Nu på morgonen har israelisk militär med sina krigsbåtar och vattenkanoner åter angripit palestinska fiskare utanför Gazas kust. Guardians Jerusalemkorrespondent Harriet Sherwood bevittnade denna rutinmässiga terror mot en fattig befolkning som försöker klara sig. Man kan kolla in hennes twitterflöde här. Antar att det kommer en artikel senare också.
Israel angriper alltså fiskare som vill ta sig lite längre ut för att hitta mer fisk till sina belägrade familjer. Här verkar de för övrigt fortfarande ha befunnit sig inom den illegalt upprättade belägringszon som Israel bevakar militärt. Men till och med dessa vardagliga försök att lätta på nöden och lätta lite på det kvävande greppet från Israels militär möts alltså med våld. Bland annat åker IDF:s båtar runt fiskebåtarna för att skapa höga vågor som gör att de inte kan fiska, och riskerar att kapsejsa.
I denna process var man idag nära att sänka båten Olivia som hör till en NGO – Civil Peace Service Gaza – som just övervakar Israels rutinmässiga övergrepp. Båtens motor och växlar är nu skadade. Också i torsdags angreps båten och höll på att sänkas. Detta beskrivs här av organisationen.
Vardagsförtrycket – det systematiska skapandet av osäkerhet, stillastående och förnedring – är ockupationens essens. Det förklarar mer än flygräder och storpolitik.
Det här skrev jag för flera år sen: Livet och döden i Palestina.
Visar inlägg med etikett Palestina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Palestina. Visa alla inlägg
onsdag, juli 20, 2011
onsdag, juni 29, 2011
Ship to Gaza – Stay Human!
Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.
Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?
Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.
Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.
Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.
Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.
I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?
Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.
Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.
Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?
Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.
Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.
Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.
Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.
I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?
Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.
Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.
Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)
torsdag, juni 23, 2011
3 x lästips
Tre grejer på nätet som inte bör missas:
1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.
2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:
3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:
1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.
Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet “människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där “människor” inte kan spärras in mellan murar, där “människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.
2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:
Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.
3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:
Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?
lördag, april 30, 2011
Möten i Stockholm med Leila Khaled
Leila Khaled är tidigare ikonisk militant aktivist för palestinsk befrielse. Hon blev känd vid deltagande i flygplanskapningar med PFLP (PFLP har sedan länge bytt ståndpunkt och stödjer inte flygplanskapningar som legitim kampmetod). Idag sitter hon i det palestinska nationalrådet, PLO:s styrande församling (vars funktion devalverats efter Oslo-avtalet). Khaled kommer till Sverige. Jag lägger upp hennes program här (via Palestinagrupperna i Stockholm)
* 30 april 18.00 Leila Khaled med Annika Eriksson, Celie Costanza EklundLäs också liten notiskommentar i City: «Leila Khaled pratar klasskamp»
och MFK- Konsthall C, Hökarängen
* 1 maj 13.00 talar vid SAC/LS demouppsamling, Stortorget- Gamla stan.
14.00 talar vid KP/RKU's demouppsamling- Sergelstorg
* 3 maj 18.00 Samtal/seminarium med Leila Khaled på Södertörns högskola
* 4 maj 18.00 en helkväll med Leila Khaled, samtal där ni även möter
bla konstnären Dror Feiler, tal och visning av den nyproducerade filmen
"Things will change - an afternoon with Leila Khaled" av Eklund och
Rundberg på ABFhuset Sveavägen.
Leila Khaled - ett liv i väpnat motstånd och politisk aktivism
Leila Khaled deltog i slutet på 60-talet och början på 70-talet i en serie flygkapningar och hamnade i världspolitikens centrum. Hon är idag ännu aktiv i den Palestinska kampen för ett ockupationsfritt Palestina och engagerad i kvinnofrågor.
Välkommen att lyssna på Leila Khaled och se den nyproducerade filmen “Things will change”-an afternoon with Leila Khaled av Eklund och Rundberg, med efterföljande samtal. Samtalet är på engelska.
Kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr
Alla event kommer att hållas i Stockholm och vara på engelska.
