onsdag, september 20, 2006
Ny världsordning - Gränslöst samarbete
Kanadensisk dataingenjör – dock bärare av suspekt arabiskt genmaterial – greps i USA, på grund av felaktig information som kanadensisk polis vaskat och suggererat fram. Bland annat hade mannen ”setts tala med en man som redan övervakades för möjlig koppling till al-Qaida”. Baserat på dessa handfasta bevis sändes han av amerikanska myndigheter till Syrien för att där torteras i ett år. Kanadensiska myndigheter tycker att händelsen är ”beklaglig”. (länk)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
27 kommentarer:
Var han inte terrorist innan detta hande ar han nog det nu...
USA ar utomordentligt duktiga pa fa manniskor att hata dem.
Vår tidigare regering har också skickat människor till tortyr, närmare bestämt till Egypten. Vetefan om dom ens har kallat det beklagligt..
/T
Ni missuppfattar Ali:s post. Han menar att det är hemskt att syrien torterar sitt eget folk och bör därför sägas till med råge. Eller hur, vi inom vänster har ju alltid gått i bräschen för civila rättigheter.
Förresten varför stämmer inte historien: Usa skickar någon till Syrien, som på begäran torerar någon som påstås vilja skada USA? Give me a break sonny.
Apropå internatiollea "frågor".
Ali kan Du inte skriva en post om detta ämne som ligger Dig varm om hjärtat? Du har väl varit där och valtalat?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2390&a=574050&previousRenderType=2
"Ali kan Du inte skriva en post om detta ämne som ligger Dig varm om hjärtat? Du har väl varit där och valtalat?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2390&a=574050&previousRenderType=2"
- Det ar en bra artikel och jag ar forvanad att invandrare rostar vanster over huvud taget.
De flesta invandrare jag kanner ar valdigt foretagsamma och de vill verkligen starta foretag men det e ju som vi alla vet inte sa latt i Sverige.
Men sluta gnäll.
Ni har ju fått en regering som ska fixa det där åt er.
Ring dom.
Tips inför nästa val:
Valet är en illusion
Riksdagsvalet är den representativa demokratins största jippo, och det samtida statssamhällets yttersta spektakel. Men det är ett spektakel som skrämmer mer än roar, så här i totalitära nukleära tider. Partipolitiska program som hotar med ekonomisk tillväxt hör den parlamentariska cirkusen till. Men under valets spektakel kommer det, och mycket mer som illustrerar det patologiska samhällets brist på sjukdomsinsikt, till morbida uttryck. Utifrån frihetliga perspektiv är förvisso frågan om att rösta eller inte rösta långt från den största. För i kampen mot de maktordningar som möjliggör det verkliga skräckscenariot bakom teatern, och illusionen bakom valet, finns andra strategier. Att producera eller inte producera är en fråga där det börjar brännas och lukta utmaning. Och kampen om frihet och autonomi, om kultur och identitet, äger inte rum i det offentliga dårhus som ockuperas av politiker, akademiker och näringsliv.
Men om den anarkistiska analysen stämmer, att "politik är den skugga som ekonomin kastar över samhället", och att denna skugga mörklägger livsviktiga frågor som ekologisk och mänsklig existens, då borde vi kanske ta det här spektaklet ganska personligt och allvarligt ändå. De politiska och ekonomiska makthavarna för ett krig mot livet och dess förutsättningar. Om så är fallet, så ser jag det som ett moraliskt ansvar att slå vapnet ur händerna på makten, innan världen är till ända.
Industrisamhällets tillväxt handlar om produktion, som bygger på exploatering av människor och natur som i processen reduceras till resurser och kapital. I vår kultur hänger identitet ihop med vad vi producerar och konsumerar, och liv liksom materiella ting varufieras och kommersialiseras. Vi associeras och värderas utifrån vad vi producerar och konsumerar. Maktens vapen är de alienerande system som förslavar oss längs ett löpande band för att producera, och den kultur som terroriserar oss att konsumera den skit vi producerar.
