fredag, augusti 11, 2006

Kanon-Kalle

Cecilia Wikströms galna hugskott om en listad svensk litteraturkanon för skolelever har måste förstås i sitt sammanhang: folkpartiets förbruning efter dansk förebild. Det är inte en önskan efter att skolbarn ska läsa Strindberg som driver folkpartiet – det är de fördomar och vanföreställningar som diskussionen utlöser, som folkpartiet är ute efter. Och det är djupt obehagligt.

Kritiken mot förslag har varierat i utgångspunkt. En kritik som utgår från en allmän misstro mot vikten av skönlitterär läsning, eller från föreställningen om att det inte finns några gemensamma beröringspunkter i vad som kan kallas svensk kultur, är inte en särskilt bra kritik.

Glädjande därför, att läsa Kalle Larssons utmärkta svar på folkpartiförslaget. Det landar väldigt rätt. Föreslår noggrann läsning.

Annars har Stefan Jonsson benat upp problematiken väl i en artikel på DN Kultur. Detta är klockrent:
Betyder det att man till varje pris ska bekämpa idéer om en litterär kanon. Inte alls. En kanon existerar redan, som själva pulsen i den litterära offentligheten och kulturen och det är skolans huvuduppgift att hålla den levande. Frågan i detta fall är om vi ska låta politikerna ta litteraturen som gisslan för att strypa mångfalden i denna offentlighet.
I detta gisslantagande ser vi hur Lars Leijonborg lyckas beteckna Theodor Kalifatides, en man som har skrivit mer än tjugo romaner på svenska, som en av ”våra duktiga invandrarförfattare”. Och hur Wikström vill använda sin litteraturlista för att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål”.

Jag är den förste att vilja att fler ungdomar i Sverige upptäckte Strindberg, inte minst för att inspireras i att krossa tanken på ett ”gemensamt mål” med Wikström och folkpartiet. Problemet är att en lista som körs ned i halsen på folk inte skapar någon entusiasm för en sådan läsning.

15 kommentarer:

Peter Björkman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Peter Björkman sa...

Tredje argumentet i Kalle Larssons text håller jag inte med om, det här om att eleven generellt bör ha valfrihet i sin läsning. Om litteraturläsningen vore helt fritt vald skulle många av mina duktigaste kompisar (under min gymnasietid på 80-talet) aldrig läst annat än Sandemos serie om isfolket.

Som gymnasielärare vill man ge lite mera för att jobbet skall kännas meningsfullt. Som elev anser jag att det är en rättighet att få läsa några riktigt viktiga texter ur litteraturhistorien.

Kanonfrågan har det positiva med sig att den vitaliserar litteraturdebatten. Vilka texter skall föras fram? Alls inte säker på att jag är överens med "de litterära folkpartisterna" här....
En "kanon" uppmuntrar ju som tur är också till fritänkeri och alternativa kanoner. Tror inte själva tanken är helt fel.

Fredriksson sa...

Köp en lott, Ali. Jag håller med.

Ali Esbati sa...

Lite för hård läsning av den tredje punkten, tror jag. Läroplaner är inte dåliga, och ett aktivt arbete för att ungdomar ska upptäcka stor litteratur också utanför det som verkar omedelbart lustbetonat inte heller.

Jag ska inte lägga ord i Larssons mun och det kan mycket väl hända att vi är oense om detaljerna, men i princip är det en riktig grundhållning, tycker jag.

Peter Björkman sa...

Kalle Larsson skriver: "Kultur i olika former växer fram, det kommenderas inte fram av regering, riksdag eller skolverk. Skolans arbete måste utgå ifrån de förutsättningar som varje enskilt barn har, dess erfarenheter och intresse."

Problemet är att när jag kört det här spåret leder det till "copy pastade" arbeten om Kalle Anka och Fantomen och hos de duktiga eleverna arbeten om serier av typen Sagan om isfolket.

När jag som "överhet" gått in och petat i vad som skall läsas har det funkat bättre. Naturligtvis har jag sökt ta hänsyn till elevernas utgångpunkter - men inte helt och fullt - utan jag har lagt till en del som de inte visste att de tyckte om (eller tyckte illa om).

Emil Lindahl Persson sa...

Men det är väl därför vi har lärare? Bara för att en fråga inte beslutas av "regering, riksdag eller skolverk" betyder väl inte det att det är likgiltigt hur man arbetar med den i klassrummet?

Copy-pastade arbeten om Fantomen var det nog i och försig mycket, mycket länge sedan någon elev presterade, men det är ju naturligtvis fullständigt meningslöst att ägna sig åt.

Däremot är ju en undervisning som inte tar sin utgångspunkt i att olika elever har olika livserfarenheter antagligen alldeles för rigid för att mer än ett fåtal ska ha någon nytta av den.

Anonym sa...

"hos de duktiga eleverna arbeten om serier av typen Sagan om isfolket."