Även Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har uppmärksammat besöket, med inte mindre än sex blogginlägg (hittills): [1][2][3][4][5][6]
torsdag, april 21, 2011
Du är inte fri om inte Khaled är det
Reserapporten nedan är skriven av Isabel Lundin som är i Palestina med ett kyrkligt följeslagarprogram (se längst ned för mer info) och återpubliceras oförändrad med hennes godkännande. Den är ett enkelt och tydligt exempel på något helt centralt för att förstå ockupationen: att det är förstörelsen av palestinskt vardagsliv; av möjligheterna till försörjning, utveckling och förströelse, som är det stora, systematiskt och ständigt pågående brottet mot det palestinska folket.
Du är inte fri om inte Khaled är det
De lever i hettan av en av världens mest bevakade och uppmärksammade konflikter, men långt bort från tidningsrubriker och nyhetssändningar. I deras blickar syns ockupationens effekter som klarast och i deras rop hörs frustrationen.
Betlehem sover djupt men i den stora militära vägspärren i stadens utkant råder full aktivitet. Klockan är 03.45 när vi anländer, det är becksvart och isande kallt denna morgon i Checkpoint 300. Hundratals palestinska arbetare köar redan för att ta sig till jobbet i Israel. Eldar av pappkartonger värmer tillfälligt de frusna kropparna. Njutningen är kort och kylan kommer snabbt ifatt. Männen står tätt i mörkret. Omringade av galler i väntan på att klockan ska slå fyra och att soldaten ska öppna slussen som ska ta dem till andra sidan, till Jerusalem och vidare in i Israel. Det är en kuslig syn.
”God morning Isabel”, jag känner igen den brutna engelskan och det breda leendet. Det är Khaled, min vän sedan några veckor. Hans ögon är snälla men sårbara som ett barns, de grå tinningarna avslöjar hans ålder. Varje dag tar han sig från sitt hem i Hebron genom vägspärren till arbetet i keramikfabriken i Israel. Khaled har redan rest i närmare en timme när jag möter honom i kön strax efter att klockan slagit fyra. Han har tre timmar på sig innan han måste vara framme vid jobbet, han måste ha god tid på sig för han vet inte hur lång tid det tar. Det är helt upp till de tjänstgörande soldaterna om han hinner dit i tid.
Fullproppade minibussar släpper av arbetare på löpande band. Fler män strömmar till och kön fylls snabbt på. Soldaten håller snurrgrinden stängd, ingen kommer igenom. Frustrationen stiger. Det knuffas, ropas och skriks. Män klättrar upp på det uppbrutna taket för att tränga sig fram i kön. Några ber stilla i kaoset. Få är de som passerar. Vi vet att det är ganska precis 2 400 personer som passerar en vanlig morgon, det kommer ta timmar innan de är igenom. Tiden rinner i väg i väntan. Skolbarn, kvinnor och sjukhusbesökare trängs nu tillsammans med arbetarna. Det är en desperat morgon, en vanlig dag i vägspärren.
”Detta är omänskligt. Varför öppnar du inte för alla de hundratals människor som ska till jobbet?” Jag försöker tala med den unga soldaten. ”Jag förstår inte vad du säger” kommer som svar på mina gestikuleringar. Jag är strategiskt placerad utanför gallerkön för att kunna kommunicera med soldaten i sitt bås och ha uppsikt över situationen. Jag ser Khaled igen, det var nästan två timmar sedan vi hälsade god morgon när han kommer fram till den första kontrollstationen. Det råder ett fullständigt kaos i kön, det skriks, trängs och knuffas. Just när Khaled knuffas in i den snurrande gallergrinden stänger soldaten av den så att den stannar med en stöt. Khaled slår huvudet i järnbalken, den 19-åriga kvinnliga soldaten skrattar. Hela situationen är ovärdig och grym, det skär i mitt hjärta. Jag vill gå fram till honom och lägga handen på hans axel men taggtråd och galler skiljer oss åt. Han tittar istället på mig med nedslagen blick. Jag hittar inga ord att säga honom, det stockar sig i halsen på mig. I’m so sorry! viskar jag för mig själv.