I civilisationernas och med dem jordbrukets begynnelse uppfann man kalendern, för att dominera och manipulera jorden. Ett kontinuerligt nu, närvaro och holism blev en cirkulär tidsuppfattning som sen blev en linjär utvecklingsdiktatur, en civilisationens monokultur. Efter ytterligare några tusen år, från att människan började kultivera jorden och dominera naturen genom att kalkylera, mäta och ackumulera, uppstod den industriella civilisationen. Där och här vi är just nu. En bråkdel av jordens historia, någon sekund av mänsklig existens, och redan har tiden materialiserats och människan med uret kontrollerats. Under dessa ögonblick, av jordens alla miljarder år, är den numera industriella monokulturen på väg att utrota allt i dess väg.
Ur ett sådant perspektiv är det är lätt att bli etnocentrisk och glömma de ursprungskulturer som fortfarande lever eko-logiskt, som våra allas förfäder har gjort och som mänskligheten har levt under 99 procent av vår arts tid på jorden. Det är också lätt att glömma de maktordningar som finns inom monokulturen, jordens maligna melanom och idag den industriella civilisationen. Det finns grader av ansvar, det existerar makthavare och förtryckta, och för att tala med författaren och eko-aktivisten Derrick Jensen finns det makthavare att konfrontera. Jensen liknar politiska och ekonomiska makthavare med våldtäktsmän, och vid mötet med våldtäktsmän handlar det inte först och främst om att försöka föra en demokratisk dialog, utan att försvara sig. Jensen menar också att vi har ansvar för mer än våra egna handlingar, och det är att göra allt i vår makt för att förhindra förtryckarnas, mördarnas och våldtäktsmännens skadliga handlingar. Att passivt se på är medskyldighet. Ekologiskt försvar är självförsvar, skulle en grön anarkist resonera.
Fortfarande är vi människor och vi lever ännu på jorden, även om vissa försöker kolonisera rymden. Vi lever samtidigt i en industriell globalisation vars tillväxt kostar existensen för ett par hundra djurarter om dagen och ett par ursprungskulturer om året. Det här är bara kalla fakta, inget kontroversiellt, i en tid när även oljebolagen erkänner att den industriella teknologiska utvecklingens pris är vår egen undergång. Ändå fortsätter spelet för gallerierna, medan marken närmar sig i en rasande hastighet under vår störtande civilisation.
För vad har en global ekologisk apokalyps att skaffa med valet i Sveriges riksdag kan man kanske undra. Förutom att det med all sin smaklöshet är provocerande och ett störande moment. Kanske kan det rentav betraktas som en politisk pornografi, som uppenbarligen distraherar människor från verkligheten, från att ta ansvar och stoppa den skit som försiggår mot vår jord, och mot oss själva. Spektaklet är svårt att undvika. Det viker ut sig överallt, i alla rum och sammanhang.
Ett av de många fascistiska valhoten i år är att "alla ska med", på detta ohållbara bygge och avgrundsfärd. Helt i linje med den liberalekonomiska teknokratin som alltid uppmanar oss att investera i den kollektiva självmordssekten. Tillsammans ska vi trampa gasen i botten, blunda och köra – framåt? Jag bara undrar vart framtiden är. Det känns som att meningen med allt förlorades för länge sedan, någonstans under utvecklingens linjära färd, mot döden. Och livet självt är den risk som investeringen innebär. Rött som blått och brunt som grönt, i partipolitisk form är ekologisk relevans aldrig någonsin en norm, med en representativ demokrati har vi aldrig någon chans. För vilken politiker som teknokrat skulle representera livet? Vad det nu än är. I den politiska kulturen och ekonomiska diktaturen har även livet blivit ett tomt begrepp, som allt annat i industrisamhällets kalla grepp. Så här är vi, i själen ingenstans men i världen överallt. Döende, i en ekonomiserad kultur där ackumulation är religion. Och med teknologi som enda hopp, blir livet ett dödfött och andefattigt lopp. En kultur som genom seklen har distanserat oss från det vi nu kallar för natur, var i själva verket, att klippa banden till oss själva. Industriella föroreningar, arbetsdelning, specialisering och isolering är vår vardag, kostnad och pris för teknologisk produktion och konsumtion. För i monokulturen jobbar de flesta av oss den mesta delen av vår vakna tid, bara för överleva, eller för att köpa tid och frihet, eller teknologiska prylar som ironiskt nog ska föra oss närmre varandra, och förverkliga oss själva. Plats och tid har blivit flytande, likt sociala rum och identiteter. Finns det fortfarande något verkligt och sant? När något upplevs starkt och liksom autentiskt kommer platta liknelser i stil med att "det var som på film". I andra fall, när verkligheten kan förnimmas genom dimman av vår zombievandring, blir den svårhanterlig och vi frågar oss om det här verkligen är ”på riktigt”. Vi försöker bara överleva viskar någon besvärat, men hur var det där med att leva?
