Kanon-Kalle

Cecilia Wikströms galna hugskott om en listad svensk litteraturkanon för skolelever har måste förstås i sitt sammanhang: folkpartiets förbruning efter dansk förebild. Det är inte en önskan efter att skolbarn ska läsa Strindberg som driver folkpartiet – det är de fördomar och vanföreställningar som diskussionen utlöser, som folkpartiet är ute efter. Och det är djupt obehagligt.

Kritiken mot förslag har varierat i utgångspunkt. En kritik som utgår från en allmän misstro mot vikten av skönlitterär läsning, eller från föreställningen om att det inte finns några gemensamma beröringspunkter i vad som kan kallas svensk kultur, är inte en särskilt bra kritik.

Glädjande därför, att läsa Kalle Larssons utmärkta svar på folkpartiförslaget. Det landar väldigt rätt. Föreslår noggrann läsning.

Annars har Stefan Jonsson benat upp problematiken väl i en artikel på DN Kultur. Detta är klockrent:

Betyder det att man till varje pris ska bekämpa idéer om en litterär kanon. Inte alls. En kanon existerar redan, som själva pulsen i den litterära offentligheten och kulturen och det är skolans huvuduppgift att hålla den levande. Frågan i detta fall är om vi ska låta politikerna ta litteraturen som gisslan för att strypa mångfalden i denna offentlighet.

I detta gisslantagande ser vi hur Lars Leijonborg lyckas beteckna Theodor Kalifatides, en man som har skrivit mer än tjugo romaner på svenska, som en av ”våra duktiga invandrarförfattare”. Och hur Wikström vill använda sin litteraturlista för att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål”.

Jag är den förste att vilja att fler ungdomar i Sverige upptäckte Strindberg, inte minst för att inspireras i att krossa tanken på ett ”gemensamt mål” med Wikström och folkpartiet. Problemet är att en lista som körs ned i halsen på folk inte skapar någon entusiasm för en sådan läsning.