tisdag, december 06, 2005

Om partidemokrati

Förre Muf-ordförande Tomas Idergard skrev i en kolumn på ledarplats i SvD igår uppskattande om partidemokratins bortdöende. Apropå Junilistan. Tanken är att partistämmor i hög grad är regisserade av partiledningar och att detta är en bra eller åtminstone oundviklig utveckling.

Det är en intressant artikel. Dels för att man kan ställa sig frågan vad som hade hänt om en vänsterpartist, eller för den delen socialdemokrat, hade skrivit artikeln och implicit pläderat för genomregisserade partikongresser. Dels för att Idergard – naturligtvis utan att själv påpeka det – faktiskt sätter fingret på att organisationsfrågor är politiska, och att de är politiska på ett sätt som skiljer höger och vänster åt. Förutom att det redan idag finns stora skillnader mellan hur partiers beslutande organ fungerar, så finns en viktigare debatt att föra kring varför det bör vara så. Om vänstern och arbetarrörelsen uppfattar sin roll riktigt så får det också konsekvenser på hur man ser på sina egna organisationer; det kan inte finnas en generell debatt om former för demokrati i allmänhet och partiorganisation i synnerhet, som är frikopplat från diskussionen om varför man finns till.

Visst finns också allmänna implikationer. Att den mediala logiken styr mycket av partiernas beteende är förstås sant. För den allmänna debatten mer brett är det relevant att reflektera över den dynamik som nu är helt legio i rapportering från demokratiska möten som partikongresser och –stämmor; en där det är självklart att politiska motsättningar som avgörs genom öppen debatt och demokratiska beslut automatiskt speglas som misslyckanden, svaghet, kaos. Den politiska journalistiken lever därmed i symbios med de krafter som önskar tömma interndemokratiska processer i medlemsorganisationer på innehåll. Slutpunkten ser vi i de amerikanska partikonventen. Detta är inte på något sätt politiskt neutralt. Högerns partier behöver inte basera sitt arbete på inre demokratiska processer. Strikt taget behöver högern inte ens några partier annat än som nomineringsapparater till valen. En skapelse som Junilistan fungerar utmärkt på den kanten. Föraktet för medlemsdynamiken kan med fördel få slå igenom. För arbetarrörelsen är dock den kollektiva organiseringen en central livsnödvändighet och med det också de interndemokratiska processerna, som måste kunna rymma såväl konflikter, kompromisser som manifesterad enighet. Det är en utmaning att kunna hävda och ta sig den rätten.

Detta är ett viktigt ämne som jag skrivit mycket om i olika sammanhang, också här på bloggen. Jag hänvisar den intresserade till en längre artikel i skriftserien Vänsterns programfrågor (#4), här (artikeln börjar på sid 51). Jag klipper in ett avsnitt om varför vänsterpartiers syn på organisationsfrågor måste skilja sig från borgerlighetens. Man kan läsa Idergards artikel i SvD noga och fundera över skillnaderna.

Först det första: Ett klassamhälle kan inte bestå utan att människor i någon mån samtycker till det. I varje samhälle finns det därför härskande tankar – sådant som betraktas som självklart – som är de härskandes tankar. För att tänka något annat så behöver människor en social sfär där tankar kan utvecklas i motsats till den härskande ideologin. En sådan gemenskap måste ha skarpare konturer än – måste definiera sig ut ur – det samhälle som omgärdar det. Högern behöver inte det. Dagens Nyheter kommer ändå att sätta dagordningen för debatten. Och det finns alltid pengar till att utbilda EMU-ambassadörer när det blir så dags. Men vad gör vänstern? Var ska människor få möjlighet att ta del av och diskutera en annan sanning är de borgerliga ledarsidornas när ABF-cirkeln är inställd, Arbetet Nyheterna nedlagt och det enda som avrapporteras på partiföreningens möte är förhandlingar i stadsdelsnämnden? Hur ska en motmakt formeras om varje begrepp som formar tanken är skapad och marknadsförd av motståndarsidan? Lars Herlitz liknar någonstans de rörelser som vill omdana samhällets bärande institutioner vid ”främmande kroppar under huden”. Så bör ett socialistiskt parti se sig själv. Det är naturligtvis ett politiskt ställningstagande.