Khaled är, vad man säger här, lyckligt lottad. Arbetslösheten på Västbanken är skyhög och ett arbetstillstånd i Israel innebär en säkrare inkomst. Det innebär 200 kronor i daglön, det innebär mat på bordet den dagen. Men de är få som har ett tillstånd. Livet som palestinsk arbetare i Israel är dock långt ifrån oproblematiskt. Arbetstillståndet är knutet till arbetsgivaren som har makten att ta det ifrån dig efter eget tycke, framförallt om du inte kommer i tid. Varje dag ska de ta sig genom förödmjukelsen i den militära vägspärren utan vetskap om det kommer ta en halvtimme eller en halvdag. Systemet fungerar så, otrygghet skapar maktlösa individer.
Checkpoint 300 benämns som en vägspärr. I själva verket är det ett betongmonster där du slussas genom otaliga gallergrindar och där tusentals människor trycks fram i fållor och där dina papper undersöks vid ett flertal kontrollstationer. Överallt vakar automatvapnen, privat säkerhetstjänst och unga israeliska soldater beväpnade till tänderna skällandes order. För att passera ska du kunna uppvisa ditt ID-kort, ditt arbetstillstånd, dra ditt magnetiska kort med lagrad information, gå genom metalldetektorer och ditt fingeravtryck ska lämnas. Du vet aldrig hur lång tid det kommer att ta eller om du är tillåten att gå igenom. Ovetskapen skapar osäkerhet.
Khaled passerar nu den första tillståndskontrollen. Jag ser hans ryggtavla när han springer över till byggnaden med metalldetektorn, till ännu en kö, till ännu en kontroll. Khaled springer snabbt men det hjälper inte för han kommer inte att komma till jobbet i tid denna dag. Det vet han. Frågan är hur det är imorgon?
Isabel Lundin, Betlehem mars 2011
isabel_lundin[at]hotmail.com
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten, och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Du är inte fri om inte Khaled är det
De lever i hettan av en av världens mest bevakade och uppmärksammade konflikter, men långt bort från tidningsrubriker och nyhetssändningar. I deras blickar syns ockupationens effekter som klarast och i deras rop hörs frustrationen.
Betlehem sover djupt men i den stora militära vägspärren i stadens utkant råder full aktivitet. Klockan är 03.45 när vi anländer, det är becksvart och isande kallt denna morgon i Checkpoint 300. Hundratals palestinska arbetare köar redan för att ta sig till jobbet i Israel. Eldar av pappkartonger värmer tillfälligt de frusna kropparna. Njutningen är kort och kylan kommer snabbt ifatt. Männen står tätt i mörkret. Omringade av galler i väntan på att klockan ska slå fyra och att soldaten ska öppna slussen som ska ta dem till andra sidan, till Jerusalem och vidare in i Israel. Det är en kuslig syn.
”God morning Isabel”, jag känner igen den brutna engelskan och det breda leendet. Det är Khaled, min vän sedan några veckor. Hans ögon är snälla men sårbara som ett barns, de grå tinningarna avslöjar hans ålder. Varje dag tar han sig från sitt hem i Hebron genom vägspärren till arbetet i keramikfabriken i Israel. Khaled har redan rest i närmare en timme när jag möter honom i kön strax efter att klockan slagit fyra. Han har tre timmar på sig innan han måste vara framme vid jobbet, han måste ha god tid på sig för han vet inte hur lång tid det tar. Det är helt upp till de tjänstgörande soldaterna om han hinner dit i tid.
Fullproppade minibussar släpper av arbetare på löpande band. Fler män strömmar till och kön fylls snabbt på. Soldaten håller snurrgrinden stängd, ingen kommer igenom. Frustrationen stiger. Det knuffas, ropas och skriks. Män klättrar upp på det uppbrutna taket för att tränga sig fram i kön. Några ber stilla i kaoset. Få är de som passerar. Vi vet att det är ganska precis 2 400 personer som passerar en vanlig morgon, det kommer ta timmar innan de är igenom. Tiden rinner i väg i väntan. Skolbarn, kvinnor och sjukhusbesökare trängs nu tillsammans med arbetarna. Det är en desperat morgon, en vanlig dag i vägspärren.
