Samhällskontrakt – privat och offentligt

Obs i P1 har haft en intressant debattserie med inlägg kring frågan om det ”allmänna” i ett eventuellt nytt ”samhällskontrakt”. Jag deltog med ett inlägg den 11 december. Under bloggpausen med andra ord. Den intresserade kan lyssna här. Ligger kvar några veckor till. (Själva inlägget ungefär åtta minuter in).

Uppdatering: Efter förfrågningar här och via mejl så lägger jag upp manuset helt enkelt. Det kunde jag ju ha kanske kommit på själv från början.

----------

”I 150 år har vi hjälpt förmögna människor i varje skede av livet”, läser jag på det uppfällda bordet framför mig på planet. Det är inte en reklamslogan för de gamla moderaterna – de fyllde blott 100 för två år sedan – men väl för Skandinaviska Enskilda Banken.

För en tid sedan presenterade en annan bank, Nordea, en rapport som visade att hushållens förmögenhet, netto, på ett och ett halvt år ökat med 650 miljarder kronor. Rapporten talar förtjust om en ”snuskigt stark förmögenhetsutveckling”. Samtidigt kan man se i SCB:s förmögenhetsstatistik att över en tredjedel av hushållen hade en mycket låg eller till och med negativ förmögenhet, alltså större skulder än tillgångar. En tiondel av den svenska befolkningen ägde 71 procent av den sammanlagda nettoförmögenheten.

Utvecklingen med vidgade förmögenhets- och löneklyftor hänger nära samman med att den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin slutade växa i slutet av 80-talet. ”Århundradets skattereform” i början av 90-talet bidrog starkt till att gröpa hål i den offentliga ekonomin och stärka de välbärgades bankkonton. Nu heter det att ”hushållens förmögenheter” eller ”den privata konsumtionen” vuxit. Det sker samtidigt som den offentliga servicen, som ju är fördelad efter andra principer än rent marknadsmässiga, får leva med ständiga nedbantningsbeting. Det innebär alltså i praktiken att resursfördelningen i samhället blivit och blir skevare.

Men fördelningen mellan offentligt och privat rör mer än siffrorna i bankomatutdragen. Den handlar också om makten över framtiden, villkoren för demokratiskt inflytande.

Diskussioner om det som händer i det så kallade näringslivet, till exempel om topparnas astronomiska arvoden, brukar försvinna med en hänvisning till att man här, till skillnad från offentlig verksamhet där vi talar om ”skattebetalarnas pengar”, har att göra med ”aktieägarnas pengar”.

Den uppdelningen är – nödvändig som den må vara för det borgerliga samhällets fortlevnad – i själva verket mycket märklig. Hur envar väljer att bränna sina pengar är en sak för sig, men hur arbetet värderas och hur resurserna fördelas, det är ett resultat av, och en förutsättning för, samhälleliga maktförhållanden. För övrigt är ju just företagstopparnas löner ett nästan övertydligt exempel på detta – en mycket liten grupp människor, nästan uteslutande män, styr våra största börsbolag och bestämmer där varandras löner.

De beslut som dessa fattar, kring investeringar, arbetsorganisation och annat, är beslut som i högsta grad påverkar samhällsutvecklingen, i många fall betydligt mer än beslut som fattas av riksdag eller landsting. Men medan det förefaller självklart att det bör finnas öppenhet kring och möjligt att påverka beslut som fattas av offentliga makthavare, blir beslut i den privatägda sfären avskärmade från samhälleliga krav.

Det går att tala vitt och brett om demokratiskt inflytande, men värdet av det devalveras, när själva den sfär som kan påverkas av demokratiska beslut ständigt beskärs. Vi har en lag om offentlig upphandling som innebär att man måste tvista juridisk om huruvida folkvalda får kräva kollektivavtal av leverantörer, trots att kollektivavtal numer också kan hyllas av den nya arbetarregeringen. Den ceremoniellt hyllade yttrandefriheten blir kraftfullt beskuren och ersatt av långtgående lojalitetskrav för den som kliver in på en privat arbetsplats. Det kan föras het samhällsdebatt om jämställdhet, men när en börs-VD ger uttryck för ståndpunkten att kvinnors sämre karriärutveckling jämfört med män beror på en genetisk önskan hos de förra att försörjas av de senare, då leder det inte till något ansvarsutkrävande, utan bara till att åsikten åter kryper ut ur offentligheten och bort till privatkapitalets skyddade maktsfär.

Samma utveckling som idag pekar mot en förstärkning av det privata ägandets omfattning och rättigheter, verkar för övrigt i motsatt riktning för de flestas personliga integritetssfär. I den nya världsordning där kapitalets överhöghet ska befästas, exploderar kontroll, övervakning och intrång i medborgarnas dagliga liv. Social voyeurism, folkdomstolsmentalitet och nymoralism gör comeback i såväl dokusåpor som samhällsrapportering. Bostadspolitikens kollaps återanvisar mängder av ungdomar som inte växer upp i överflöd, till ofrivilligt samboende med föräldrar och vänner, samtidigt som de välbärgade kan isolera sig i inhägnade områden.

Den allt överskuggande sociala motsättningen mellan privat och offentligt handlar med andra ord om de härskande skiktens varma önskan att få vara i fred för kollektivt formulerade krav om rättvisa och alternativa utvecklingsvägar.

I Skandinaviska Enskilda Bankens reklam kan man läsa vidare: ”Idag ser det mesta annorlunda ut i Sverige. Men sanningen att förmögna människor är unika består”. Ja, inte mer unika än att de ofta uppfattar gemensamma intressen sinsemellan och agerar efter dessa, skulle man kunna tillägga. Och det ser heller inte mer annorlunda ut, än att banken kunnat hjälpa dem i 150 år, utan att själv någonsin ställa upp i ett val.