Den högteknologiska utvecklingen är inte bara ett uttryck för den postmoderna samtiden, utan även postmodernismens främsta vapen i kampen mot verkligheten där verkliga hierarkier och förtryck, liksom motstånd och alternativ, fortfarande existerar. För vi existerar, även om filosofins stora män har ifrågasatt det sedan länge. Men existensens vara skiljer sig åt mellan sociala kategorier, inte långt ifrån de platonska ideal om klassamhället som artikulerades innanför den första stadsstatens murar. I den datoriserade tidsåldern existerar förtrycket lika mycket som någonsin. Men kanske har isolering och segregering nu en starkare förmåga att dölja förtrycket av "de andra", klasserna, kulturerna, kvinnorna, arbetarna, djuren och naturen.
Exploateringen bakom den dator som jag liksom du sitter framför just nu, existerar. Mord av människor, djur och natur ligger bakom den teknologi som vi tror gör oss fria. Monokulturen gör oss till förtryckare, samtidigt som även vi frihetsberövas i hopp om att dessa förbannade prylar ger oss frihet och (val)möjligheter. Den teknologiska friheten är även den en illusion. På en av den fria världens alla murar någonstans, kan man läsa en gammal sanning av en död anarkist som påstod att "ingen är fri förrän alla är fria". Vår kultur bygger på att förtryck existerar. Här är ingen fri.
Och eskapistiska alternativ, som att fly till skogs och leva självförsörjande existerar inte i verkligheten för det mesta och för de flesta. De spillror av vildmark som finns kvar, har med lagen gjorts till någons egendom, investering och resurs till det hungriga system som ständigt kräver mer liv och natur att sluka. Och om så inte var fallet, är det ändå få som skulle klara sig mer än en dag i det fria. Samtidigt som monokulturen får fler att föda, blir de kulturer som har kunskap om människans ekologiska existens allt färre. Men vem bryr sig om det i postmoderna tider, när verklighet och sanning har ersatts av science fiction och illusioner. Om att vi har ett val, även om själva existensen saknar värde.
I relationen mellan människa och natur är vi, till skillnad från naturen, beroende av relationen på grund av existentiella skäl. Till och med vetenskapen (som för övrigt inte ens kan definiera liv) bekräftar oss det. Och när kulturen klipper bandet till naturen, förloras det förhållande som betyder allra mest. Med naturen försvinner själen. I sitt yttersta är och handlar livet om relationer, inte politiska och ekonomiska, utan ekologiska. Den destruktiva monokulturen förstör naturen, och vår egen existens. Det vet de flesta. Ändå ser de flesta på när det sker, det som inte får ske. Den här kulturen är sjuk. Den här kulturen äcklar mig.
