Istället för tal

Nej, det är fortfarande för svårt att samla sig till en analys av läget i Palestina. Och vad finns det i ärlighetens namn att analysera? Det Israel håller på med är några snäpp vidrigare än vidrighetens normaltillstånd de senaste åren, men också sådana utbrott är vanligt återkommande i det pågående, malande mordet på palestinierna som folk. Omständigheterna är inte heller okända för den som följt konflikten. Nu underlåter ingen att rapportera om tillfångatagandet av en israelisk soldat när en nedkammad bild av övergreppen presenteras. Ännu en gång lyckas därmed Israel med en propagandistisk ”twist” för sin välplanerade militära våldsaktion. Israel har velat krossa Hamas möjlighet att etablera sig som potentiellt samlande och effektiv politisk kraft, efter att palestiniernas manifesterat sin önskan om värdighet och fred i demokratiska parlamentsval. Därför utnyttjas en ”Menige Ryan”-situation som förevändning för massmord och förödmjukelser. Så har Israel alltid gjort när man har velat genomföra extraordinära militära insatser för att pressa tillbaka palestinierna ytterligare. Sharons ockupation av Libanon genomfördes till exempel efter en bisarr twist på ett hot mot en israelisk ambassadör. Den genomfördes för att krossa PLO, som stärkts på ett för Israel oroväckande sätt. Vad som helst kan fungera som svepskäl. Vem ska fråga när kanonerna redan talat?

Viktigare ändå är att se hur Israel alltid iscensätter operationer av detta slag när det finns den minsta antydan till att palestinierna kan samla sig till nationellt motstånd. Så har det varit nu, när Hamas och Fatah börjat överläggningar om en möjlig gemensam hållning. Så har det varit tidigare när Hamas och Jihad varit beredda att diskutera vapenvila tillsammans med palestinska myndigheten. Då slår Israel till och mördar företrädare för än den ena, än den andra grupperingen. På den palestinska sidan placerar detta nu ett stort ansvar hos Fatah-ledning. Vill de sekulära krafterna fortsätta vara relevanta, gäller det att inte frestas vinna intern terräng helt på Israels premisser. Backas inte Hamasregeringen upp nu, kommer man imorgon att klämmas sönder av Israel och det palestinska folket från olika håll.

-----

Istället för tal, skrev jag i rubriken. Egentligen tänkte jag inte skriva någon inledning, utan bara återpublicera ett tal. Det är fyra år gammalt, hållet den 25 april 2002. Jag läser det idag och noterar att det är likadant, men värre. Arafat är död. Tzipi Livni har avancerat till utrikesminister. De som nu dödas har andra namn. Annars är det mesta sig likt. Det är denna pågående tragedi som tarvar vårt ställningstagande.

-----

Det här är en demonstration till stöd för det palestinska folket. Därigenom är den också en manifestation för mänsklig värdighet, ett ställningstagande mot terrorstaten Israels rasistiska kolonialpolitik.

Vi som samlats här vet, att den som inte visar sin avsky, den som vägrar ta ställning, också blir medskyldig till brotten och övergreppen, till avhumaniseringen och rasismen. Därför, mötesdeltagare och demonstranter, måste vi fortsätta våra protester.

Det som nu händer i Palestina är ett av vår tids värsta kollektiva övergrepp. Som enskild människa är det i närmaste överväldigande och ohanterligt att befinna sig mitt i en epok då ett helt folk inför våra ögon utsätts för en sådan fullständigt människofientlig politik, att se människor som levt ett liv i flykt tvingas fly från sina flyktingläger, att se livet ödeläggas i stad efter stad, by efter by, hus efter hus.

Mötesdeltagare, jag ska erkänna att jag har fått allt svårare att se på nyhetssändningarna från Palestina. Men jag har fortsatt, som vore det en plikt. Med en dåres envishet samlar jag på tidningsurklipp och vittnesmål Jag läser, jag lyssnar, jag tittar. Så gott det går.

Jag läser om Ashraf Abu al-Hija’a som ligger sönderbränd i ett hus i Jenin, dödad av en missil som kommit in genom hennes fönster. Jag läser om Umm Reyadd som står gråtande utanför ett raserat hus och berättar att israeliska soldater sprängt huset medan ett handikappat barn och hans farbror fortfarande var därinne. Jag läser om Munir Washashi som i sitt hem träffades av en salva avfyrad från en helikopter. Och jag läser om hans mor Maryam som sprang ut på gatan för att hämta hjälp när israelisk militär beskjutit den ambulans som kommit för att hämta honom. Och jag läser att Maryam sköts med minst ett skott i huvudet. Och jag läser att Munir förblödde – dog i sitt hem omgärdad av sina syskon, som nu kanske får trösta sig med Per Ahlmarks ord om att Mellanösterns enda demokrati måste få försvara sig.

Ibland har alltså de döda och förnedrade namn: Mohammad Hamad, Nidal Nubam, Mustafa Shnewa. Men allt som ofta läser jag om människor utan namn. Om fem polismän som skjuts i Hebron, där 400 tungt beväpnade bosättare omgärdas av 120.000 palestinier, om en gammal man som dödas i Nablus, om några skolpojkar som skjuts utanför en bosättning.