För det andra: Kunskap uppnås genom praxis. Det gäller såväl cyklande, schackspel som förändrande eller – gud förlåte – omstörtande verksamhet. I organiserat arbete lär man sig saker som man inte alls kan lära sig på annat sätt, därför att de inte lärs ut någon annastans. På jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige är det av naturliga skäl ingen som kommer att lära en hur man rent konkret blir bättre på att avskaffa det kapitalistiska systemet. Ett parti som inte gör saker som skiljer sig åt från vad man gör på jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige kommer därför att misslyckas med att ge sina medlemmar viktiga verktyg för att förändra världen. Ekonomhistorikern Örjan Appelquists ord om den tidiga arbetarrörelsen är viktiga att begrunda också idag:
”Organisation är styrka. Och detta saknar inte betydelse. Om det fanns något dokument som var heligt för den svenska arbetarrörelsen så var det inte Marx Kapitalet utan ABF:s Mötesteknik. I ett evigt tragglande med dagordningar, mötesregler och protokoll växte en fast rotad demokratisk kultur fram (…) Det var i denna träning som hundratusentals vanliga svenskar fick sin viktigaste utbildning, som de lärde sig att ta ordet och framföra sina krav. De lärde sig att diskutera, fatta beslut och ta ansvar för dem”.
När vänsterns partier abdikerar från denna enkla men avgörande uppgift – att i konkret verksamhet ge många människor verktygen för att förändra samhället – då blir de dels sämre på det som i alla fall borde vara deras uppgift och dels mer elitistiska. Medlemmarnas arbete ersätts av pressmeddelanden. Det är problematiskt för ett parti vars mål är en bred omdaning av hela samhället.

35 kommentarer:

Anonym sa...

Att organisera genuina liberaler har alltid varit svårt ungefär på samma sätt som det är svårt att organisera anarkister. Det som enar är oviljan att underkasta sig en organisation. För kommunister, socialdemokrater och konservativa är det lättare eftersom dessa ideologier rymmer en ambition att skapa starka kollektiv, om än olika i utseende och funktion. Statssocialister har sin marxistiska klassretorik medan klassisk konservatism har sin nationalism, religion och familjevurm. Kring dessa är det lätt att för de övertygade att enas. Liberaler å sin sida har individualismen och dess övertygelse om att rättigheter, erfarenheter, behov, etcetera, är kopplade till den enskilde snarare än till kollektiv. Kring detta är det svårt att ena ens övertygade liberaler, vilket gör det svårt att skapa stora organisationer av den typ som vänstern varit framgångsrik med.

Om vänstern nu verkligen vill ha demokrati får den nog leva med att olika politiska partier organiserar sig olika. En mall passar inte alla. Samtidigt är ju detta pluralism liberal i sig och säkert därför något vänstern tycker illa om...

Anonym sa...

Många sanna liberaler lägger också sin energi på att bygga företag eller karriär i den producerande delen av samhället snarare än på att försöka påverka andra människor med hjälp av stadsapparatens tvång.

Det ju lite onaturligt för en riktig liberal att försöka få politisk makt när han egentligen vill minska politikens makt så att säga. Därför finns det inga riktiga liberala partier i de flesta länder och de får väl runt 1% av rösterna i länder som USA och Nya Zeeland.

Anonym sa...

Kan ni inte bara skriva libertarianer i stället? Ni behöver inte hitta på nya termer som "riktiga", "sanna" eller "genuina" liberaler när det redan finns ett fullt använbart ord för det.

Förresten har det ingenting med ämnet att göra.

Anonym sa...

Jättebra inlägg, Ali! Den interna partidemokratin måste återspegla synen på demokratin i samhället.

Jag antar att du också tycker att V-ledningen behandlat VVV-medlemmar på ett djupt odemokratiskt sätt.

På www.vagvalvanster.se finns ett utmärkt forum för vänsterdebatt. Ge dig in där och bidra till en bred vänster!

Ali Esbati sa...