Ursprungsfolk som hotas utrotas av civilisationen gör ofta ett aktivt motstånd som saknar motstycke inom monokulturen. Det verkar som att civiliserade (passiviserade) människor däremot, redan anser sig besegrade, eller inte ser, orkar, förmår eller ens vill ha en förändring, mer än de vill ha, typ en pryl. Med ett enkelt maktperspektiv skulle det kunna förklaras med intressen, eller förmodade intressen. De (vilka till exempelvis inbegriper oss med datorer) som är där uppe vill inte ge upp sin (vår) livsstil. De (vi) tror att nallen, datorn och bilen och det-tar-aldrig-slut behövs. Eller vad handlar det om, frihet? Är det värt att utrota djurarter och förorena hela ekosystem för, prylar? Sällan ställs frågan just så, för i vår kultur är teknologin normaliserad och neutraliserad, varken ond eller god, som att den bakomliggande industriella produktionen inte alls skulle handla om att ta, från någonstans. Vi kanske till och med inbillar oss att vi ger, tar och ger. Liksom vi talar om ”miljövänliga” bilar, fast produktionen bakom varje bil är tjogtals ton av miljövådligt avfall.
Fast någonstans, vet vi att industriell produktion, lågavlönat arbete, och transporter runt planeten är en förutsättning för våra avancerade apparater. Avfall. Avfall. Avfall. Men världen är värd att offras för det här. Hur kan man annars förklara att de, vi eller vilka fan det nu än är, bara ser på? När världen går åt helvete, mot sitt stora och vårt eget lilla slut. Eller hur kan man förklara att vi/de/man nöjer sig med att protestera och resonera, föra en dialog med makten, mördarna och våldtäktsmännen?! Dem som är där längst uppe i pyramiden.
Den nordamerikanska ursprungs- och miljöaktivisten Ward Churchill förklarade pacifism som en patologisk konsekvens av civilisationen. Och även Gandhi föredrog våld framför feghet. Någon som argumenterar emot och försvarar pacifismen framför livet? Om inte, så vad väntar vi på? Att agera, antar jag.
Att rösta däremot, är inte att agera, det är att delegera, sitt jag, sig själv, och sitt ansvar. Livet och världen är alldeles för värdefullt för att delegeras bort. Livet kan inte representeras, utan måste levas, kännas och ageras. Att rösta är att inte ta sitt eget ansvar, att lämna över det på någon annan, som dessutom med stor sannolikhet skor sig på världen som den är. Men inte behöver vara, om vi levde själva, om vi levde fria, om vi tog ansvar för våra handlingar. Individuell autonomi och frihet har varit alltid anarkismens hjärtefråga, liksom kampen mot förtryckets alla former. Det politiska systemet är en liberal paradox vars kulturella och historiska kontext alltid bygger på förtryck men aldrig frihet och verklig autonomi.
Om det här förbannade valet (vars reklamaffischer tapetserar hela landet med Norrlands skogar) skulle kunna förändra något överhuvudtaget, om det inte var en illusion, så vore det med all sannolikhet förbjudet. Om världen ska räddas från vår destruktiva civilisation, måste lagen liksom staten tas för vad den är, en livsfarlig illusion. Vi har ingen vänskap att förlora på att bryta relationen till makten, men vi har frihet och autonomi att vinna. Och när vi är mitt i allt det som finns att göra, uppleva och leva, som fria motborgare till makten, glöm då inte bort att inte rösta!
Lästips för anarkister utan partiprogram:
Dave Foreman; Ecodefense, Derrick Jensen; Endgame, Harold Barclay; People Without Government – An Anthropology of Anarchy, Culture and Anarchism, Pierre Clastres; Society Against the State, John Zerzan; Against Civilization, Stanley Diamond; In Search of the Primitive – a Critique of Civilization.
Agneta Enström
Forst gnallet om Guantanamo, de flesta dar vill inte ens hem till sina hemlander. De blir helt enkelt mordade i de lander VP sa hett varnar om.