”Detta är omänskligt. Varför öppnar du inte för alla de hundratals människor som ska till jobbet?” Jag försöker tala med den unga soldaten. ”Jag förstår inte vad du säger” kommer som svar på mina gestikuleringar. Jag är strategiskt placerad utanför gallerkön för att kunna kommunicera med soldaten i sitt bås och ha uppsikt över situationen. Jag ser Khaled igen, det var nästan två timmar sedan vi hälsade god morgon när han kommer fram till den första kontrollstationen. Det råder ett fullständigt kaos i kön, det skriks, trängs och knuffas. Just när Khaled knuffas in i den snurrande gallergrinden stänger soldaten av den så att den stannar med en stöt. Khaled slår huvudet i järnbalken, den 19-åriga kvinnliga soldaten skrattar. Hela situationen är ovärdig och grym, det skär i mitt hjärta. Jag vill gå fram till honom och lägga handen på hans axel men taggtråd och galler skiljer oss åt. Han tittar istället på mig med nedslagen blick. Jag hittar inga ord att säga honom, det stockar sig i halsen på mig. I’m so sorry! viskar jag för mig själv.
Khaled är, vad man säger här, lyckligt lottad. Arbetslösheten på Västbanken är skyhög och ett arbetstillstånd i Israel innebär en säkrare inkomst. Det innebär 200 kronor i daglön, det innebär mat på bordet den dagen. Men de är få som har ett tillstånd. Livet som palestinsk arbetare i Israel är dock långt ifrån oproblematiskt. Arbetstillståndet är knutet till arbetsgivaren som har makten att ta det ifrån dig efter eget tycke, framförallt om du inte kommer i tid. Varje dag ska de ta sig genom förödmjukelsen i den militära vägspärren utan vetskap om det kommer ta en halvtimme eller en halvdag. Systemet fungerar så, otrygghet skapar maktlösa individer.
Checkpoint 300 benämns som en vägspärr. I själva verket är det ett betongmonster där du slussas genom otaliga gallergrindar och där tusentals människor trycks fram i fållor och där dina papper undersöks vid ett flertal kontrollstationer. Överallt vakar automatvapnen, privat säkerhetstjänst och unga israeliska soldater beväpnade till tänderna skällandes order. För att passera ska du kunna uppvisa ditt ID-kort, ditt arbetstillstånd, dra ditt magnetiska kort med lagrad information, gå genom metalldetektorer och ditt fingeravtryck ska lämnas. Du vet aldrig hur lång tid det kommer att ta eller om du är tillåten att gå igenom. Ovetskapen skapar osäkerhet.
Khaled passerar nu den första tillståndskontrollen. Jag ser hans ryggtavla när han springer över till byggnaden med metalldetektorn, till ännu en kö, till ännu en kontroll. Khaled springer snabbt men det hjälper inte för han kommer inte att komma till jobbet i tid denna dag. Det vet han. Frågan är hur det är imorgon?
Isabel Lundin, Betlehem mars 2011
isabel_lundin[at]hotmail.com
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten, och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
lördag, februari 12, 2011
Läckor bekräftar att Israel planerade Gaza-angreppet i förväg
Det har varit känt för alla – utom västerländska medier, vilka relativt samfälligt förhöll sig apologetiskt till Israels massmord i Gaza under ”operation Cast Lead” – att operationen var planerad långt i förväg. Det vill säga, att påståendena om att man ”slog tillbaka” mot Hamas, var ämnade att fungera som initial avledningsmanöver i försöken att försvara det oförsvarbara.
Nu bekräftar diplomatisk korrespondens som offentliggjorts via WikiLeaks, att Israel planerade angreppet, just för att Hamas höll vapenvilan. Det faktum att Hamas inte ägnade sig åt krigshandlingar utan åt uppbyggnadsarbete, uppfattades av Israel som ett stort problem, vilket gjorde ett israeliskt militärt angrepp oundvikligt. Dagarna före nyåret 2009, då utländsk press hade avlägsnats från den kommande brottsplatsen, visade sig passa bra för att inleda blodbadet.
