Demokratisk jul i det heliga landet

Angry Arab: I have no comment. But does Abbas not look the role? (And look at the expression on Olmert's face. It says it all. He looks like he is thinking: You are a great catch. Where did we get you. You are the chief of collaborators. You deserve a blender. You are so pathetically subservient.)

* * * * *

Också i Dagens Nyheter kan man denna julafton se glada bilder från detta härliga tillfälle – det tillfälle som kanske markerar Fatah-ledningens kvalitativa övergång från centrumkraft i det palestinska nationella motståndet, till ett verktyg i ockupanternas händer för att bryta sönder detsamma.

Det är ett verktyg som täljts under tryck. Nog har det arbetats hårt i USA och Israel för att få till stånd denna ”lösning”, i ett läge när mycket annat gått åt skogen i den imperiella verksamheten – kaos i Irak, nederlag i Libanon (dock på väg att rätas upp genom en blåkopia på den palestinska operationen).

Gunnar Olofsson skrev för några dagar sedan några rader som sammanfattade det hela väl:

Nu jublar världen åt de inbördes striderna mellan palestinierna. Reportrarna har svårt att dölja sin förtjusning. Äntligen har man, liksom i Irak, lyckats få de fattiga och utsatta att förgöra varandra i de rika imperiebyggarnas – USAs och Israels – intressen. Detta är vad allt bojkottande, och motarbetandet av palestinsk demokrati, i själva verket syftat till. Att, genom att göra förhållandena outhärdliga, lösa upp hela samhällsstrukturen och få det palestinska ”problemet” att avskaffa sig självt. Bättre det, än alla trista förslag om tvåstatslösningar, samexistens mellan folkgrupper och annat strunt. Grattis! Kanske är det, i linje med traditionerna på Migrationsverket, dags att ta fram champagnen och skåla för ännu en seger över de förtryckta?

Jag läser om det jag skrev i somras, när Israel gick till våldsamt angrepp mot palestinskt samhällsliv på Gaza:

Viktigare ändå är att se hur Israel alltid iscensätter operationer av detta slag när det finns den minsta antydan till att palestinierna kan samla sig till nationellt motstånd. Så har det varit nu, när Hamas och Fatah börjat överläggningar om en möjlig gemensam hållning. Så har det varit tidigare när Hamas och Jihad varit beredda att diskutera vapenvila tillsammans med palestinska myndigheten. Då slår Israel till och mördar företrädare för än den ena, än den andra grupperingen. På den palestinska sidan placerar detta nu ett stort ansvar hos Fatah-ledning. Vill de sekulära krafterna fortsätta vara relevanta, gäller det att inte frestas vinna intern terräng helt på Israels premisser. Backas inte Hamasregeringen upp nu, kommer man imorgon att klämmas sönder av Israel och det palestinska folket från olika håll.

Den israeliska taktiken är obruten. Och efter den långa, väststödda utsvältningen av palestinierna uppnås nu det viktiga målet att slå sönder försöken till palestinsk enhet.

I sammanhanget bör vi reflektera lite extra över ordet demokrati.

För den som följt konflikten ett tag är det uppenbart att det alltid varit ett viktigt mål för Israel att förgöra demokratiska processer i det palestinska samhället. Jag skrev utförligt om det i januari, efter det palestinska valet. Läs gärna. Bland annat skrev jag detta:

PLO har för att vara en befrielserörelse, verkande under ohyggligt tryck och i ett desperat militärt underläge, haft en mycket avancerad demokratisk organisation. Det palestinska folket – i och utanför de ockuperade områdena – har varit genompolitiserat och organisationsvant. Naturligtvis fanns här allt möjligt dåligt också; ledararrogans, maktkamp, toppstyrning under Arafat, men PLO kunde ändå involvera många palestinier i politisk verksamhet och kanalisera mångas förhoppningar och viljor. Detta system stötte på gott om problem redan under 80-talet, men bildandet av myndigheten forcerade en urholkning av PLO:s demokrati. PLO-mötena förlorade sin betydelse, och ledarskiktet i Fatah kunde styra utan inre demokratiska korrektiv, både från andra PLO-fraktioner och från Fatah. PLO:s betydelse som nationell motståndsfront dog på så sätt bort – till förmån för Israel, och nackdel av det palestinska motståndet.

Det är i denna situation som Mahmoud Abbas har verkat. Fatah har starkt stöd och stor legitimitet på de palestinska områdena. Men

Först ville man från USA:s och Västvärldens sida ha Arafat som envåldshärskare, eftersom hans unikt starka ställning var en förutsättning för att sälja in eftergifterna i Osloavtalet till de palestinska organisationerna. När Israel grundligt och systematiskt förhånat varje del av Osloavtalet – bosättningarna blev fler, inte färre; vardagsterrorn mot palestinierna var snart värre än någonsin – var det istället nödvändigt att förnedra och bakbinda Arafat. Han sattes i husarrest och den myndighet han presiderade över förkvävdes. Västvärlden tvingade fram förändringar i den palestinska myndighetsstrukturen med en premiärminister som skulle balansera Arafats inflytande (Abbas).

Men efter Arafats död och valet av Abbas till president, för övrigt i ett val där Israel försvårade eller omöjliggjorde vissa kandidaters kampanjer, är situationen annorlunda. När palestinierna genomförde ett parlamentsval som var demokratiskt så nödvändigt, och under trakasserier och ockupation gör det med ”svensk standard” (Carl Bildt), då är det plötsligt ett allvarligt problem: ty fel parti vann valet. Den palestinska regeringen isoleras.

Nu anses det vara jättebra om den palestinske presidenten utlyser nyval, vilket han näppeligen har konstitutionellt mandat till, för att försöka få bort sina politiska rivaler.

Förklaringen ska sökas i att Hamas till skillnad vad många trodde i förväg, varit exceptionellt öppet för konstruktiva kompromisser och nu också mycket konkret närmat sig möjligheterna till en palestinsk enhetsregering för att åter erbjuda lite faktiskt motstånd mot ockupationsmakten och dess sponsorer och göra livet lite drägligare för det palestinska folket. Valvinnaren Ismael Haniya har till och med öppet deklarerat sin beredskap för att avgå och öppna upp för en nationell enhetsregering!

Det är i detta läge som Israel och Västvärlden hand i hand går in för att ge Mahmoud Abbas stöd att förhindra en sådan palestinsk enighet. I DN kan man läsa att Israel ”lämnar tillbaka hundra miljoner”. Alltså palestiniernas egna pengar, som undanhållits för att statsstrukturen helt skulle bryta samman. När detta blivit ett faktum belönas Abbas för att kunna sitta kvar vid makten på motståndets bekostnad – ta ytterligare steg från att vara representant för en folklig kraft till att bli en motsvarighet till Karzai eller Talabani.

I den desperata situation som palestinierna är försatta i är det lätt att ibland förfalla till principrytteri utifrån. Taktiska och strategiska beslut fattas i en maktkontext. Men från USA:s, EU:s och Israels sida är detta lydnadsträning med käpp och godis. Och de har mage att tala om demokrati. För folken i Mellanöstern kommer västmakternas lockrop om demokratisering att klinga lika väl som bödelns löfte om sinnesfrid hos den dödsdömde.