Sedelärande berättelse om arbetslöshet

Om någon vill ha ett skolboksexempel på hur borgerligheten erövrat dagordningsmakten över den mediala rapporteringen om politiska händelser så rekommenderar jag ett inslag i gårdagens Rapport; 20 minuter in (sändes också i A-ekonomi).

Först presenteras några siffror, som man kan tycka är av visst allmänintresse. Så här står det på TV-skärmen:

Arbetslösa
362.300 (- 13.200)

Öppet
236.700 (- 34.100)

Minussiffrorna indikerar alltså en minskning jämfört med samma period förra året. Det är med andra ord en förbättring av läget.

Men. Nu är det ju som så, att en sjunkande arbetslöshet – en utveckling som pågått hela 2006 – skulle kunna gynna sittande regering. Borgerligheten är ledsen och kinkig över detta, särskilt eftersom den politik som man presenterar som alternativ till nuvarande, är angrepp på sjuka och arbetslösa, rättslöshet på arbetsmarknaden och andra försämringar för vanligt folk, samtidigt som de redan rika ska få mycket mer pengar. Vad göra? I mer än två år har man istället ansträngt sig för att lätta från verkliga förhållanden och istället ägna sig åt att imageproduktion, framsuggerering av nedgångsstämning och diffust, osakligt misstänkliggörande av allmänt tillgänglig och öppet redovisad statistik. (Den egna politiken, den ska vi ju inte tala om).

Det är förstås inte så mycket att orda om. Mer anmärkningsvärt är däremot att se hur borgerlighetens utgångspunkter översätts till inslag efter inslag i nyhetsmedierna. Rapportinslaget om arbetslösheten är som sagt talande.

Det börjar redan med den första skylten.

Den officiella arbetslöshetsstatistiken i Sverige mäts av Statistiska centralbyrån, SCB, genom de så kallade arbetskraftsundersökningarna, AKU. Därutöver gör AMS vecko- och månadsstatistik, baserat på förmedlingssystemet vid Arbetsförmedlingen. Man kan säga att man skattar arbetslösheten genom två olika ingångar. Siffrorna kan därför variera, och man måste ha koll på vad som är vad, men det finns en anmärkningsvärt stor samstämmighet mellan arbetslöshetssiffrorna. Rapports siffror är hämtade hos AMS. Rapport har dock egenhändigt ändrat den benämning som dyker upp i rutan. Det som i Rapports skylt betecknas ”arbetslösa” är alltså – vilket visserligen sägs, men inte står – arbetslösa, plus personer verksamma i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det som enligt gängse definitioner är arbetslösa, betecknas här ”öppet”.

Man kan förstås diskutera vilken siffra som ger den bästa bilden av arbetsmarknaden. Det korrekta är att säga att olika mått tillsammans ger en djupare bild. Men nog är det lite märkligt att hämta siffror från en källa, men byta denna källas beteckningar.

Nåväl. Ännu viktigare i sammanhanget är att båda måtten sjunker. 45.000 människor lämnade för övrigt i juni arbetslöshet eller åtgärdsprogram, för jobb. Men eftersom det i rutan inte står något om ”åtgärder” är det svårt för den som inte är van vid statistiken, att inse att något är fishy med det inslag som sedan följer.

För det är ju så, att statistik som visar ökande arbetslöshet konsekvent har följts av inslag om regeringens misslyckande. Men motsatsen kan inte gälla. Siffror om sjunkande arbetslöshet måste nu på något sätt bortförklaras, eller, som i inslaget, faktiskt vändas till ett angrepp mot regeringen i total samstämmighet med det borgerliga valmanuskriptet.

I inslaget ifrågasätts nu om det inte är så att de sjunkande arbetslöshetssiffrorna ”bara” beror på att det är val. Genomgående är att mycket är effektivt outsagt, så man behöver inte riktigt stå för det, men det förmedlade budskapet blir ändå glasklart: det är något fuffens här.

Hela inslaget hängs upp på att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat under senare tid. Detta är förvisso sant, och helt i enlighet med de intentioner som riksdag och regering haft. Men det som antyds i programmet, och som de flesta nog tar med sig som intryck, nämligen att arbetslösheten på något sätt ”egentligen” ökar – det är helt enkelt inte sant. Både arbetslösheten (den öppna) och arbetslöshet + åtgärder minskar. Sysselsättningen ökar.

I programmet skymtar ett mycket märkligt diagram förbi. Det är en kurva med valen inlagda och tre rödmarkeringar, ett för varje val. ”Inför två av tre val har antalet människor i program ökat”, säger speakerrösten. Sant, men en märklig utsaga. Påståendet gäller för det första, två av de tre senaste valen. Vidare: man kan, på basis av just detta, lika gärna säga att tesen om att antalet människor i program beror på allmänna val, har mycket svagt stöd.