Jag noterar att både CLK Aqurette och Anonym 10:30 helt och hållet misslyckats med att läsa innehållet i texten. Vad beträffar Vägval vänster så är det ett ganska bra exempel på det jag försöker få fram. Vägval vänster är en organisation startad just med syfte att undergräva demokratiskt fattade beslut i vänsterpartiet. Ett uppifrånuppror mot medlemsdemokratin.

Anonym sa...

Trist att du har den uppfattningen om Vägval Vänster, Ali. Du kan börja med att läsa föreningens stadgar. Att det funnits personliga konflikter mellan vissa (läs: vissa) VVV:are och vissa vänsterpartister är någonting som jag personligen skiter fullständigt i (ursäkta min franska). Anledningen till att föreningen grundades är bristen på debattklimat inom (v). Jag blev positivt överraskad av ditt inlägg.

Tobias Lindberg sa...

Anonym!

Jag vill bara medela att min uppfattning om VVV och den bild jag fått av dem verkar vara det Ali Esbati beskriver, de har inte fått med sig majoriteten av vänsterpartiet på sina idéer och är sura för det och sedan har de satt igång en plan för att i så stor utsträckning som möjligt undergräva förtroendet hos allmänheten för de inom vänsterpartiet som tycker annorlunda än VVV och har då satt igång en välregiserad och aggresiv mediekampanj istället för att argumentera för sin sak inom partiet.

Anonym sa...

Så det ligger inte ett uns av sanning i det som anonym sade om debattklimatet inom (v) ?

ezbaafso var dagens word verification! märkligt likt esbati. Ja, jag är lättroad.

Anonym sa...

När det kommer till partidemokrati värd namnet så är det feministiskt initiativ som står för utvecklingen.

Det kan vara värt att tillägga att jag nu inte vill ha några jävla bajskommentarer från människor som förläst sig på den alltid objektiva tillika sanningsenliga (ironi, läs: överpartiska och osakliga) median i vårt alltid så förment jämställda rike. Mvh Benji

Anonym sa...

Först det första: Ett klassamhälle kan inte bestå utan att människor i någon mån samtycker till det.

..och vad föreslår du att man ska göra med dem som samtycker?

DET vore intressant att veta.

Anonym sa...

När det kommer till partidemokrati värd namnet så är det feministiskt initiativ som står för utvecklingen.

Jasså? Inte riktigt det intryck jag har fått: Fem månader med F!

Anonym sa...

Anonymous said...

"Jasså? Inte riktigt det intryck jag har fått: Fem månader med F!"

Efter att jag påstod:
När det kommer till partidemokrati värd namnet så är det feministiskt initiativ som står för utvecklingen.


Vart i din hänvisning eller ditt intryck finner du att F! skulle vara mest odemokratiskt eller minst demokratiskt i jämförelse med de etablerade partierna?



/Benji

Anonym sa...

"Om vänstern nu verkligen vill ha demokrati får den nog leva med att olika politiska partier organiserar sig olika. En mall passar inte alla. Samtidigt är ju detta pluralism liberal i sig och säkert därför något vänstern tycker illa om...

För mig får partier gärna organisra sig annorlunda än idag, men det vore ju onekligen trevligare om utvecklingen gick mot MER direktdemokrati och plattare strukturer. Junilistan är ju bara ett skenbygge för att ge lite demokratiskt låtsasfernissa åt Nils Lundgrens och några till direktörsnissars enmansshow. Nog måste väl till och med en "liberal individualist" kunna se att det inte är OK?

Och när det gäller VVV och splittringen inom (v) så har jag fått känslan av att det i grund och bottenhandlar om otroligt dålig personkemi och oförmåga att hantera motsättningar på ett vuxet och moget sätt. Visst finns det politiska skillnader, men samma personer som idag tar heder och ära av varann i massmedia kunde länge fungera väl inom samma parti. Kiss & make up!

Anonym sa...

Instämmer med Staffan W. Hellre än att diskutera i termer av "good guys" och "bad guys" borde man kanske fråga sig hur en så "aggressiv" och "välregisserad" falang inom (v) som VVV kunnat uppstå? Kan det inte bero på någon brist i organisationsstrukturer och organisationskulturen? Bör man inte ta en titt på det i så fall?

