Den inte så nya välfärden

Kapitalets kalastutor har hörts av i orkester idag. De borgerliga ungdomsförbundens ordföranden bereds plats på DN Debatt för att fortsätta med sifferbedrägeriet kring arbetslösheten. Det finns inte så mycket mer att säga i sak. Jag har skrivit om moderaternas fantasifulla sätt att räkna på ”arbetslösheten” tidigare . Arbetslösheten är ett mycket stort problem idag. Syftet med borgarnas sifferpåhittighet är dock att dölja bisten på egen politik för att möta arbetslösheten, och att skapa en allmän känsla av fuffens. Detta trots att det man ägnar sig åt – det gäller också den ”rapport” som borgarkidsen förlitar sig på – är en fantasifull ”bearbetning” av öppet redovisade siffror från Statistiska centralbyrån.

Som Hans Karlsson får säga i slutet av Ekot-inslaget så är det samma metod som använts för att mäta arbetslösheten tidigare. Givetvis också under den borgerliga regeringen sist det begav sig, då arbetslösheten uppnådde rekordnivåer, och ungdomsarbetslösheten med den.

(Jinge, Anders Eriksson och Elisabeth Biström har också kommenterat)

Bomb- och batongalliansens småttingar vill föra mycket mer av samma politik som skapat de problem som ungdomar idag dras med. Den som ledde till explosionen för de otrygga anställningar som är ett otyg vänstern vill göra något åt och högern vill underblåsa. Den som skapat en kraftig vidgning av makt- och inkomstklyftor – med de flesta ungdomar som förlorare. (Det har jag också skrivit om tidigare)

Artikeln säger med andra ord inte mycket nytt – istället för att anställa människor, vill de göda de redan rika och istället göra det lättare att sparka folk utan motivering. Men att och hur artikeln publiceras säger desto mer.

”Rapporten” som artikeln lutar sig mot är gjord av stiftelsen Den nya välfärden. Juniorkvartetten själva kallar Den nya välfärden för en ”partipolitiskt obunden tankesmedja”. Ekot är nästan strået vassare. Här har Den nya välfärden blivit ”en organisation som arbetar för ett mer företagarvänligt samhälle”.

Den som satt ihop siffrorna, och några gånger framträtt utåt, Esra Karakaya, är en ung ekonom från Handelshögskolan. (”Det är en helt vanlig högskola, med den skillnaden att man här får en högklassig ekonomutbildning och gedigen grund att stå på senare i livet”. Jo. Verkligen.).

Men Den nya välfärden är startad och drivs av Patrik Engellau. Engellau är en erfaren SAF-propagandist som i tjugo år har drivit en enveten – ja närmast besatt – kamp mot den svenska välfärdsmodellen. Han har kämpat för att arbetsrätten ska luckras upp, fackföreningarna krossas, bostadspolitiken skrotas, socialförsäkringssystemen privatiseras, de demokratiska organens makt beskäras. I hans bok ”Vägval” från 1984 ger politikerna upp efter valet 1985 och låter ”experter” – företagsledare och näringslivsrepresentanter, ta över. Boken gavs ut på Timbro. I en mängd senare böcker har han angripit varje del av folkmajoritetens rättigheter och trygghet. Att läsa underrubrikerna för böckerna och rapporterna är som att pricka av punkt efter punkt i alliansens pratpolitik: ”hur och varför försäkringskassorna slarvar bort 40 miljarder kronor om året av skattebetalarnas pengar”, eller ”ett nytt trygghetssystem för jämlikhet, medmänsklighet, enkelhet och eget ansvar”, eller ”Boken föreslår en helt ny politik med målet sanerade statsfinanser och en miljon nya, riktiga jobb på tio år”. En bok om skandaler har han också hunnit med att ge ut.

Den som han själv kunde ha varit med i, skandal alltså, när ETC skrev om han och hans frus mångåriga utnyttjande av svart hemhjälp, reds dock ut galant tack vare cynism, ett gott medialt handlag och schyssta kontakter. Läs gärna Dan Josefssons artikel. Den talar på många sätt för sig själv.

ETC: Pia har 3 000 kronor i månaden när hyran är betald. Ska hon betala privat sjukförsäkring och pensionsförsäkring med dom pengarna?

PE: Ja, alltså... om du frågar mig så tror jag att hon skulle ha råd att göra det, ja. Därmed inte sagt att hon gör det.

I sin artikel Segrarna beskriver Ira Mallik SAF:s mödosamma och välfinansierade arbete för att vända den svenska opinionen genom att erövra problemformuleringsinitiativet. Engellau har varit med ett bra tag i det arbetet.

Och i slutet på 70-talet började näringslivets opinionsbildare starta nya organisationer och tidningar. Timbro, Ratio, Opinion, Näringslivets Presstjänst, Näringslivets Energiinformation, Näringslivets Ekonomifakta, Ung Företagsamhet, Managementgruppen, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, 4 oktober-kommittén är bara några exempel. SAF köper också tjänster från närliggande föreningar, som stödjer deras intressen, t ex Patrik Engellaus Den nya välfärden.

Metoden är framgångsrik, och i dagligt bruk. Ett extremt tunt toppskikts intressen sprids på så sätt mer effektivt. Och nu hummar medierna med. Patrik Engellaus extremistiska skapelse blir till ”en organisation som arbetar för ett mer företagarvänligt samhälle”. Och sifferexercisen blir ännu en dags huvudnyhet. Borgerlig politik för ökad arbetslöshet, lönesäkningar och elände åt folkflertalet antyds som en lösning på de problem som borgerlig politik skapat.

Patrik Engellau uttryckte det utmärkt själv som SAF-konsult i mitten på 80-talet:

Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.