måndag, december 04, 2006

Pensionsbluffen spiller över

Här är min krönika i senaste numret av Fokus, som kom i fredags.
----------

I en lite undanskymd artikel i SvD kunde man häromveckan läsa om en kommande nyordning för administrationen av pensionerna. Motiveringen är intressant: ”Enligt utredningens mening har såväl Försäkringskassan som PPM misslyckats med att ge medborgarna den fullständiga bilden av hur den ekonomiska tryggheten vid ålderdom är tänkt att säkras”.

Nog behövs här pedagogiska krafttag. Ty en möjligen något jetlaggad Göran Persson var ovanligt klarsynt när han för snart två år sedan hälsade från Nya Zeeland: ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”.

Varje pensionssystem bygger på en fördelning av resurser från dem som arbetar till dem som då är pensionärer. ATP-systemet församhälleligade delar av denna fördelning. Tryggheten för alla gamlas välfärd blev i princip ett åtagande för alla, medan det nödvändiga sparandet kunde nyttjas till gemensamt påverkbara investeringar. Det nya pensionssystemet innebär i grunden en gigantisk privatisering av omtanken för gamla människor. De enorma summor som fonderas kan disponeras av privata aktörer till riskkapitalförsörjning, samtidigt som samhällets ansvar för att garantera en rimlig framtida fördelning av resurser till pensionärerna beskärs. Det finns två vinnargrupper. Mäklare, som ur pensionssparandet får ta del av väldiga förvaltningsarvoden och bonusar, samt de rikaste, som alltid kunnat räkna med en egen trygg ålderdom, men i det nya systemet slipper bidra till någon annans. Den inledningsvis nämnda utredaren påpekar att människor behöver veta ”hur de förhåller sig till vad man själv gör för att skapa sig en ekonomisk trygghet när man blir äldre”.

ATP-systemet var ett resultat av arbetarrörelsens kamp. ”Vi fick den våldsammaste politiska strid vi haft sedan det demokratiska genombrottet. Pensionsfrågan kunde inte lösas förrän vi haft en folkomröstning och en riksdagsupplösning”, konstaterar Tage Erlander i sina memoarer. Nyvalet 1958 blev ett ideologiskt slagfält. Borgerligheten slöt sig samman. Kommunisterna uppmanade till röstning på socialdemokraterna i osäkra valkretsar – ATP-frågan ansågs viktigare än egna röstetal. Genom en nedlagd fp-röst kunde det Erlander kallar ”den väldigaste sociala reform som genomförts i detta land” vinna riksdagens gehör.

”Vi borde göra hela svenska folket till en studiecirkel i pensionsfrågan”, sade Erlander inför striden. När socialdemokratin såg till att avskaffa detta system i samförstånd med de fyra borgerliga partierna var hanteringen annorlunda. Partiopinionen fördes bakom ljuset, kördes över. Och landet begåvades med en uppgörelse som lyftes bort från det politiska samtalet. Idag dödas varje försök till att diskutera systemets utformning, eller användandet av de medel som finns i det, av ett väktarråd som de fem partierna satt upp.

I sin regeringsförklaring radade Fredrik Reinfeldt upp flera beslut som fattats i ”bred samsyn”: en riksbank oberoende från demokratiska beslut, utgiftstak som försvårar reformer men underlättar skattesänkningar, medlemskap i EU där svårsåld nyliberalism outsourcas till en diffus byråkrati, och så ett ”mer hållfast pensionssystem”. Sedan följde en av regeringsförklaringens viktigaste och minst uppmärksammade meningar: ”Jag ser gärna en bred översyn i samsyn av socialförsäkringssystemet […] i syfte att se över möjligheterna att få mer av ett ’raka-rör-system’”.

När vi de närmaste åren får höra det nya maktmantrat om ”nödvändigheten” att göra om socialförsäkringarna med pensionssystemet som förebild, är det frågan om en förebild i dubbel bemärkelse. Privatisering i sak, avpolitisering som metodik. En borgerlig dröm förverkligad. Arbetarrörelsens efterkrigsframgångar utraderas i samförstånd mellan de förståndiga eliterna. Och det politiska systemet kalibreras för att erbjuda regeringsskiften utan politikväxling. Reaktionen kommer som politisk apati och högerpopulism. Men det är – om alls – ett senare problem för dem, vilkas pensionspengar kommer att räcka till både villastängsel och golfresa.

8 kommentarer:

Anonym sa...

"Varje pensionssystem bygger på en fördelning av resurser från dem som arbetar till dem som då är pensionärer."

Nej, det finns inget i begreppet pensionssystem som kräver detta. Det kan lika gärna innebära att man kollektivt sparar pengar inför den tidpunkt då ens egen generation går i pension eller att man enskilt sparar pengar bara till sin egen pension.

Fördelen med att spara för sin egen generation är att det aldrig blir så att få måste betala för många i vissa tider medan i andra behöver många bara betala för ett fåtal.

JB Josefsson sa...

Ali, du har missat en viktig poäng så som vänstern alltid gör förblindade som ni är av kollektivismen. Pensionsparande är INTE en fråga om fördelning från de som arbetar till dem som är pensionärer.
Pensionssparande är precis som namnet säger, uppskjuten och senarelagd konsumtion.

Varje medborgare skall ges rätten att med fulla avdrag innan skatt obegränsat få spara till senare konsumtion på ålderns höst. Alla har en rätt att fritt få disponera sin livsinkomst.
ATP och nuvarande system är ett dåligt skämt, mest likt ett kedjebrev. Vem fan kan leva på 10-15 loppor per månad.
Blev själv blåst av bara helvete. Har tvingats spara i det offentliga, alltid med feta avgifter över brytgränsen, sparande jag aldrig ser röken av. De offentliga systemen är kass möjligen undantaget för politiker och riksdagsmän som skor sig i vanlig ordning.