Nu bekräftar diplomatisk korrespondens som offentliggjorts via WikiLeaks, att Israel planerade angreppet, just för att Hamas höll vapenvilan. Det faktum att Hamas inte ägnade sig åt krigshandlingar utan åt uppbyggnadsarbete, uppfattades av Israel som ett stort problem, vilket gjorde ett israeliskt militärt angrepp oundvikligt. Dagarna före nyåret 2009, då utländsk press hade avlägsnats från den kommande brottsplatsen, visade sig passa bra för att inleda blodbadet.
lördag, juni 05, 2010
Mer läsning om Ship to Gaza
Jag har fortfarande mest ägnat mig åt att twittra om Ship to Gaza. Men tipsar om några grejer här också.
- Guardian berättar att obduktionen visar att de mördade på Mavi Marmara sköts från mycket nära håll, med många skott, i flera fall bakifrån. Vi talar om avrättningar i en massaker.
- Översiktsartikel på medieanalyssajten FAIR. Missa inte! ”Reporting Israeli Assault Through Israel’s Eyes”
- På den utmärkta bloggen Vindskupan: ”Efterdyningar”. Om den israeliska propagandaapparaten
- En mycket intressant mediekritisk kommentar i norska Stavanger Aftenblad: ”Tyranniets mediestrategi”.
- London Review of Books’ blogg: ”At the IHH Offices”. Om den turkiska hjälporganisation som Israelpropagandan nu satsat på att misstänkliggöra som “terrorister”. Citat: “If these people are terrorists, then humanity is lost.”
Om Gaza i Studio Ett
Jag diskuterade det israeliska piratdådet mot Ship to Gaza, i P1 Studio Ett igår, med Expressens Anna Dalhberg. Kan lyssnas på här.
[SvD][DN][AB]
[SvD][DN][AB]
söndag, maj 30, 2010
Farlig demokrati
Sydsvenskan har tryckt en intressant artikel av Khaled Hroub, chef för Arab Media Project vid Cambridge University. Den handlar om Västvärldens aktiva motarbetande av demokrati i Mellanöstern:
Läs hela.
Men kolla också in den här kommentarren på islamologi.se om stödet till islamistiska partier.
Självklart hänger detta samman med och påverkar situationen i Israel/Palestina. Jag skrev förra året en artikel i norska Dagsavisen om Israels systematiska undergrävande av demokratiska utvecklingstendenser i arabvärlden:
Bristen på demokrati i arabvärlden är ett resultat av en ohelig allians mellan västerländska intressen och lokala envåldshärskare, och den rättfärdigas av båda sidor med hänvisning till regionens ”kulturella egenart”.
Läs hela.
Men kolla också in den här kommentarren på islamologi.se om stödet till islamistiska partier.
Självklart hänger detta samman med och påverkar situationen i Israel/Palestina. Jag skrev förra året en artikel i norska Dagsavisen om Israels systematiska undergrävande av demokratiska utvecklingstendenser i arabvärlden:
I sine proaktive angrep på palestinernes demokratiske prosesser har Israel hatt de arabiske diktaturene i ryggen. PLO har med sine demokratiske strukturer og sitt siktemål om et sekulært, progressivt Palestina, alltid utgjort en trussel mot de autoritære araberlandene. Israel så med glede på det jordanske angrepet på palestinerne i 1970 («Svart september») og kommer godt overens med det opposisjonsfrie kongedømmet. Israel har gang på gang torpedert forsøkene på å skape demokratisk stabilitet i Libanon, og alliert seg med de fascistisk inspirerte, antidemokratiske falangistene. Og Israel har funnet en venn i Hosni Mubaraks USA-støttede torturregime i Egypt.Läs gärna.
söndag, december 27, 2009
Gaza. Att rädda orden, göra vardagen uthärdlig.
För ett år sedan inledde Israel sitt angrepp mot det belägrade, fattiga Gaza. Den fjärde januari i år skrev den norske läkaren Mads Gilbert dessa rader på sms från Gaza:
I dag skriver Mads Gilbert i ett nytt sms som sprids:
Vi får inte glömma. Jag upprepar det jag skrev på SVT Opinion 12:e januari:
I Stockholm ordnas en minneskonsert i Immanuelskyrkan klockan 19. Mat serveras från klockan 18. Och före det går ett stilla fackeltåg från Södermalmsmoskén vid Medborgarplatsen klockan 17, till Immanuelskyrkan.
