”Incitament att lyfta sig själv i håret”

Ett av valrörelsens mest framträdande drag var som bekant avsaknaden av politisk debatt, i betydelsen att de samhälleliga konsekvenserna av olika förslag belyses och diskuteras. Borgerligheten lyckades med sin väl genomtänkta och skickligt genomförda strategi att lagom till valet etablera en diffus bild av Sverige som ett korrupt och stagnerande land (läs förresten Ann Charlott Altstadts krönika i senaste Flamman) och samtidigt undvika debatt om de politiska sammanhangen. Försök att seriöst diskutera hur olika förslag hänger ihop – det ideologiska kittet; den sammanlagda effekten; den samhällsutveckling de ger upphov till – brukade, och brukar, regelmässigt mötas med utfall av typen ”kom på nåt bättre själv” eller prat om ”konspirationer”. Det är förstås smart: historielöshet och snuttifiering är förutsättningar för borgerliga valframgångar.

I ett inlägg av Kerstin Berminge påminns jag om den intervju som Janne Josefsson gjorde med professorn i nationalekonomi Marian Radetzki. Det är 15 mycket instruktiva minuter. Om du inte har sett inslaget förut – gör det! Om du sett det förut – gör det igen; man behöver fräscha upp minnet.

Radetzki föreläser här på ett mycket systematiskt och vältaligt sätt om det teoretiska ramverket för dagens borgerliga politik; de grundantaganden som ligger bakom synen på samhällsekonomin. Den som vill veta hur arkitekterna bakom vår regerings politik resonerar, kan med fördel lyssna på Radetzki. Här finns den verkliga argumentationen bakom sänkningarna i a-kassan, de stora skattesänkningarna, försämringarna i anställningstryggheten, särskilt för dem med redan otrygga anställningar, och den kraftigt uppskruvade propagandan för ”proportionalitet” i stridsåtgärder, med andra ord begränsade fackliga rättigheter.

Det är samma resonemang, utvecklade som dogmsystem inom den neoklassiska nationalekonomin, som återfinns överallt i samhällstoppen, och som vägleder viktiga institutioners verksamhet. Jag skrev utförligt om detta i ett inlägg om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser för ett tag sedan.

En sak måste kanske lyftas fram särskilt (och förhoppningsvis mer utförligt vid tillfälle). Det är en av Radetzkis käpphästar, som också upprepas av regeringen och arbetsgivarföreningen när de argumenterar för förslag som sänker lägstalönerna på marknaden och försämrar anställningsvillkoren för de mest utsatta: att man kan ”börja lågt och sedan klättra”. Det är en mycket effektivt spridd myt. Ungefär som rättvisa och ekonomisk tillväxt beskrivs i termer av ”trade-off”, så beskrivs ett utbytesförhållande mellan trygghet och social dynamik. I bägge fallen är detta helt fel. Sverige och de andra skandinaviska länderna är till exempel väsentligt mycket mer socialt rörliga än USA och Storbritannien, där ingångslönerna är lägre och inkomstskillnaderna mycket stora. LO berör denna fråga i sin rapport Vem vinner på lägre löner?, som innehåller mycket matnyttigt (och en del ekonomistiska märkligheter också, för den delen). Exempelvis lyfter man det thatcherska experimentet på 80-talet och dess effekter i detta avseende:

När man i efterhand jämför utvecklingen i Storbritannien för dem som växte upp under 1960 och 1970-talet och med dem som växte upp ett drygt decennium senare visas stora skillnader även om det bara är 12 år mellan generationerna (Blanden m.fl. 2004). Föräldrarnas påverkan på sina barns inkomster ökade från 20 till 40 procent under denna korta tid.

Men de nationalekonomiska modeller som Radetzki och andra hänger upp sitt tänkande på är still going strong. Så återigen: titta noga på intervjun.