Ali Esbati sa...

Frågan om VVV är i grunden politisk, och får också uttryck i ett organisatoriskt agerande som undergräver grundläggande medlemsdemokrati i vänsterpartiet.

För den intresserade kan jag rekommendera John Hörnqvists text i antologin Från förvirring till förändring.

Vad beträffar "platta strukturer" så klipper jag nedan in ett stycke från den artikel som jag länkade till:

I dag är det populärt att ordinera en allmän uppluckring av partiorganisationerna. Det anses vara bra för att få med fler och bli ”modern” i en diffus bemärkelse. Det som brukar komma upp som alternativ är olika former av strukturer som kallas för platta (”nätverk”), en mer ”avslappnad” syn på lojalitet med beslut fattade i formella partiorgan och ett avståndstagande till sådan ”tråkig” och ”traditionell” verksamhet som flygbladsutdelning, öppna möten och studiecirklar. Allt som oftast motiveras detta också med att man ”river pyramiderna” och därmed på något sätt ökar demokratin och deltagandet. Detta är nästan alltid helt fel. Lösa nätverksstrukturer är för det mesta betydligt mindre demokratiska och ger mer makt till ett litet fåtal. Organisationer som överger formella hierarkier får informella hierarkier som är omöjliga att ifrågasätta, eftersom de inte anses finnas. Hur ställer man någon till svars som inte är vald till ett uppdrag? Det är också för den vanlige partimedlemmen eller aktivisten betydligt svårare att påverka om det inte finns formella sätt att göra det. På en partikongress kan man fatta beslut om ett partiprogram som åtminstone på något sätt binder partiledningen och anvisar en utvecklingsväg för partiet. Om beslut inte fattas kan man svårligen ändra dem. Erfarenheten visar vidare att det är mycket svårt att bygga ett långsiktigt arbete med lösa, informella strukturer. Vill man bedriva en intensiv och kort lobbykampanj för en enskild sakfråga, med folk som redan vet vad de tycker och hur man gör, då kan man gott ha ett löst sammansatt nätverk som hittar på en massa saker. För en rörelse vars mål är hyfsat långsiktiga är dock bristen på långsiktighet katastrofal.

Anonym sa...

Till Staffan W:
Du undrar om det inte ändå är fel att personer som Nils Lundgren använder sig av skenpartier. Jag tycker inte det. Själv skulle jag varken vilja rösta på eller engagera mig i ett parti som Junilistan, men om väljarna efter att ha blivit upplysta om hur saker förhåller sig ändå vill rösta på ett sådant parti ska de få göra det. En sak som dock är bra med Junilistans toppstyrning är att det blir tydligt vem som bär ansvaret, en tydlighet som saknas i många andra partier. Det är alldeles för lätt att i en stor organisation dölja sig bakom snack om "allas ansvar", vilket kan göra att många känner sig mer maktlösa än delaktiga. Så jag kan tänka mig att partier som Junilistan har framtiden för sig. Om inte annat kan partier som detta fungera under en övergång till ett mer renodlat personval, vilket jag tror vore det bästa på sikt. Demokratin är stabil i Sverige, så kanske är det inte längre nödvändigt med den mellannivå som partiorganisationerna utgår?

Anonym sa...

Vad var syftet med det citerade stycket från John Hörnqvist, förutom att hävda självklarheter? Jag har också läst hans text, och hela den boken för den delen (mycket av det som står där är intressant, inkl. Alis egen essä, och framför allt America Vera-Zavalas text om deltagande budget).

De jag känner inom VVV är inte särskilt intresserade av vad som händer inom (v) men är bekymrade över att det inte finns nåt debattforum för en bred vänster, inom såväl som utanför (v). Högern har Timbro och Smedjan.com, men vad har vänstern? Flamman? Red Planet? Det är sorgligt...

Anonym sa...

Tja, de som är medlemmar i vänsterpartiet och därmed får interntidningen "vänsterpress" kan inte på allvar mena att VVV-folket inte fått tillräckligt med utrymme i interndebatten.