[DN][Aftenposten][DemocracyNOW]
De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads G. 4.1.09 13:50 Gaza.Orden spred sig över hela världen. Trots Israels ihärdiga försök att stänga ute nyhetsflödet var rapporterna många. Inte i västerländsk press, som låtit sig drivas ut från områden och de första dagarna endast sparsamt tog in de andra källor som fanns på plats – främst Al-Jazeera. Men informationen fanns där, för alla som ville se. Mitt framför våra ögon begicks ett planerat, rasistisk övergrepp. Israel bröt mot alla internationella konventioner och moraliska gränser.
I dag skriver Mads Gilbert i ett nytt sms som sprids:
Ikke glem Gaza! Nådeløs blokade og utsultning. Palestinske kvinner, barn og gamle lider, menn likvideres. Utbomba boliger, skoler og gudshus fortsatt i ruiner. Ingen materialer slippes inn. Siste livsnerve kuttes når tunnelene sperres. Israels bryter ustraffet krigens lover. Vesten lukke øyene. USA lar Israel diktere. Storting og regjering investerer kynisk våre oljepenger i Israel. Dette skal ikke fortsette! Fortell det videre, rop det videre! Alle må gjøre noe, gjøre mer! Vi lever fortsatt i historieboka. Hilsen Mads G 27.12.09Amnesty och ett flertal andra organisationer påminde nyligen om samma sak. Ett år efter övergreppet är vardagen ofattbart hård för det redan ofattbart hårt prövade palestinska folket i Gaza.
Vi får inte glömma. Jag upprepar det jag skrev på SVT Opinion 12:e januari:
Medan många av världens ledare försiktigt trippar fram, vadderade i lögner, är vreden mot Israels övergrepp bland folken runt om i världen stark.I Oslo ordnas en manifestation 15:00-16:30 där Mads Gilbert ska hålla appell
Det är inte konstigt. Kunskaperna finns. Och det elände som Israel utsätter palestinierna för, förutsätter och återskapar ett rasistiskt avmänskligande; en kolonial förnedring.
På samma sätt som Sydafrikas apartheid-politik väckte avsky långt utanför Afrikas gränser, griper Israels arrogans och förtryck tag i något levande hos alla som ogillar orättvisor. Ställningstagandet mot Israels terror är vår tids antirasistiska brännpunkt.
Så kan vi gå tillbaka till orden och försöka rädda dem. Den enda möjligheten att inte kalla det som skett i Gaza för ett brott mot mänskligheten - det är att inte inbegripa palestinierna i mänskligheten. Men då har vi skadeskjutit vår egen mänsklighet.
Israels ockupation gör något med oss alla. Att ta ställning i den här konflikten handlar om att pröva ordet människa, och fylla det med innehåll.
I Stockholm ordnas en minneskonsert i Immanuelskyrkan klockan 19. Mat serveras från klockan 18. Och före det går ett stilla fackeltåg från Södermalmsmoskén vid Medborgarplatsen klockan 17, till Immanuelskyrkan.
[DN][Aftenposten][DemocracyNOW]
söndag, november 08, 2009
onsdag, oktober 28, 2009
Vatten och terror
Amnesty International konstaterade i en rapport häromdagen, att Israel nekar palestinierna rimlig tillgång på vatten. Samtidig har judiska bosättare som befäster den illegala militära ockupationen på Västbanken, nästan obegränsad tillgång till vatten.
Det är ännu en bild av den israeliska totalockupationen. Det är i de dagliga, systametiska övergreppen som ockupationen – och dess rasistiska karaktär – blir tydlig.
