Smart. Inte kul

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring innehöll inte något uppseendeväckande. Snarare är det på sitt sätt imponerande att se hur målmedvetet Reinfeldt driver sitt politiska omvandlingsprojekt vidare. Den som bara betraktar regeringsförklaringens yta möts av en floskulös ordmassa med en air av allmänt schysst förvaltarkompetens, kryddat med ett och annat värdeord om civilsamhälle, gemenskap och demokrati. Det som är politikens riktning och mål – omfördelning till de besuttna och mäktiga; respektive den svenska välfärdsmodellens och arbetarrörelsens hopskrynklande – döljs skickligt utan att någonsin försvinna ur sikte.

Många är de försämringar som bäddas mjukt i en sorts nyborgerlig politikersvenska. Man ska ”öka egenfinansieringen i arbetslöshetsförsäkringen” – det betyder chockhöjda fackföreningsavgifter för att minska anslutningsgraden till facket och slå hål på den svenska arbetsmarknadsmodell som man inte vill utmana rakt på. Man ska ”motverka överutnyttjande i sjukförsäkringen” – alltså skuldbelägga sjukskrivna och jaga fuskspöken snarare än grunderna till att människor slits ut på jobbet. Man ska ”återställa taket i sjukförsäkringen till 7,5 basbelopp och förändra beräkningen av den inkomst som skall ligga till grund för sjuklön och sjukpenning” – det betyder i klartext mindre pengar till de sjuka och en urholkning av socialförsäkringssystemet, då färre blir fullt försäkrade. Det talas om jämställdhet och föreslås familjefundamentalistiskt vårdnadsbidrag. Det talas om kvinnors situation på arbetsmarknaden och föreslås privatiseringar i välfärdssektorn – med ökad stress och utsvettning av kvinnor som följd. Det talas om förebyggande arbete mot brott, men förslagen handlar bara om hårdare, förgrovande straff. Det talas om miljöansvar, men de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro. Det skrivs om våld mot kvinnor – och nästa mening handlar om att ”hedersrelaterat våld” ska prioriteras; inte tal om att detta är mäns våld mot kvinnor, en institution också i rågblonda sammanhang. Det talas om stöd till demokratisering – och förslaget blir att ”stärka den transatlantiska länken” med världens bomb- och tortyrfurie. Det kommer med några meningar om den främlingsfientlighet och rasism som åtminstone ett av allianspartierna gjort mycket aktiva insatser för att underblåsa – och det landar i kampanj mot kommunismen!

Ett systemskifte rullar igång i diskretion, medan publiken underhålls med ett floskelbatteri.

Så kom Reinfeldt fram till sin ministerlista. Och visade där åter sin väldiga skicklighet. Ministerlistan är till skillnad från regeringsförklaringen uppseendeväckande på flera punkter. Men understryker desto skarpare att det reinfeldtska projektet hänger ihop.

På de tunga och påpassade posterna placeras pålitliga medarkitekter till det väldiga illusionsnumret ”De nya moderaterna”. Anders E Borg och Sven Otto Littorin får travestera Theodore Roosevelts förhandlingstaktik som ledstjärna för moderat finans- och arbetsmarknadspolitik – speak softly and apply a large stick. Sköningen Mikael Odenberg får dricka punsch på officersmässar istället. För jävla trist för oss i oppositionen.

Carl Bildt som utrikesminister är ett mycket smart drag. Reinfeldt vill inte ha konflikt om utrikespolitiken. Och blir det konflikt vill han inte ta den själv. Bildt får matcha Eliasson.

I gengäld släpps två taggade batongister loss på skolans område medan kristdemokraterna får dväljas med sina värdegrunder och återmoralisera socialpolitiken.

Några av ministervalen gör strategin särskilt tydlig. På områden där den ideologiska debatten varit på glid och där Reinfeldt inte räknar med att så många bryr sig om antagonisternas protester – då blir valen tokradikala.

Gunilla Carlsson ogillar bistånd. Hon får bli biståndsminister. Världens fattiga är inte marginalväljare.

Cecilia Stegö Chiló som kulturminister. Vi fattar poängen. Hennes syn på kulturen finns i skärningspunkten mellan ointresse, okunskap och genuint, ideologiskt betingat förakt. Timbrohögerns durkdrivna hat mot allt som kan få breda folklager att ta del av bildning, debatt och djupgående samhällspåverkan (till exempel en fungerande Public Service) får nu en belevad representant i regeringskansliet. Kulturarbetare är inte heller någon kärnväljargrupp, och redan folkpartiets avgångne spionchef och partisekreterare kunde ju konstatera att det är kul att reta upp dem för att få uppmärksamhet. Att den breda kulturen förgörs under tiden är för högern bara en bonus.

Så sist men mest Nyamko Sabuni, vars partiledares första kommentar för övrigt var att det blir ”spännande med en invandrare i regeringen”. Ingen svensk rikspolitiker – med möjligt undantag av Mauricio Rojas – har lika tydligt använt sig av en retorik som utstuderat flörtar med grumliga rasistiska stämningar och kraftigt underblåser dem. I debatter om ”integration” har hon presenterat de mest obehagliga infallsvinklar som går att uppbåda. (Några tidigare texter om Sabunis bravader här, här och här). Som ”integrationsminister” får vi en islamofob som byggt sin politiska karriär på att skapa fördomar mot invandrare. Hon får också ta ansvar för jämställdhetsfrågorna – med en linje som går ut på att kvinnoförtryck är något utifrån importerat. Det är verkligen bingo. Ungefär som om George W Bush både skulle få Nobels fredspris och hyllas av Amnesty. Återigen blir linjen klargjord: invandrare i det här landet ska vara föremål för angrepp. Antingen får vi eftersträva en Onkel Tom-position eller sälla oss till de flerfaldigt stigmatiserade, på vilka man pekar för att konstruera ett annat vi, i det borgerliga Sverige som Reinfeldt tänker sig ska förlänga hans mandat 2010.

Reinfeldts hela strategi är att eliminera öppna konfliktytor och låta systemskiftet bli självgående. Motstrategin måste då naturligtvis vara att ta konflikt, klargöra skillnader, organisera de förfördelade för att skapa den verkliga majoritet som ska förhindra högervridningen nu, för att vid tillfälle kasta ut den här högerregeringen ur Rosenbad.


[Fler kommentarer]
Lars Ohly: Regeringsförklaringen - sannolikt svenskt rekord i floskler
Mission Iran: Utrikespolitisk regression
Röda Raketer: Moderat regering