Om man är ute efter en bred vänsterdebatt, vad det nu innebär, finns det gott om utrymme i tidningar som ordfront, clarté, flamman, internationalen, arena, ETC och socialistisk debatt

VVV står på intet sätt för en bred debatt utan består som sagt till större delen av missnöjda vänsterpartister som inte tycker som majoriteten av medlemmarna.

Anonym sa...

Jag är inte medlem i Vänsterpartiet, så jag får inte Vänsterpress. Vad står i den?

Clarté? Är inte de maoister eller nåt...?

Har ni kollat på VVV:s hemsida och läst några av de inlägg som finns där? Allt handlar inte om Vänsterpartiet, och många som skriver där är inte ens medlemmar i (v) - och det berpr inte på att de hoppat av...

Anonym sa...

Precis som berra sade, det finns mängder: ordfront, clarté, flamman, internationalen, arena, ETC och socialistisk debatt, arbetaren, proletären, nya arbetartidningen, socialism.nu.

Men alltså, vad vill de? Vad vill dom att vi ska göra för att de ska vara nöjda och sträcka på sig och sluta grina illa offentligt? Ska de ha mer styrelseplatser? ska de diktera partiprogrammet? Har de inte tillräckligt många roliga uppdrag? för lite strålkastarljus, kom de inte med på några listor?

Vad är grejen?

Jag vet i ärlighetens namn inte alls vad det hela handlar om, jag aktiverade mig politiskt precis innan det drog igång, så för mig känns det i det närmaste normalt att ha en minoritet som löper amok akompanjerat av media och borgarnas jubel.

Anonym sa...

Vi kan ha regelbundet återkommande folkomröstningar när det gäller MELODIFESTIVALEN - men inte i frågor som inrikes- och utrikespolitik enligt vår grundlag.

Nu kan endast 0,04 promille av befolkningen ta beslut - 349 riksdagsledamöter - de andra 99,996 procenten får inte besluta enligt grundlagen.

Junilistan har beslutande folkomröstningar på folkligt iniativ på sitt partiprogram. Men de har glömt att säga att de behöver vara regelbundet återkommande! Två gånger per år kanske är lagom - en folkomröstningshelg på våren och en på hösten - det kan vi väl kosta på oss. Och det står fritt för alla andra partier att sätta upp beslutande folkomröstningar på sina partiprogram.

För det är först när besluten tas av de som drabbas/gynnas av besluten som besluten kan bli bra.

Och folkomröstningarna ska vara beslutande - rådgivande duger inte - för de 0,04 promillena följer inte folkets råd - folket måste besluta - för att få de 0,04 promillena att göra vad de ska - lyssna på folket.

Så enkelt är det!

Här går det att läsa lite mer om folkomröstningarnas historia i Sverige:
FOLKOMRÖSTNINGAR

Sen kan man ju Googla lite och skriva någonting i sin egen blogg om beslutande folkomröstningar för det kommer att bli nästa års partiskiljande fråga. Kom ihåg vad som hände med folkomröstningen kring EU:s grundlag! JUST DET! Du kommer väl ihåg vad som hände.

Anonym sa...

Läs på www.vagvalvanster.se och bedöm själv vad de vill istället för att spekulera eller gå på vad media säger.

Men som någon sade tidigare: Om (v) hade varit en tillräckligt bra organisation skulle VVV aldrig ha uppstått, eller? Jag har inte tagit ställning för vare sig ohlygarkin i (v) eller de s.k. förnyarna i VVV, men lite självkritik skulle väl inte skada någon?

Du glömde förresten Arbetaren, Yelah!, Fronesis, Ord & Bild, m.fl.

Anonym sa...

Frågan om VVV är i grunden politisk, och får också uttryck i ett organisatoriskt agerande som undergräver grundläggande medlemsdemokrati i vänsterpartiet.