Sen betraffande invandrare, de flesta jag kanner vill jobba och inte sta med mossan i hand och fornedrande leva pa statens nader. Vanstern har misslyckats med jobben det ar ostridigt sen ma Ali skriva vad han vill. Folk vill jobba, inte leva pa bidrag med mossan i hand.
jag tycker att det är intressant att Esbati inte ens nämnt Lars Ohlys långfinger som visades mot en journalist på sin blogg!
Jag är liberal och hade också visat henne långfingret om jag haft tillfälle. Om detta inlägg finns inte så mycket att säga förutom att det är för jävligt sorgligt, hoppas att kanadicken stämmer skiten ur den amerikanska staten.
Att kalla Marie Söderqvist för journalist är veckans största nomenklaturövertramp.
Ohlys finger var jävligt rätt och förståeligt handlat, men det kanske inte är den viktigaste frågan just nu när borgarna som planerar krossandet den kvarvarande resterna av den sociala välfärden i Sverige(avskaffandet av SVT, Systembolaget, Spelmonopolet, Apoteket, utförsäljnijg av akutsjukhus, införande av avgifter och prishöjningar på mediciner och i vården, utförsäljning av allmännyttan och den sociala bostadspolitikens avskaffande, återförandet av skolan till 1800-talet skolan med införande av betyg i rövslickning från sexan), införanade av pigor och hemmafruar,
samt inte minst "jobbgaranti": dvs tvångsarbete med skitjobb utan lön!
Förutom attacker mot facket och mot arbetsrätten och anställningsvillkoren, sänkning av a-kassa, sjukpenning, förtidspensioner osv vilket leder till lägre löner, stora klassskillnader och
utslagning och social misär.
Ja, battre ligga i hangmattan och krava sina rattigheter. Valfard kommer inte av sig sjalv som VP tror, det kraver att man arbetar, det har ni glomt sedan lange.
Iran talar till FN:
NEW YORK. (RIA Novosti political
commentator Dmitry Kosyrev) - Iranian President Mahmoud Ahmadinejad made his debut appearance as an international-scale politician in the UN in September 2005. He proclaimed an end to the era of pressure and intimidation.
He was so convincing that everyone concluded that if he kept his chair, he had a fair chance to become a respected international leader, if Iran avoided the fate of Iraq.
Ahmadinejad has kept his post but, judging by his address to the 61st General Assembly, which began on September 13, 2006, has failed to win the reputation of an international leader.
He was not as lucky as last year. He took the floor at 7:30 in the afternoon, clad in a light colored suit and a pink shirt without a tie. By that time, the audience had become tired, but that was not the main problem. One cannot enter the same river twice, and Ahmadinejad has made enough speeches for the world to become accustomed to his style.
What the international community saw as the desperate courage of the doomed a year ago looks different today. It is clear that Ahmadinejad and Iran he represents will not disappear from the map soon. Therefore, the world expected him to voice fundamentally new ideas to strengthen his reputation as a global leader.
Ahmadinejad lived up to the first part of the expectations. In the past year, he repeatedly criticized the Untied States and Israel; this time he chose to attack the UN Security Council, saying that it needed more legitimacy and that its structure and methods did not correspond to the world's requirements.
The Security Council can theoretically adopt a decision on sanctions against Iran, at which American diplomats have been hinting. But Ahmadinejad spoke of the Council's actions during the wars in Iraq and Lebanon. He said its efforts were impeded by the countries that were actively involved in the war or that supported an ally who had started the war, apparently referring to the U.S. and Britain.
Only the lazy have not written about this, but nobody has criticized the Security Council for disregarding the principles of ultimate justice, love, compassion, truth and tranquilly, and nobody has said that relations between nations should be ethical and spiritual.
Ahmadinejad mentioned God at least 15 times in his address, which actually was a brilliantly formulated sermon befitting a member of civilization that had been old during Emperor Constantine, who built the capital of Byzantium. It was a sermon that surpassed the boundaries of Islam and touched on the principles that are the same for all religions which originated in the Holy Land, and all "People of the Book" - Christians, Jews and Muslims.
