En ny generation fransmän skall disciplineras så att skillnaden mellan ett vanligt arbete och daglöneri på sikt kan raderas ut. Sedan kan kanske facket i resten av Europa ”kokas mjukt” med vanlig EMU-politik. Det är inget som man går till val på. Det gjorde inte heller den franska regering som sitter nu. I valet 2002 satte Le Pen dagordningen och ”säkerhetsfrågorna” hamnade i centrum. Inte heller George W Bush gick till val 2004 på att riva upp hela socialförsäkringssystemet. Men det blev så ändå. Förslagen var förberedda. Scenarierna som skulle skapa krismedvetandet också.Den artikel av Fredrik Malm som nämns i ledaren hittar man här. Skriv ut och spara. Det är ett tidsdokument; ett varsel om svensk liberalisms snabbuppgörelse med sina demokratiska rötter. EU är som vi visste från första början en hävstång för ändamålet.
PS. För 43 kronor i månaden kan man autogirera sig till en Flammanprenumeration. Gör det.
13 kommentarer:
Heh. Och så här kommenterar Malm Flammans reaktion:
Flamman har tänt på igen
"Jobbigt med globalisering tycker fascistvänstern." Jomenvisst. Ständigt denne Malm.
Den borgerliga brutalisering som LUF och CUF står för är obehaglig. Dessa små Timbro-gäng som tagit över den f d mittens ungdomsförbund är i stort behov av nederlag, svidande nederlag. Endast så kan LUF och CUF antingen upplösas eller återtas av eventuella kvarvarande socialliberaler och gröna. Man bör komma ihåg att högerskovet i dessa grupper hänger samman med enorma minskningar i medlemsantalet. CUF som hade 40.000 medlemmar på 70-talet (om inte mer!) har nu endast 400.
Till exempel kunde CUF-ordföranden Federley plötsligt kasta om CUF:s kärnkraftspolitik i kärnkraftsvänlig riktning utan att blanda in CUF:s förbundsstämma och utan att bli avsatt. Det hade aldrig funkat i ett CUF med 40.000 medlemmar. Men i Timbro-CUF med 400 medlemmar gick det bra.
Det politiska landskapet på den borgerliga ungdomssidan har alltså radikalt förändrats under de senaste 20 åren. Den enda anledningen till att CUF och LUF får uppmärksamhet i media är att deras partier sitter i riksdagen. Åtminstone centerpartiet löper risk att åka ut. Efter en sådan valfadäs kan man gissa att CUF (såsom delansvarigt för nederlaget) antingen rekonstrueras eller, ännu hellre, läggs ner helt och hållet. Federley blir då välförtjänt dess sista ordförande.
Värt att notera att den gode Malm inte konkretiserar mycket. Många luftpastejer som "nödvändiga ekonomiska reformer" och "handlingskraftiga politker". Men vad är då dessa reformer som våra tuffa luffare ska genomdriva, i strid med de bråkiga, motsträviga västeuropeerna? Det måste ju vara ett huvudbry för borgerligheten att dess politik inte gillas av folk i gemen. Bäst att tala så lite om den som möjligt?
Sådär det vart ett halvårs prenumeration på flamman till och börja med.
Ta betalt för Flamman? Och dessutom uppmuntra folk att betala för den?
Ack denna nyliberalism som bara sprider sig längre och längre vänsterut.
Vi lever verkligen i mörka tider.
Jag trodde att jag bara skulle få höra den typen av "analyser" av fulla drägganarkister på Hultsfred. Tydligen finns de även på annan ort.
Jag vill även slå ett slag för Lena Malmbergs kolumn:
"Israel använder för i helvete systematiska mord som brottsbekämpningsmetod".
Äsch, egentligen vill jag väl slå ett slag för hela tidningen. Man får en lycklig känsla i magen när man kommer hem och finner Flamman samt senaste Clarté (med en artikel av blogginehavaren, "ständigt denne Esbati") på hallmattan.
Tycker det är väl generöst att ge de 400 innebandyspelarna i CUF utrymme offentligt.
Nästa gång ni lyckas samla ihop 30-40 pers för ryggdunkning i Stockholm, kontakta mig så skriver jag hyllningsartikeln (på min andra blogg).
Gott dock att någon ger sig på den ständigt blinkande blåmesen Fredrik Malm.
Den "borgerliga brutaliseringen" lyfter 100-tals miljoner ur fattigdom världen över. Men gnäll på ni. Kanske kan ni bidra till att Sverige och Europa halkar efter lite till.
Själv skrattar jag hela vägen till banken medans jag lyssnar på ert gnäll.
På den tiden då CUF hade 40.000 medlemmar (på 1970-talet) hade det inte varit möjligt för CUF-ordföranden att tafsa på anställningstryggheten utan att bli avsatt på nästa stämma. De cirka 40.000 ungdomarna i småorts-Sverige på 1970-talet innehöll nämligen inte så många reklambyråägare från Stureplan. Numera, med endast 400 CUF-medlemmar, går det bra att föra vilken folkfientlig högerpolitik som helst. Man bör inte underskatta betydelsen för CUF-politiken av att CUF förlorat all folklig förankring. Det nuvarande gänget av 400 innebandyspelare kan driva hur långt som helst åt höger. Deras nästa steg kan vara populism a´la Ny Demokrati. Varning alltså för det socialt isolerade Timbro-CUF.
Det är sant. Jag hade idéer om att gå med i CUF på början av 90-talet. Det var med olof johansson. Nu är det Mauderaterna...
Skicka en kommentar