Nja du, jag vet inte det jag. Samma människor som grundade VVV var ju länge medlemmar i (v) och arbetade tillsammans med Lars ohly och övriga. Jag är rätt intresserad av de psykologiska processer som ligger bakom det här inbördeskriget. Själva hänvisar ju VVV oftast till den senaste partikongressen där "förnyarna" tydligen blev mer eller mindre utslänga ur partistyrelse och andra högre organ. Själv var jag inte i Sverige då, men jag har inte så svårt att föreställa mig att den andra falangen, "traditionalister" eller vad man nu vill kalla dem, såg chansen att röja ut sina meningsmotståndare en gång för alla, men inte räknade med riktigt hur mycket bråk de andra kunde ställa till.

Sen ska man inte glömma att kommunismen även för vänstern är ett trauma, en oerhört laddad symbolfråga. För vissa (som mig) är det en sjuk ideologi som har många miljoner liv på sitt samvete. För andra är det en slags frälsningslära. VVV har nog åtminstone i någon mån lyckats organisera människor som inte kan tänka sig att vara med i en kommunistisk rörelse (och vänsterpartiet har ju utmålats som på väg tillbaks till kommunismen). En hel del av de som är med i VVV skulle nog inte ha gått med i (v) iallafall.

Själv har jag deltagit som nyfiken på ett VVV-seminarium för ett år sen. Jag hade nog väntat mig att det skulle råda en mer hätsk stämning i förhållande till (v) där, efter att ha läst en del texter på deras hemsida. Men inställningen verkade variera från ointresserad till besviken.

Anonym sa...

"En sak som dock är bra med Junilistans toppstyrning är att det blir tydligt vem som bär ansvaret, en tydlighet som saknas i många andra partier."

För det första så förstår jag inte vad du snackar om. På vilket sätt är det svårt att se vilka som bär ansvar inom andra partier? Partiledning och partiordförande känns som ett safe bet.

För det andra så känns det bisarrt att höra toppstyre beskrivet som något positivt. Ens från en nyliberal. Var det inte du som drog en lans för frihetlighet i nåt annat sammanhagng?

Anonym sa...

Min upplevelse av VVV är densamma som Staffan W:s. Det som beskrivs i John Hörnqvists bok har jag svårt att tänka mig att personer som Anders Ehnmark, Kenneth Hermele, Ann Schlyter, Olle Sahlström, Sven-Eric Liedman, Marie Demker, m.fl. (för att bara nämna några som mer eller mindre regelbundet skrivit på VVV:s hemsida) jublande skulle ställa sig bakom.

Anonym sa...

Är John Hörnqvist måhända släkt med Magnus Hörnqvist?

Anonym sa...

Oddsen för att Göran Persson får sitta kvar efter valet har höjts på ladbrokes. Det ger nu två gånger pengarna om Göran Persson blir återvald.

Ladbrokes sänker Persson

Anonym sa...

Staffan W:
Partierna är inte folket. Ytterst få är medlemmar, och ännu färre aktiva. Bättre än att låta denna lilla, lilla grupp bestämma allt är att låta medborgarna rösta på personer med ett tydligt ansvar för sina handlingar. Som det är nu skyller alla på alla andra och inget ansvar kan utkrävas. Så är det överallt. Vänsterpartiet är sannerligen inget undantag. Vad jag menade var bara att Junilistans toppstyre är tydligare än andra partiers.

Frihet handlar om att slippa tvång. Kollektivismen skapar i de flesta fall det största tvånget. Min frihetsdefinition omfattar även dem som inte vill eller kan organisera sig.

Anonym sa...

"Partierna är inte folket. Ytterst få är medlemmar, och ännu färre aktiva. Bättre än att låta denna lilla, lilla grupp bestämma allt är att låta medborgarna rösta på personer med ett tydligt ansvar för sina handlingar. Som det är nu skyller alla på alla andra och inget ansvar kan utkrävas."

Du är ju galen.
De politiska partierna tappar förvisso medlemmar, men de är ändå några av våra största folkrörelser, och de är öppna för alla som vill gå med och aktivt påverka ett partis politik.

Och jag förstår fortfarande inte vad du lallar om när du säger att man "inte kan utkräva ansvar". Senast nu så har Göran Persson gått ut och tagit på sig huvudansvaret för att regeringen misslyckades med att hantera Tsunamikatastrofen på ett bra sätt. Jag tror att svenska folket har rätt lätt att se vilka som bär ansvaret inom ett politiskt parti när det brister.

