Också Dugard

FN-sändebudet John Dugard, sydafrikansk anti-apartheidveteran och jurist med internationell rätt som expertis, påtalar i sin rapport ett av vår samtids mest uppenbara förhållanden: att Israel bedriver apartheidpolitik mot palestinierna.

DN kör ett TT-meddelande om saken (i sin tur en trött nedkortad version av ett AP-telegram), med rubriken satt inom citattecken. På israeliska Ynetnews kan man läsa en mer utförlig beskrivning.

Dugard har systematiskt motarbetats och smutskastats av Israel och USA. Under förra sommarens blodiga israeliska våldskampanj mot civilbefolkningen i Gaza, förvägrades han tillträde till området när han ville dokumentera effekterna av övergreppen.

Den som är vill ha redogörelser för den palestinska vardagen under den rasistiskt upprätthållna ockupationen kan finna gott om exempel. Inte genom passiv konsumtion av mainstreammedia, dock. Där ges på sin höjd bilden av en skvalpande konflikt mellan svårbegripliga ”parter”, eller, oftare av ordning mot kaos, av vita, individualiserade israeler ställda mot mörka, hordaktiga våldsverkare och hysteriker. Men på annat håll.

Jonathan Cook, stationerad i Israel, skriver ofta om den verklighet som västerländska reportrar oftast inte bemödar sig med att se, eller aktivt undviker att återberätta. I al-Ahram skriver han under rubriken Apartheid looks like this, om de små sakerna som gör livet till ett stort helvete för palestinierna. Och insikten växer också inne i Israel:

Machsom Watch calls this “apartheid”, a judgement shared by the liberal daily Haaretz newspaper, which recently wrote an editorial that Israeli parents ought to “be very worried about their country sending their sons and daughters on an apartheid mission: to restrict Palestinian mobility within the occupied territory... in order to enable Jews to move freely.”

Läs förresten också gärna ännu en intressant intervju gjord av Pierre Gilly och publicerad i Sundsvalls tidning. Den Derrida-inspirerade (och därmed kanske onödigt svårtillgänglige) litteraturvetaren Gil Anidjar:

Föreställningen att alla judar måste ha en egen stat för att överleva, och att ickejudar där inte ska ha samma rättigheter, är barock. Vi hörde samma sak i Sydafrika. De sa: vad ska hända med de vita om apartheid upphör? De lever bättre nu. Det är en förebild för Israel. Man måste tänka på ett sätt att leva tillsammans i stället för att utgå ifrån att ens existens är beroende av att man skiljs åt från andra.

Det internationella stödet för Apartheid i Sydafrika fanns i huvudsak i samma kretsar som idag stöder israelisk Apartheid. Men några decennier efter andra världskriget hade de folkliga krafterna runt om i världen stärkt sina positioner så pass mycket, att det i alla fall var svårare att öppet omfamna det rasistiska styret i Sydafrika. Man fick väva in stödet i tystnad och antydningar. Karaktäristiskt i vår nykoloniala era, är att israelisk raspolitik inte bara fördras, utan skamlöst kan hyllas.

För övrigt berättade Rapport idag med anledning av protester mot murbygget, att palestinierna ”säger” att ”barriären” går igenom palestinskt område.