Ett år efter Könskriget ska SVT debattera "Är feminismen död?", med en ganska galet sammansatt panel. Jag upphör - dessvärre - ej att plågas svårt av nivån på journalistkåren. Hur väljer ni frågeställningar? Journalister måste faktiskt vara den mest hjärnsläppta men självupplevt kritiska yrkesgrupp som skådats.Läs här och här.
För övrigt kör Expressen en debattserie utifrån samma utgångspunkt som Debatt, men här har man i alla fall efter hand haft vett att släppa in rimligare människor. Idag skriver till exempel Josefin Brink hur bra som helst. Hon dissar Sofia Nerbrands krystade högerfeministiska försök, och för tillbaka debatten till konkreta, strukturellt viktiga frågor där det behövs genombrott för att vi ska kunna ta steg framåt för jämställdheten:
Om målet är att både kvinnor och män ska kunna jobba, vara föräldrar och ha egen fritid på lika villkor behövs därför strukturella förändringar. Rätt till heltid, förkortad arbetstid och individualiserad föräldraförsäkring skulle skapa förutsättningar för en jämn fördelning av betalt och obetalt arbete mellan kvinnor och män. Det skulle stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden genom att arbetsgivarna skulle tvingas se vuxna av båda könen som potentiella föräldrar. Till skillnad från pigavdrag skulle dessa reformer förändra vardagen för de kvinnor som har de största behoven av avlastning och ökad förhandlingsstyrka på arbetsmarknaden: de lågavlönade LO-kvinnorna.Läs förresten också den här artikeln av Josefin.
5 kommentarer:
Du Ali,...., var arbetar de allra flesta lågavlönade kvinnorna?
Och vilken arbetsgivare är det som inte förmår betala dem rättfärdiga löner?
Du förespråkar mer av det som redan är dåligt och inte fungerar. Det lär knappast hjälpa att anställa ytterligare 200 000 till en redan undermålig arbetsgivare.
Jag har också svårt att se varför en del kvinnliga liberaler vill riskera att bli förknippade med feminizterna.
Om man nu är för lika rättighter - för alla människor, män som kvinnor - så bör man kalla sig humanist. Ordet feminism får bara tankarna till könsrasism.
Rätt till heltid är redan sågat längs fotknölarna utav alla remissinstanser Ali, men åter till tråden.
Vad är det för fel på Sofia Nerbrands liberalfeminism, är inte genusforskning och feminism ett ganska brett ämne som kan belysas ur olika perspektiv? Själv bryr jag mig inte om skillnader mellan män och kvinnor beror på arvsanlag eller sociala konstruktioner så länge förutsättningarna är de samma, debatten om vad som beror på gener är fullständigt ointressant i sammanhanget. När staten internerar på könsmässiga grunder har de redan då valt att definiera individer på basis av deras kön. Märkligt att du måste ta avstånd från all liberal feminism och all liberalism som sådan, en något tröttsam attityd. Det kan inte vara roligt att gå genom livet med en sådan dogmatisk inställning. Förövrigt tycker jag att Josefins text i flamman hade sina poänger även fast jag givetvis inte håller med om alla slutsatser.
jag tycker nog politiker är de som överlägset uppvisar hjärnsläppthet...
Egentligen så tycker jag nog inte att det varken är så bisarrt eller hemskt att feminismen gått i stå ett tag. Det som verkligen var bisarrt var att alla politiker, från höger till vänster, över en natt hoppade på tåget och började kalla sig feminister, utan att för det förändra sin politik, eller ens ha någon större förståelse för vad feminism handlade om.
"Könskriget" var välbehövligt för att den äntligen satte feminismen under lupp. Efter att feminismen hade skördat massmediala och politiska segrar under en radda år vågade äntligen någon vända på medaljongen och undersöka dess baksida.
Som nån sa i gårdagens TV-debatt, idag är "feminism" som allmännt hållet begrepp rätt stendött. Efter "Könskriget" och Irene von Wachtfeldt blir det oumbärligt med ett prefix, radikal- queer- eller vilken slags feminism man nu bekänner sig till. Det handlar nämligen om diametralt skilda synsätt på relationer mellan könen och sexualitet.
Efter att kvinnorörelsen länge dominerats av radikalfeminismens rätt unkna, moralkonservativa och normpåträngande synsätt har queerfeminismen bildats som den perfekta antitesen. Äntligen en strömning som orkar ställa gamla invanda trötta dogmer på huvudet. UTAN att för den skull tappa siktet på maktrelationer i samhället, mellan män och kvinnor, homo- och heterosexuella och utlevande- och hämmade.
Den reaktion som queerfeministerna har mött från det radikalfeministiska etablissemanget, (väl representerad av regeringens prostitutionsexpert Gunilla
Ekberg som hotade SVTs reporter med repressalier och censurerar forskare och utredningar som går emot den radikalfeministiska analysen)är ett tecken så gott som något på att den feministiska framryckningen gått lite väl fort i Sverige. Dags att inventera projektet och teoribildningen så här långt. Men sen blir det framåt marsch igen. Det finns massor kvar att göra.
Några länkar:
http://www.petraostergren.com/
http://sexradikal.nu/index.php?artikel=147
Skicka en kommentar