Anonym sa...

jb josefsson,

du har missat att de allmänna pensionsfonderna har extremt mycket lägre förvaltningsavgifter än de privata

du är inte bara fascist, som vi kunnat konstatera i tidigare kommentartrådar, utan också en idiot

/j

JB Josefsson sa...

Det var snällt sagt, du anonym. I din krumma sinnesvärd finns tydligen bara fascister om man inte tycker som du gör. Har du förläst dig på Marx eller är du bara lobotomerad?

Fattar du inte ens poängen i din trångsynta förklemade värd. Alltför många tvingas pensionsspara pengar som de sedan aldrig ser röken av. Det är inget annat än stöld.

Anonym sa...

j, jag har från tidigare trådan kunnat konstatera att du är både fascist och idiot. Tungt för dig...

Vår tids största svindleri sa...

Inför folkomröstningen för drygt 40 år sedan mobiliserade socialdemokraterna hela sin rörelse för att övertyga folk om att deras pensionsmodell, ATP, var överlägset privat pensionssparande. Socialdemokraterna garanterade utan förbehåll en pension på 65 procent av slutlönen mot att löntagarna betalade cirka 10 procent av lönen i pensionsavgift. En särskilt fond, ATP-fonden, skulle fungera som buffert och garantera pensionsåtagandena under lågkonjunktur.

Redan tidigt visade det sig emellertid att regeringen vanskötte ATP. AP-fonden användes av socialdemokraterna för att lösa akuta politiska problem. Man lät fonden subventionera bostadsbyggandet, subventioner som hamnade i fickorna på fastighetsägarna. Fonden ålades att köpa oförmånliga lågränteobligationer för att subventionera regeringens upplåning. Den användes för att subventionera de svenska storföretagens kapitalanskaffning, subventioner som till slut hamnade i aktieägarnas fickor.

Partiet utnyttjade ATP för att värva röster genom att dela ut ATP-pension till nya grupper som inte betalade ATP-avgifter. Studier, vård av barn, arbetslöshetsersättning, socialbidrag och sjukpenning gav pension utan krav på avgift. För att hålla LO på gott humör ändrade socialdemokraterna reglerna så att arbetslösa fick ATP-pension i stället för arbetslöshetsstöd. På det sättet kunde LO hålla nere sina fackavgifter.

Under loppet av 20 år efter beslutet om ATP hade systemet ändrats från ett pensionssystem till ett system som också skulle subventionera statens lån, subventionera bostäder, ge bidrag till kommuner och storföretag och subventionera facket.

På gränsen till kollaps på 1990-talet räddades resterna av ATP. Verkligheten blev en pension på runt 50 procent av lönen, mot löften om 65 procent och en ATP-avgift på nära 20 mot löftet om 10 procent. Och vad hände med ATP-fonden som skulle garantera pensionen i dåliga tider? Jo, staten konfiskerade halva fonden, 300 miljarder kronor.

Men det kanske största bedrägeriet i ATP var svartmålningen av privat pensionssparande. Också här finns facit. Om en låginkomsttagare hade fått sätta in sina ATP-avgifter i privat pensionssparande skulle pensionen ha blivit nästan dubbelt så stor som ATP.

Anonym sa...

Till senaste Anon 6:17:

Visst finns det detaljer i AP-fondernas investeringar som kan diskuteras. Men du beskriver det som en ändlös räcka av slöseri.

För det första är det väl fetbra att man kunde subventionera exempelvis bostadsbyggandet – vad hade alternativet varit? Hade "marknaden" tagit sitt ansvar? Näpp.

För det andra: hur kan du tala om "på gränsen till kollaps" när bufferten i slutet av 1990-talet låg i storleksordningen 600 miljarder (har inte exakta siffran nu) och inkommande avgifter täckte utgifterna?

För det tredje: borde du inte tala om kollaps nu, när AP- och PPM-pengarna i klump flyttats över och förlorats på börsen, och vi med nöd och näppe har mer pengar i buffertarna mot vad som fanns vid pensionsreformen?

För det fjärde: du tycker det är ett problem om STATEN slösar bort pengar. Men du har inga problem med att en massa mäklare plockar ut 1-2 procent årligen av DINA PPM-pengar?

För det femte: nu bygger vi världens mest hållbara pensionssystem, sa fempartiuppgörelsen med Könberg och Hedborg i spetsen.
På sju år har de lyckats peta och ändra i systemet mer än vad man gjorde med ATP under fyrtio år. Känns det hållbart?

Anonym sa...

Ali: "församhälleligade" ? Finns det ordet? Har Ali försökt försköna ordet "förstatliga"? Har inte samhälle och stat samma betydelse enligt kommunismen?

J: Trevligt att se att du inte varierat dina inlägg. Alla är förstås idioter utom du...

Ano 9.05: "För det första är det väl fetbra att man kunde subventionera exempelvis bostadsbyggandet – vad hade alternativet varit? Hade "marknaden" tagit sitt ansvar? Näpp."

Läs på! Marknaden behöver inte ta ansvar. Finns det en affärsmodell så tas behovet om hand automatiskt. Det du gör med subventioner är att du snedvrider affärsmodellen och därigenom får oönskade resultat ofta kombinerat med korruption. Släpper stat och kommuner på alla regleringarna på bo- och byggmarknaden så kommer detta byggas som aldrig för alla sorters behov utan att det behövs någar subventioner.