Jag har skrivit om vattenfrågan tidigare vid olika tillfällen. (här, här och här). Jag passar på att kopiera in en bit igen:
Vi var i en palestinsk by på Västbanken där byborna kunde berätta om ockupationens vardagstrakasserier. Israeliska staten kontrollerar vattnet stenhårt. Uppe i byn var det ständig vattenbrist. De hade gnetat och samlat ihop till att ordna en tankbil för att kunna få tillgång mer dricks- och tvättvatten. Men israeliska soldater hade vid ett flertal tillfällen helt enkelt skjutit hål i tankbilen. Det är sådan systematisk terror som är ockupationsmaktens medvetna metodik för att bryta ned. Och just sådant som aldrig letar sig fram i den västerländska medierapporteringen.
Bara en kvart, tjugo minuters resa därifrån – avstånden är så små, men skillnaderna ofattbara – åkte vi förbi en israelisk man som ledigt stod i flip-flops och tvättade sin bil med vatten forsande ur en slang.
I samma palestinska by hade de förresten, efter att fått sina förfrågningar om förbättrade vägförbindelser från byn till några sorgliga odlingar en bit bort negligerade, organiserat ett eget primitivt vägbygge. Armén hade då helt enkelt – under förevändningen att tillstånd saknades, rivit upp vägen med bulldozers. Proceduren hade upprepats en gång till, men nu, påpekade dem, hade de inte lika stor nytta av vägen längre. Det var så vanligt att bosättare sköt på dem uppifrån sina barrikaderade hem på höjderna omkring, att få vågade sig ned till träden.
När jag skrev det, kom Elisabeth Biström med ett annat exempel i kommentarfältet:
Såhär står det förresten i det andra tilläggsprotokollet till Genèvekonventionen, artikel 14:
[SvD][DN][AB][Sydsv][VG]
Det är ännu en bild av den israeliska totalockupationen. Det är i de dagliga, systametiska övergreppen som ockupationen – och dess rasistiska karaktär – blir tydlig.
Jag har skrivit om vattenfrågan tidigare vid olika tillfällen. (här, här och här). Jag passar på att kopiera in en bit igen:
Vi var i en palestinsk by på Västbanken där byborna kunde berätta om ockupationens vardagstrakasserier. Israeliska staten kontrollerar vattnet stenhårt. Uppe i byn var det ständig vattenbrist. De hade gnetat och samlat ihop till att ordna en tankbil för att kunna få tillgång mer dricks- och tvättvatten. Men israeliska soldater hade vid ett flertal tillfällen helt enkelt skjutit hål i tankbilen. Det är sådan systematisk terror som är ockupationsmaktens medvetna metodik för att bryta ned. Och just sådant som aldrig letar sig fram i den västerländska medierapporteringen.
Bara en kvart, tjugo minuters resa därifrån – avstånden är så små, men skillnaderna ofattbara – åkte vi förbi en israelisk man som ledigt stod i flip-flops och tvättade sin bil med vatten forsande ur en slang.
I samma palestinska by hade de förresten, efter att fått sina förfrågningar om förbättrade vägförbindelser från byn till några sorgliga odlingar en bit bort negligerade, organiserat ett eget primitivt vägbygge. Armén hade då helt enkelt – under förevändningen att tillstånd saknades, rivit upp vägen med bulldozers. Proceduren hade upprepats en gång till, men nu, påpekade dem, hade de inte lika stor nytta av vägen längre. Det var så vanligt att bosättare sköt på dem uppifrån sina barrikaderade hem på höjderna omkring, att få vågade sig ned till träden.
När jag skrev det, kom Elisabeth Biström med ett annat exempel i kommentarfältet:
I en by jag besökte på norra Västbanken, hade de fått hjälp av UNRWA att gräva en brunn för några år sedan. Brunnen blev dock förstörd när bosättare åkte ner till byn på natten och kastade ner ett dött får i den. Om inte sådant här är terror, vet jag inte vad som är det.Och det är en central poäng. Detta är uppenbara exempel på terror och krigsbrott. Och så länge det inte erkänns som just detta, har vi att göra med ett implicit klartecken till Israel att fortsätta med terrorn och krigsbrotten.
Såhär står det förresten i det andra tilläggsprotokollet till Genèvekonventionen, artikel 14:
Starvation of civilians as a method of combat is prohibited. It is therefore prohibited to attack, destroy, remove or render useless for that purpose, objects indispensable to the survival of the civilian population such as food-stuffs, agricultural areas for the production of food-stuffs, crops, livestock, drinking water installations and supplies and irrigation works.
