Rojas marscherar vidare

Igår visade SVT en dokumentär om Lasermannen. Här framträder bilden av känslomässigt störd psykopat, men också en störd tidsanda, som fick utgöra fonden för de inre processer som till sist fick honom att börja skjuta invandrare. Man går och lägger sig lite omskakad med minnena från åren då det plötsligt började hetsas i tidningarna och man fick räkna med att bli kallad svartskalle i de mest skilda sammanhang, någon gång i veckan.

Så vaknar man på morgonen och möter en debattartikel av Mauricio Rojas i DN som är en kalkylerad och genomvidrig brandfackla för att underblåsa samma typ av stämningar som i 90-talets början. Jordmånen finns. De koloniala stämningar som USA:s bombkrig och global statsterror stampat fram, har redan inneburit en aktivering av existerande rasistiska strukturer i västerländska samhällen. Men nu kommer slag i slag en medveten exploatering av situationen i ytterligare politiska syften – en exploatering som sätter samhällen i brand och skapar hets mot människor som inte kan och inte ska behöva värja sig. Som gör människor illa.

Det Rojas gör är alltså att använda den strukturella diskriminering som invandrare som grupp utsätts för, för att skuldbelägga och slå mot just invandrare. Det är ”the oldest trick in the book” i rasistiska och främlingsfientliga kretsar. Rojas går igenom statistiken och noterar – föga förvånande – att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Rojas menar att invandrarnas socioekonomiskt sämre ställning inte ”förklarar” hela skillnaden. För det första förpassar han då det som är den viktigaste generella faktorn för all strukturell förståelse av brottslighet till periferin i några pennstreck. För det andra spelar han bort korten grovt i ett annat avseende:

Denna allmänna överrepresentation gäller oavsett socioekonomisk status, det vill säga att överrepresentationen består praktiskt taget oförändrad när man jämför exempelvis förvärvsarbete och yrkesgruppstillhörighet i Sverige, samma sak gäller efter kontroll av kön, ålder och bostadsort.

Det som citeras är självklart i ett samhälle där rasismen är ingrodd i vardagen. Det är uppenbart att bostadsort eller inkomst inte är hela förklaringen till hur människor upplever sin situation och kan leva sina liv. Men detta avfärdas av en Rojas som gör sig dum:

Inte heller kan diskriminering eller "rasism" vara en avgörande förklaringsfaktor eftersom det då vore mycket svårt att förstå varför chilenarna enligt samma studie uppvisar en betydligt högre brottsöverrepresentation än exempelvis etiopierna och andra grupper från Afrika söder om Sahara, eller varför personer från Mellanöstern skulle ha dubbelt så hög brottsbelastning jämfört med indier och vietnameser.

Detta är djupt korkat. Det är givet att de problem som drabbar olika invandrargrupper ser delvis olika ut, av en mängd olika orsaker, till exempel vilka grupper som haft anledning att utvandra, vilken tid och vilket sammanhang man kommit att invandra till Sverige, och om det finns en inre social dynamik i exilgruppen och hur den ser ut. Mauricio Rojas vet vilket ord han ska använda för detta för att få den maximala effekt han önskar för sina grumliga och illaluktande syften: ”sociokulturellt arv”. Synsättet är den moderna rasismens adelsmärke. När biologin diskrediterats som särskiljande hierarkiserande faktor, kommer den diffusa och därmed användbara uppfattningen om ”kultur” – betraktat som just ett orörligt klet människor bär omkring på endast om de kommer utifrån – fram som slagträ.

Människor som utsätts för socialt förtryck väljer olika reaktionsstrategier. Ibland kämpar man hårdare och försöker visa sig duktig, ibland ger man upp i cynism, ibland hävdar man sin plats i världen genom brott. Detta är processer som kan analyseras och förstås, om man är intresserad av det. Det är inte Rojas, det framgår med önskvärd tydlighet.

När han alarmistiskt talar om invandrares överrepresentation i brottsstatiken svävar han också snabbt förbi att de flesta brott begås av etniska svenskar. Antalet invandrare som begått brott är lågt. Ändå är det just invandrare som grupp som Rojas är ute efter – eller snarare: han är ute efter den etniska majoritetens reaktioner mot invandrare. Det är dem han vill komma åt. Det är endast invandrare som måste bära hela sin etnicitet i just brottssamanhang. Det är inte så att någon kommer och börjar rota i det "sociokulturella arvet" hos alla blonda svenskar, när någon sådan begår ett brott. Och så skriver Rojas mot slutet av sin artikel:

Vi måste sluta tala i generaliserande termer och ta avsteg från påståenden som drar alla invandrare över en kam. Sanningen är att invandrade personer från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar medan invandrare från andra länder gör det i mycket stor omfattning.

Det är fantastiskt. Först säger han att man ska sluta göra det hela hans debattartikel är ämnad att göra. Dels uppmanar han till misstänkliggörande olika invandrargrupper emellan och försöker än en gång rikta blickarna bort mot grundproblemet: den strukturella rasismen i Sverige; den som han underblåser.

Att det finns gott om forskning och argument som kan och kommer att avfärda Rojas rasistiska argumentation är inte särskilt intressant. Visst kommer det att komma en debatt. (Minns en tidigare omgång. Då gick Rojas och folpartiet istället ut och började säga att forskarna var socialdemokrater!) Men Rojas vill – precis som Sverigedemokrater och Nationaldemokrater – ha just en sådan situation där själva diskussionen bekräftar hans utgångspunkt. Skillnaden är att Rojas har tillgång till DN Debatt och därmed möjligheten att sätta dagordningen.

Ännu mer än Ny Demokrati en gång i tiden vet Rojas vad han håller på med. Vi andra borde sedan länge veta att han och Folkpartiet länge är de som mest aktivt etablerat de rasistiska och främlingsfientliga partiernas dagordning i den allmänna debatten. Antirasister – alla som vill leva i ett annat samhälle än det som föder förtryck och Lasermän – måste börja se Rojas och Folkpartiet som en huvudfiende.


(Tidigare, relaterade inlägg: här, här och här)