De nya kollektivavtalskramarna

Uppdrag Granskning berättade igår om de löner som Fredrik Reinfeldt och hans fru betalat sina barnflickor. En bra bit under kollektivavtalsnormen.

Detta är inte en ”moralisk” fråga. Det är däremot ett politiskt intressant exempel.

Fredrik Reinfeldt gör inte något olagligt. Det finns nämligen i Sverige inga lagar som reglerar löner. Många länder har lagstadgade minimilöner. Minimilönen i Sverige uppgår till noll kronor. Lönerna sätts i avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Också kring andra frågor som har med arbetsvillkor att göra, finns det inga eller få regleringar i lag. I Sverige sköts nämligen det mesta som har med arbetslivet att göra via kollektivavtal.

Kollektivavtalen har en direkt funktion för arbetstagare och arbetsgivare som ingått dem. Men kollektivavtalen har också en mycket betydelsefull funktion i och med att de fungerar normerande på arbetsmarknaden. De som såg programmet igår kunde till exempel höra diskussionen om ”skälig lön”. Denna utgår från redan existerande kollektivavtal. I enlighet med §36 Avtalslagen kan oskäliga avtalsvillkor åsidosättas eller jämkas. Det gör att någon som är i starkt underordnad ställning inte behöver stå med ett avtal som man lurats till, eller i praktiken tvingats teckna.

Kollektivavtalen bär alltså upp hela arbetsmarknaden. Förbättringar i kollektivavtalsvillkor sätter sin prägel på hela sektorer av arbetsmarknaden. Försämringar likaså.

Nu kommer vi till det intressanta. Kollektivavtalen förutsätter starka parter på arbetsmarknaden, som dels kan få motparten att teckna avtal, dels kan övervaka avtalens efterföljd.

Moderaterna – de ”nya” – har begripit att det är svårt att angripa kollektivavtalsmodellen rakt på. De allra flesta människor som kommit i kontakt med arbetslivet – även de med borgerliga värderingar i övrigt – förstår att kollektivavtalen ger trygghet och framtidstro. Debattläget blir jobbigt för högern.

Därför har man gjort en mycket smart manöver inom moderaterna. Man angriper inte kollektivavtalen direkt – man angriper istället förutsättningarna att få till kollektivavtal med goda villkor.

Detta är själva affärsidén med moderat politik. Genom sämre villkor i socialförsäkringarna och särskilt arbetslöshetsförsäkringen skapas en större desperation för dem som tillfälligtvis hamnar utanför arbetsmarknaden. Samtidigt blir det mycket dyrare att vara med i facken, medan a-kassan ytterligare spettas loss från den fackliga sfären. Det innebär att färre kommer att vara med i facket. Det gör att facken blir svagare. Och det leder i sin tur till att facken inte förmår teckna lika bra kollektivavtal. Detta påverkar alltså även en massa människor som inte omedelbart täcks av avtalen.

I en upphackad valrörelse – där borgerligheten hand i hand med medierna ansträngt sig för att inte prata systempolitik utan ägna sig åt karaktärs- och skandalfrågor – är det förstås svårt att få in en allvarlig diskussion om den här frågan.

Det vet moderaterna. Taktiskt är det lysande av dem att gå tillväga på detta sätt. Men faktum kvarstår: detta är den fundamentala frågan i årets valrörelse. Det är den som gör att en regering med Fredrik Reinfeldt som statsminister måste undvikas – oaktat att man kan ha mycket goda grunder för att ogilla Göran Persson. Det är inte dessa herrar vi röstar om: det är villkoren för miljoner löntagare i det här landet; alltså vilket sorts samhälle vi vill leva i.

Fredrik Reinfeldt visar genom att anställa asylsökande barnflickor till mycket låga löner i själva verket hur svensk arbetsmarknad kommer att utvecklas under borgerlig ledning. För långt, långt fler än de allra värst utsatta. De smartaste högersnubbar ler i mjugg över att detta kan säljas in så mycket lättare än det lundgrenska budskapet. Det är effektivt. Det är det som det nya med de nya moderaterna.


Läs också:
- LO: Arbetsrätten med en borgerlig regering
- Peter Gustavsson: Högern precisionsbombar den svenska modellen