Anonym sa...

Den här bloggen blir bara bättre. Keep it up!

Anonym sa...

Staffan W:
Jag kanske är galen som tycker att politiker som ges mycket makt inte ska kunna gömma sig bakom partiorganisationen när de gör fel. För så är det idag. Trots att Sverige är mindre än exempelvis Storbritannien, är det färre som vet vem som representerar dem i parlamentet. Det beror på övertron på partierna som demokratins bärare.

Det är för övrigt inte sant att partierna är öppna så att alla medlemmar kan få inflytande. Visst, medlem kan vem som helst bli, men i praktiken styrs alla partier av en liten grupp längst uppe i toppen. Den som av övertygelse vill driva en fråga har i praktiken ytterst liten möjlighet att göra det inom ett politiskt parti.

Anonym sa...

Inget system är ju fulländat och representativ demokrati är på många sätt imperfekt. Men likväl är det det system som provats som hittills get bäst resultat, om målet är folkligt inflytande över politiska beslut förenat med effektivitet.

Naturligtvis är det synd om folk inte vet vilka som epresenterar dem, men jag delar inte åsikten att det skulle vara så. Svenska folkets åsiktsspriding är nog rätt väl representerad i vårt partisystem. Jag har inte sett något som talar för att fok skulle ha svårt att utkräva ansvar. Den svenska demokratin är rätt genomskinlig, med offentlighetsprincip och relativt kort avstånd till makthavare. Värre blir det när många avgörande beslut fattas på EU-nivå.

Dessutom slår du knut på dig själv när du i ena inlägget klankar ner på det svenska partiväsendet för att det skulle vara svårt för enskilda partimedlemmar att få sin vilja igenom, och i nästa ögonblick applåderar Junilistan för att de inte har någon partidemokrati överhuvudtaget. Hallå?

Anonym sa...

Angående VVV så är dess existens mycket riktigt ett symptom på att det finns problem inom vänsterpartiet. Detta beror till ganska stor del på att partiet inte lyckas upprätthålla ett system för interna studier och diskussioner vilket i sin tur leder till sämre sammanhållning och sämre kunskaper om vad partiet egentligen tycker.

På grund av den dåliga sammanhållningen i partiet har vissa parlamentariska grupper inom bland annat landstinget kunnat kasta loss helt ifrån partilinjen. Man börjar kort och gott driva en politik som står mot gräsrötternas vilja.

Det enda sättet för en människa att få makt över samhället hon lever i är genom organisering tillsammans med andra människor. Den självständige, frie, starke, individen som klarar sig själv och förändrar sitt samhälle är helt enkelt en myt.

Partiet, fackföreningar, företag, tidningar med mera etcerera är helt enkelt bara olika sätt att organisera människor. Till och med pengar är ytterst ett sätt att organisera människor och deras arbete. Vi kommer helt inte ifrån att vara del av en organisation det som dock har betydelse än om vi organiserar oss själva eller om vi blir organiserade av någon annan.

Anonym sa...

Att engagera sig (och kanske även organisera sig) politiskt känns ibland något besvärligt när man upplever politiker och politiskt arbete som ganska avlägset den egna sfären. Där spelar EU rätt stor roll tror jag. Känns liksom som en annan värld vilken man inte själv är kapabel att påveka.
Tredje statsmakten media lägger fram de "fakta" som man sedan ska svälja till morronkaffet och sitta nöjd och belåten. Påtalar man något om att man ogillar kapitalismen så blir man direkt "udda", svårt att vara helt ärlig i sitt engagemang.
Kan politikerna komma närmare folket tror jag att organiserandet och engagemanget får fart. Lokalpolitikerna ser man inte direkt så ofta heller, mindre än vad som skulle bövas. Mest synliga strax före valet.
Och vad gäller information: Ärliga ord på trycksaker i brevlådan (dvs den vanliga brevlådan för papperspost).. överlägset sätt att upplysa. Ett enklare språk samt ett engagemang i de vardagliga frågorna.

Anonym sa...

Förlåt, stavfel. "Bövas" ska vara "behövas".