Den nya liberalismen - mörkret i slutet av tunneln

Sakine Madon sitter i ledningen för ”liberala” ungdomsförbundet, en plantskola för landets ledarsidor. Det är tur att de skriver mycket redan nu. För i denna unghögers försök att meddela sig med omvärlden kan vi se tendenserna i tiden klarare, mer ohöljt: De ledande skiktens brutalisering, tilltagande folkförakt, förbruning. Men också inskränktheten, endimensionaliteten.

Sakine skriver om ”franska galningar” – alltså en majoritet av dem i detta land boende. Det är på sitt sätt både klargörande och underhållande.

Cuf är tydligt mot Las - men för alla grupper. Inte bara unga. Det är en förnuftig hållning, även Luf tycker att företag ska kunna säga upp arbetare utan förklaring.

Cuf är centerns ungdomsförbund. Las är lagen om anställningsskydd. Det är alltså en ”förnuftig hållning” att avskaffa det i jämförelse med arbetsgivarens rätt och styrka minimala skydd mot godtycklig behandling som Las erbjuder. Arbetsgivaren har som bekant alltid rätt att säga upp anställda. Det som Las påbjuder är sakliga skäl – där arbetsbrist alltid är att räkna som sådant. Den ”förnuftiga hållning”, vilka de alltmer extremistiska ungknoddarna i borgerlighetens tjänst intar, är alltså en kamp för att vidga arbetsgivarens möjligheter att av osakliga skäl säga upp människor från sitt arbete, på vilket de i vårt samhälle bygger sin försörjning, sociala position och identitet.

Vi ska inte kräva att den som uppvisar sådan intellektuell spänst ska nedsänka sig till att försöka begripa vad detta gör med relationen mellan människor i allmänhet, och arbetsgivare och arbetstagare i synnerhet.

Ty först måste den franska nöten knäckas. Varför begriper fransmän än mindre än svenskar, att en arbetsgivare som kan vara osaklig, ohämmad och nyckfull, är att föredra?

”Det hela verkar vara en fråga svår att kommunicera”,

noterar Sakine. Jovars. Försök pågår. I Sverige kommuniceras detta genom artiklar på DN-debatt och en armada av journalister och kommentatorer som följer upp. I Frankrike kommuniceras frågan för tillfället av såväl civilklädd som uniformerad statlig våldspersonal. Men visst måste man hålla med. Det hela verkar svårt.

Sakine gör själv några raders försök. Men slås plötsligt liksom av en tanke i tiden:

Kan inte alla kommunister skapa sig ett eget paradis, eller flytta till Kuba och Nordkorea? Vore det så himla omöjligt?

Kommunister ska här förstås som alla som protesterar mot att få sina rättigheter inskränkta. Då den förnuftiga hållningen att man istället borde glädje sig, eller åtminstone hålla käften, tycks svår att kommunicera, är andelen så definierade kommunister oroväckande hög, åtminstone om man tänker sig ett universum större än det för en tid sedan avhållna borgerliga ballongkonventet. Men, som den andra frågan så elegant retoriskt antyder, är inget omöjligt.

Just Kuba har ju också använts på ett föredömligt sätt i kampen mot kommunismen i ovan nämnda mer breda bemärkelse. Där finns i skrivande stund många orangeklädda galningar, till vilka fred, demokrati och marknadsekonomi kommuniceras intensivt. Visst borde också halvannan miljon osnutna fransoser kunna omskolas under liknande mer trivsamma och tropiska former? Det är trots allt en av västerlandets paradgrenar vi talar om här: att kommunicera en förnuftig hållning.

Och för att vara mycket tydlig: Nej, det här inte roligt. Det är den härskande klassens härsknande vi känner doften av. Vi måste organisera utvädringen för att inte kvävas.