Och så de röda markeringarna, som alltså inte har att göra med ”två av tre val” utan alla pekar åt samma håll, och som är det som ger störst intryck för tittaren. Vad de röda markeringarna visar, är att antalet människor i arbetsmarknadspolitiska program har minskat efter de tre senaste valen. Det som dessutom framgår av diagrammet – om man tittar på det; pausa gärna 21:28 – är att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder dramatiskt ökade under de borgerliga regeringsåren i början av 90-talet, för att därefter, under socialdemokratiska regeringsår, ha minskat mycket kraftigt trendmässigt. De senaste åren har det tagits vissa kraftigare tag för att rycka i arbetsmarknaden och det har bland annat inneburit en viss ökning av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, jämfört med bottenåret 2003. Detta sägs förstås inte. De flesta människor som ser ett hastig skymt av inslaget får alltså inte alls med sig det intrycket.

Så framletas den alltid alerte chefen på Konjunkturinstitutet – pålitligt konsekvent nationalekonom som alltid tycker att skatter är dåliga och ”marknadslösningar” bra – för att säga saker som antyder att man inte ska öka antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Egentligen är han förvånansvärt försiktig i sin kritik om man lyssnar noga, men i dramaturgin blir han ändå experten som sedan kontrasteras mot regeringen och AMS. Ingen kan undgå att förstå vinken: någonting är märkligt här, de slår ifrån sig.

Som om detta inte var tydligt nog avslutas inslaget med att Anders E Borg (m) oemotsagd får komma fram och vara bekymrad.

Voilá. Kraftigt sjunkande arbetslöshets blir till ett entydigt angrepp på sittande regering.

----------

Vi kan för framtida bruk fastställa denna schablonmässiga dramaturgiska check-lista:

1. ”Så här säger X”. En uppgift presenteras, från regeringen eller någon myndighet.
2. ”Men en granskning som Rapport/Aktuellt/Henrik Brors har gjort visar att…”. Någon annan statistik presenteras, händelsevis med samma utgångspunkt som i en nyligen eller i Bankeryd presenterad ”rapport” från ”Alliansen” eller Timbro.
3. ”Våra uppgifter bekräftas av Y”. En expert, vanligen en man i övre medelåldern som är nationalekonom eller Bo Rothstein, är bekymrad.
4. ”Men detta förnekas av Z”. En socialdemokratisk minister och/eller någon ansvarig byråkrat – ofta lätt svettig – får säga något som vi alldeles uppenbart inte ska tro på.
5. ”Oppositionen är dock kritisk”. Anders E Borg eller Jan Björklund kommer med facit.

[I två fall av tre – dock inte det ovan diskuterade]:
6. Mats Knutson, KG Bergström eller motsvarande person diskuterar Göran Perssons personliga ansvar för att det har blivit så här, samt hans nuvarande sinnesstämning.

----------

Det finns mycket som är intressant och viktigt som kan diskuteras med arbetslösheten. Nu blir det förryckt. Är det till exempel alltid ett problem om det nu skulle vara så att fler kommer i åtgärder nära val? Tja, om åtgärderna enbart är dåliga och nedbrytande, men så är ju inte fallet generellt. De har varierande träffsäkerhet, och man kan diskutera människors villkor när de är i åtgärdsprogram. De borgerliga vill de dock som bekant ha ett större mått av tvång. Och man kan förstås fråga sig om det beprövade borgerliga alternativet med samtidigt växande åtgärdsgrupper, exploderande öppen arbetslöshet och försämrade villkor för de arbetslösa är ett gott recept.

Sysselsättningen i Sverige hör visserligen till de högsta i världen. Island och Danmark har något högre sysselsättning (i Danmark är för övrigt många i just åtgärder), men annars ligger Sverige långt före andra länder, däribland exempelvis USA och Storbritannien. Dock är svensk arbetslöshet ändå skamlöst hög, i ett välfärdssamhälle som visat att det går att trycka ned arbetslösheten mycket mer dramatiskt än vad som nu sker, och som har mycket goda förutsättningar för att lyckas med det. Det behövs en grundläggande förändring av politiken, där full sysselsättning är högsta prioritet. Då krävs det att man utmanar den nyliberala ideologi som fortfarande kastar sin skugga över finansdepartementet – en skugga där borgare och kanslihussossar tyvärr trivs alltför väl tillsammans. Men det är i alla fall fullt klart att det inte är Anders E Borg som vi ska förlita oss för att få fler i arbete. Tvärtom.