Frågan jag ställer mig, som just litteraturintresserad på en hyfsat hög nivå är varför ett arbete om triviallitteratur skulle vara negativt.

En ordentlig genomlysning av de reaktionära dragen i massmarknadslitteraturen torde ju vara välkommen hos alla de som vill se gymnasieelever med en uppriktig kärlek och tilltro till litteraturen. Att det även är ett ämne jag själv skulle kunna skriva om, nu likväl som på gymnasiet, gör mig kanske till part i målet men det är som det är med det.

För övrigt lärde jag mig att läsa "vuxenlitteratur" med hjälp av Ed McBains serie om 87:e distriktet, en alldeles fantastiskt reaktionär polisromansserie.

Peter Björkman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Peter Björkman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Peter Björkman sa...

Malte
Själv anser jag det som negativt för min utveckling att jag lärde mig läsa genom femböcker och tvillingdeckarna. Mina tidiga läsfrukter gav mig en skev bild av verkligheten (jag trodde vberkligen att det riktiga livet bestod av evig sommar - som i femböckerna) som inte var till hjälp alls när det gällde att orientera sig i livet. Tvärtom gav de mig orealistiska förväntningar som inte infriades.

Vuxenlitteraturen kom jag in i genom att läsa Hans Boijs dikter och höra på Blå Tågets texter. Jag vet inte om det är bättre eller sämre än McBain. Det funkade bra för mig, men det hade gått fortare att börja läsa vuxenlitteratur om jag läst lite mindre schabloniserade grejjer som ung.

Peter Björkman sa...

Jo. Du har rätt Malte. En analys av Sandemo skulle ju vara helt underbart. Tyvärr är de flesta elever inte på den nivån att det funkar. Det blir mer av innehållsreferat än av en genomlysning - att analysera kräver mycket tid och träning.

Att läsa triviallitteratur som en speciell kurs är ju inga problem, tvärtom. Olika sorters texter och skrivande gås igenom på gymnasiet. Frågan är ju om BARA triviallitteratur skall gälla.

Emil Lindahl. Elever har presenterat copy-pastade arbeten om såväl Fantomen som Kalle Anka under min lärargärning. Många är mycket lässvaga när de kommer till gymnasiet och har aldrig läst nån skönlitteratur förutom serietidningar.

Men det är ju särskilt dessa elever som behöver bra litteratur för att höja självkänslan. Som lärare ser jag det som min uppgift att ge dem det!

Anonym sa...

Ebba Witt-Brattström skrev bra om frågan i DN: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=563948&previousRenderType=6

Anonym sa...

Folkpartiet vill nog inte att ungdomar ska läsa August Strindberg. Strindberg var vänster. Rejält vänster till och med. Han stod på vår sida. Men visst är det som Ali säger att Strindberg med all säkerhet hade bekämpat en ovanifrån och från liberaler (sådana som "ruttnar på rot") kommen litteraturkanon.

Anonym sa...

Nog för att det finns ett extremt stort värde i att läsa klassiska verk men det var inte allt för länge sedan jag gick på gymnasiet och då tillhörde jag storläsarna. Det innebar i princip att jag med nöd och näppe krånglade mig igenom de böcker vi fick oss tilldelade (med undantag för Kafka som jag älskade) men läste samtidigt stora mängder fantasy, deckare och annan "triviallitteratur". Problemet är bara att jag tillhörde den gruppen som öht. läste. Att ta ifrån de som faktiskt läser böcker de böckerna dom vill läsa och sedan trycka på dem Marcel Proust och Émile Zola (oavsett hur stora storheter dom må vara) är bara förmynderi och kontraproduktivt.
Jag har läst in mig på de klassiker jag försökte undvika på gymnasiet senare tack vare mitt läsintresse och inte tack vare svenskalärare som ville bestämma vad jag skulle läsa.

/Brandman

Peter Björkman sa...

Brandman
Det är möjligt att man inledningvis stöter ifrån sig tvångsläsningen på gymnasiet - så var det för mig också. Nu med en massa år emellan (20 år) kommer jag fortfarande ihåg dedär PC Jersildböckerna jag tvingades att läsa 1985, som ett minne och utgångspunkt i många reflektioner som kom långt senare.

Om jag inte tvingats att läsa PC Jersild hade jag fortsatt läsa Sivar Ahlruds Tvillingdeckarna gymnasiet igenom - böcker som inte hjälpt mig ett skit i vuxenverkligheten

Jag tycker att bra vuxenböcker är ett måste att läsa på gymnasiet. Gärna riktigt fina klassiker också. Inte minst för att de oftast erbjuder tuggmotstånd. (Ibland räcker de att tugga på resten av livet - inte illa).

Sen är det ju som du säger, att vissa elever inte har läsvana alls. Då gäller det att ta steget från serietidningarnas värld först. Att tvinga alla att läsa Kafka är ju inte praktiskt möjligt!