Det är detta som vi aldrig får acceptera. I Dagens nyheter häromdagen säger Ingrid Schiöler från Röda Korset så här om den israeliska så kallade krigföringen: ”Även om dödsoffer krävs och fångar tas ska detta registreras, men palestinierna får känslan att de som grupp och individer bara kan försvinna utan någon bryr sig om det”.

Detta är helt centralt. Israels ockupation kan bara upprätthållas genom att palestinierna inte betraktas som fullvärdiga människor. Den israeliska staten ger sig själv rätten att trakassera, arrestera, tortera och mörda palestinier just för att de är palestinier. Vad är det om inte själva definitionen på en rasistisk politik? Ja, just denna fråga måste statens Israels försvarare svara på denna fråga: Vad är detta om inte rasism? Vad är staten Israel om inte en rasistisk kolonialmakt?

I ljuset av detta blir det också viktigt att säga något om de senaste dagarnas veritabla desinformationskampanj från den israeliska lobbyns sida, en kampanj som gått ut på att sammankoppla solidaritetsrörelsen för Palestina med antisemitism och hat mot judarna. Antisemitismen är en sällsynt vidrig ideologisk villfarelse som skördat ohyggligt många offer i vår tid. Just därför måste man också känna avsky inför dem som idag exploaterar detta lidande för att försvara en ockupation som på inga rimliga grunder går att försvara. Avsky inför de som är beredda att förvrida sanningen så många varv som det krävs, för att slippa diskutera Israels rasistiska politik, för att kunna fortsätta tiga om ett pågående folkmord, för att kunna fortsätta kalla en militaristisk terrorstat för Mellanösterns enda demokrati.

De borde skämmas, de borde be om ursäkt.

Och deras lögner måste dränkas i ännu fler manifestationer, i ännu fler protester och än större folklig mobilisering. För den som talar om antirasism utan att ta ställning mot Israels systematiska rasism är en hycklare och den som talar om fred utan att se ockupationen som grund för våldet, den talar med lik i munnen.

Mötesdeltagare. Israel slår nu sönder, inte bara hus och mänskliga kroppar på de ockuperade områdena. Man slår nu systematiskt sönder grunden för ett människovärdigt civilt liv för palestinierna under lång tid framöver. Så gott som samtliga palestinska ministerier och myndigheter rapporterar om hur israeliska soldater antingen förstört eller tagit med sig arkiv, statistik och informationer. Utbildningsministeriets arkiv med 50 år av palestinska studentexamina har beslagtagits, hälsoministeriets statistik över vaccinationer är borta, biblioteket i kulturministeriet har tömts på böcker.

Återigen måste frågan vara: Faller också detta inom ramen för hur Mellanösterns enda demokrati måste försvara sig? vad är detta om inte terror? Vad ska man kalla staten Israel om inte en terrorstat.

Mötesdeltagare, någon har sagt att ironin dog den dagen när Henry Kissinger tilldelades Nobels fredspris. Då undrar man ju hur man ska se på förra veckans uttalande från Vita Huset, där president Bush kallade Ariel Sharon för ”en fredens man”. Eller när Tzipi Livni, Ariel Sharons informationsminister, som igår upprepade sitt påstående om att Arafat personligen är ansvarig för allt palestinskt våld och som menar att de israeliska soldater som plundrat den palestinska myndigheten på statistik och papper agerat i självförsvar, när denna människa får leda den israeliska delegationen på det jippo som regeringen Persson kallar försoningskonferensen. Om detta är grunden för försoning och Sharon är en fredens man, då var också Sydafrika under Apartheid ett progressivt multietniskt samhälle, rentav Södra Afrikas enda demokrati.

Nej, kamrater, detta är snarare det goebbelska nyspråk som krävs för att försvara det oförsvarbara.

Mötesdeltagare, fredsvänner.

Det som nu händer i Palestina är på många sätt avgörande för många människor runt om i världen. Palestinierna gör inte bara motstånd mot sina egna bödlar och ockupanter. De gör motstånd mot en stat som står i första ledet i en aggressiv nykolonial våg. Vi ser ett ohyggligt våld vars förutsättning är att man helt enkelt inte betraktar dem man våldför sig på som fullvärdiga människor. I det läget är det inte medlidande från ovan som palestinierna behöver. Palestinierna är inte viljelösa offer, palestinierna är ett kämpande folk som behöver vår solidaritet. Och så menar jag solidaritet i ordets verklige betydelse: gemensam kamp för gemensamma intressen.

För vi måste inse att kampen för palestiniernas rättigheter är en kamp för mänsklig värdighet. Det handlar p om vad man accepterar och vad man sväljer i all tysthet. När Ariel Sharon i ett tal till nationen slog fast att Israel är i krig, så sade han att detta är ett krig mot ”vildar”. Just det här, att betrakta människor som vildar – som icke-människor – är en bärande del av den israeliska ockupationen. Den logiken måste bekämpas av alla förnuftiga människor i en bred folklig kamp, annars väntar fler obehagligheter runt hörnet.

Det är som det står i slutmeningarna i boken Utrota varenda jävel, Sven Lindquists bok om Europas rasistiska kolonialpolitik: "Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna Vi vet redan allt vi behöver veta. Vi måste ta ställning, annars är vi medskyldiga”.

Därför, mötesdeltagare:
Länge leve intifadan.
Länge leve Palestina.