sig företräda och underlättade arbetet för polisledningens provokatörer.
Jag talade för en tid sedan med en journalist från Pakistan, bosatt i Sverige. Den svenska vänstern är duktig på att producera tidningar, sa han. Klen på att organisera kämpande rörelser. Det har inte alltid varit så. 68-vänsterns styrka var inte dess allmänna radikalism utan dess medvetna strävan att söka sig ut ur de intellektuella reservaten till arbetsplatser, skolor och förortstorg. Vietnamrörelsen i Sverige startade när clartéisterna Sköld-Peter Matthis och Åsa Hallström gick ut på Hötorget med frågan. När kritiken av imperialismen och klassamhället kom i förbindelse med kollektiven av lönearbetare öppnade sig ett nytt politiskt skede.
Utvecklingen på arbetsplatserna är fortfarande avgörande. Fackföreningarnas förkalkning har pågått länge. När inget annat återstår än "ansvarsfulla avtal på god europeisk nivå" och allmän försäkringsverksamhet, förvandlas facken till tomma skal. Det gör den sårbara för angrepp från storföretag och stat mot deras kvarvarande ställningar.
Det är ett skäl att studera den folkrörelselinje för det fackliga arbetet som livsmedelsarbetarna på Skogaholms bageri och Cerealia i Stockholm utvecklat. Men deras lärdomar går också att använda i annat politiskt arbete. Vi behöver mer än något annat folkrörelser av den sort som förtjänar sitt namn.
http://web.inter.nl.net/users/Paul.Treanor/HRW.html
Mikael Nyberg, Clarté 3/200
Här har ni ett till exempel på liberalernas brunvandring. Bara namnet på tidsskriften ger väl vänstern kalla kårar.
http://www.svensktidskrift.se/2004-6/2004-6-14_18.html
Vad ville jag ha sagt med ovanstående post kanske någon undrar. Jo att det finns en tydlig liberal linje. Den linjen tar sin utgångspunkt i uppfattningen att alla människor överallt bör tillerkännas en katalog av rättigheter och inom ramen för en utvecklad rättsstat tvingas att respektera andra människors diton.
Denna linje må sedan liberalismens motståndare etikettera som imperalistisk, chauvunistisk eller rentutav fascistisk. Det säger inte mycket om de liberaler som är besjälade av att förverkliga denna idé utan mer om deras motståndare.
Klart står i alla fall att de personer som är besjälade av idén om att alla människor på detta klot bör tillerkännas samma katalog av rättigheter och tvingas att respektera dessa rättigheter, som tillkommer andra i lika hög grad som dem själva, inte har någonting att skämmas för.
När någon uppriktigt uppfattar idén om universiella mänskliga rättigheter som riktig så finns det ingenting som kan hindra dem från att enda dagen kritisera kristna fundamentalister som söker begränsa sexualupplysningen i tredje världen och spridandet av preventivmedel där för att den andra rikta sin kritik mot radikala islamister. Inte heller räds en liberal att kritisera den amerikanska krigsmaskinens övergrepp på andra människor. Men uppenbarligen verkar detta vara otroligt svårt att förstå för somliga.
Inte heller räds en liberal att kritisera den amerikanska krigsmaskinens övergrepp på andra människor. Men uppenbarligen verkar detta vara otroligt svårt att förstå för somliga.
Ja det är svårt för jag har inte sett nån Liberal som kritiserat Usa sen 70 talet.
Inte för att jag anser det vara något självändamål att kritisera Usa.
Tvärtom anser jag att Usa har en viktiog roll att spela.Den viktigaste just nu och framledes.
Men som sagt jag har inte sett nån liberal kritik när det gäller HUR dom spelar den rollen på väldigt länge.
Jag är liberal och jag tycker att Patriot Act ska avskaffas och att fångarna på Guantanamo ska ställas in för rätta(eller i annat fall friges).
Säg till om du vill höra en liberal påpeka mera oliberala saker som finns i USA.
Det var första gången jag sett nåt sånt i skrift.
Tycker Per Ahlmark och Jan Björklund det också?
Eller tycker dom att dom företeelser du nämner är nödvändiga ...tillsvídare?
Micke (Behemot): "Men som sagt jag har inte sett nån liberal kritik när det gäller HUR dom spelar den rollen på väldigt länge."
- Är du helt avskärmad från liberala nyhetsmedier? Vilka i USA tror du är mest kritiska till de vansinnigheter USA hittar på? De konservativa eller liberalerna?
Demokraterna
Ja det är svårt för jag har inte sett nån Liberal som kritiserat Usa sen 70 talet.
Bra poäng! Själv har jag rätt stor respekt för RIKTIGA liberaler, dvs såna som försvarar sina höga ideal. Tyvärr så har vi ju sett så otroligt många exempel på hur de liberala idealen spolas ner i toaletten de senaste åren. Vem kan glömma hur Demokraterna i USA stödde "The Patriot Act" med alla övergrepp i individers liv och yttrandefrihet som den innebar? Eller hur de åtminstone till att börja med stödde USAs angreppskrig mot Irak? Hur stor skillnad var det egentligen mellan John Kerry och George Bush? Hur fan kan en liberal presidentkandidat vara abortmotståndare?
Demokraterna har helt enkelt vikit sig för den konservativa frammarschen och övergett många klassiska liberala ståndpunkter. Därmed har de inte heller framstått som ett alternativ för de som vill ha en annan politik.
Och så har vi ju naturligtvis det svenska liberala partiet som går ut hårt med att vinna röster genom att sätta åt invandrare och socialbidragstagare. Vem håller den klassiska liberalismens fana högt i den rörelsen? Birgitta Olsson?
Ett helt färskt exempel på kritik från liberalt håll mot USA läste jag i senaste numret av The Economist i en ledare betitlad Why America must stay
Jag citerar:
"Every reasonable person should be able to agree on two things about America's precense in Iraq. First, if the Iraqi government formally asks the troops to leave, they should do so. Second, the argument about whether America should quit Iraq is not the same as the one about whether it should have gone there in the first place. It must be about the future.
That said, the catalouge of failures thus far does raise serious questions about the administration's ability to make Iraq work-ever. Mr Bush's team mis-sold the war, neglected post-invasion planning, has never comitted enough troops to the task and has taken a cavalier attitude to human rights. Abu Ghraib, a place of unspeakable suffering under Mr Hussein, will go in to the history books as a symbol of American shame. The awful irony is that the specious link which the administration claimed existed between Iraq and al-Qaeda in order to justify going to war now exists."
Det sagt konstaterar emellertid författaren till samma ledare:
"Iraq is not Vietnam. Most Iraqis share America's aims: the Shia Arabs and Kurds make up some 80% of the population, while the insurgents operate mainly in four of Iraq's 18 provinces."
Jag tror att detta summerar hur de flesta personer som betecknar sig som liberaler tänker kring kriget i Irak. Att kritisera övergrepp är en sak. Att ta huvudet under armen och kräva ett omedelbart truppurdragande ur Irak, med oöverblickabra konsekvenser för den framtida utvecklingen, vore inte bara dumdristigt utan också oansvarigt. USA har ett ansvar att reda upp det kaos de orsakat.
Skicka en kommentar