Injustice and the amoral structure of the world have been discussed at length in the UN since its second birth, when dozens of newly independent states joined it at the turn of the 1960s. A comparison of the defense spending of the Untied States and other equally powerful countries with the financial requirements of some continents for fighting AIDS or the shortage of fresh water are a classical example. It could be again made in the UN as you read this article.
The trouble is that such speeches are only one element of a multitude of other factors that encourage economic progress and consequently the growth of developing countries' influence. Ahmadinejad addressed reasonable and experienced people, who know that speaking up about things everyone knows looks good but real politics is a highly practical business. Tehran is doing it very cleverly at the talks on its nuclear programs.
Everyone knows that the UN Security Council is not ideal, but we cannot do without it. In short, it is not enough to diagnose a disease; one should also suggest a treatment.
Iran's president suggested saving the Security Council from its fate. To adjust it to the principle of ultimate justice, the Council should accept representatives of the Non-Aligned Movement (116 countries, or nearly the whole of the developing world), the Islamic Conference, and the Organization of African Unity as permanent members with the right of veto.
But this would not solve any of the problems mentioned by Ahmadinejad, because the U.S. and Britain will retain their right of veto. So the idea looks fine but it is not new, and can hardly help the nations "to partake of the sweet fruit of a better future."
Iran is not the only country claiming the strategic role of the leader of the developing world. China has been working long and hard to take it, with the result that its international weight has been growing. Beijing is acting slowly and carefully, seldom proclaiming its position as outspokenly as Tehran, but it invariably attains more than Cuba's Fidel Castro has achieved.
Castro has addressed the UN General Assembly almost every year in the past few decades. The majority of the audience nod, admitting that the Cuban leader's ideas are true and correct, but afterwards ask themselves if speaking up is enough to resolve problems.
The opinions expressed in this article are those of the author and may not necessarily represent those of RIA Novosti.
Man kanske borde lägga en ny kategori till alla övriga.
Numera har vi också en 'domedagsvänster'
Vi har iofs sett spår av detta redan tidigare, men nu springer somliga trots allt omkring och tror att samhället kommer att rasa samman i elände, misär och anarki ...
Ja, fanns där ingen insikt och omdöme om hur samhällen är funtade och fungerar uppstår heller ingen sådan ögonblickligen när illusionerna går i kras ...
Post autistisk ekonomi Jonas.
Jag vet inte vad det är mer än vad som går att utläsa ur namnet och varför begrepet finns.
Än så länge.
Det förefaller i alla fall vara början till slutet på både det ena och det andra.
"jag tycker att det är intressant att Esbati inte ens nämnt Lars Ohlys långfinger som visades mot en journalist på sin blogg!"
Jag hoppas Alliansen tar itu med meningsbyggnad när de fixat så alla kan stava till gymnasium.
I vilket fall som helst är det anti-semitism och konspirationsteorier, vad ni än diskuterar.
Mika!
Hur går det?
Sammanbrottet är nära och revolutionen kommer vilken minut som helst nu när du gav fan i att rösta för att alla partier ändå är samma sak?
Berätta för Muf om ditt upplägg.
Vi har redan hört det
Och vi$a o$$ hur man kan variera $tavningen med tecken
/ £ibera£
Hakol over alecha vekaka beyadecha chatul hishtin alecha! ;)
Ya zevel....
Mika--
Din föreställningsvärld ...
Var har du fått den ifrån?
Micke & Co:
Om ni nu skall diskutera på Hebreeiska så varför göra det här?
Stick tillbaka till Judisk krönika eller dödaallaaraber.se och håll eran vämjeliga rasistsmörja där.
Tack.
Jag fråga dig en sak men nu står det klart:
Uppenbarligen på psyket
Vad fan är det för jävla pissliberaler som snor mitt nick hela tiden?
Skaffa er ett liv!
Snacka om "allians" av dårar och misslyckade stolpskott....
Hoppas att den allians som vann valet med minsta möjliga marginal är lika förvirrade som idioten ovan.
Skicka en kommentar