[SvD][DN][AB][Sydsv][VG]
onsdag, september 23, 2009
22 sömnlösa nätter. En bok om människovärdet och vikten av att inte glömma
"22 sömnlösa nätter" är en antologi om kriget i Gaza vintern 2008/2009. Medverkar i boken gör Naomi Klein, Mahmoud Darwish, Fatheia E. A. Mousa, Thaher Pelaseyed (red.), Haidar Eid, Hans Linde, Klas Sandberg, Catrin Ormestad, Lama Abu-Iseifan, Olof Holmgren, Per Gahrton, Salwa Salem Al-Taluli, Mattias Gardell, Ulf Bjereld och Uri Avnery.
Bläddra! Beställ!
Bläddra! Beställ!
tisdag, september 01, 2009
Om vikten av att inte bagatellisera antisemitismen - och hålla ögonen på verkligheten
Mattias Gardell är som vanligt effektiv och klargörande när han sammanfattar Boström-rabaldret och de rutinmässigt avfyrade rökgranaterna om antisemitism. Som Gardell understryker, är antisemitismen en ohygglig historisk realitet i Västvärlden, som vi alltid måste ta på stort allvar. Därför blir det särskilt cyniskt när debatten kortsluts av dem som "försöker dribbla bort berättigad kritik mot israelisk kolonialpolitik genom att spela ut antisemitismkortet".
Och apropå israelisk kolonialpolitik - som fortgår brutalt och målmedvetet medan smutskastnings- och omtolkningskampanjerna trappas upp - kan man i norska Dagbladet läsa om läkaren Mads Gilbert som är tillbaka i det sönderbombade Gaza. Nu kan han träffa några av dem som han arbetade med att rädda livet på under det brutala israeliska angreppet tidigare i år.
I samband med besöket kunde Gilbert också överlämna en check på två miljoner norska kronor till en protesverkstad i Gaza. Pengarna har samlats in i Norge på konsterter över hela landet, där många stora artister ställt upp i soldaritet.
Och apropå israelisk kolonialpolitik - som fortgår brutalt och målmedvetet medan smutskastnings- och omtolkningskampanjerna trappas upp - kan man i norska Dagbladet läsa om läkaren Mads Gilbert som är tillbaka i det sönderbombade Gaza. Nu kan han träffa några av dem som han arbetade med att rädda livet på under det brutala israeliska angreppet tidigare i år.
I samband med besöket kunde Gilbert också överlämna en check på två miljoner norska kronor till en protesverkstad i Gaza. Pengarna har samlats in i Norge på konsterter över hela landet, där många stora artister ställt upp i soldaritet.
fredag, augusti 14, 2009
Ship to Gaza - på Södra Teatern imorgon: seminarier, fotoutställning till musik, dans och fest
För alla som är i Stockholm imorgon, lördag 15:e augusti!
Ship to Gaza
Seminarier, fotoutställning till musik, dans och fest.
"Ship to Gaza" är ett initiativ för praktisk solidaritet med Gazas befolkning. Så snart det är ekonomiskt och praktiskt möjligt sänds ett fartyg med förnödenheter från Skandinavien via hamnar i Europa och Medelhavet till Gaza. I de hamnstäder som besöks arrangeras kulturella och opinionsbildande evenemang i samverkan med lokala organisationer. I Gaza administreras biståndsmottagandet av partipolitiskt oberoende organisationer.
Vi vill i och med den här galan belysa projektet "Ship to Gaza". Det blir en tillställning med allt från seminarier, fotoutställning till musik, dans och fest.
Dagbiljett: 50 kr
Dag & kvällsbiljett: 150 kr
Stödbiljett: 300 kr
DAGEN
- 15.00 Insläpp
- 15.30 Konferencierer Mattias Gardell och Dror Feiler inviger galan
- 16.00 Tyst Teater
- 16.20 Jonas Hassen Khemiri
- 16.30 Dabke från Palestina
- 17.30 Teater Tribunalen
- 17.30 Lotta Schüllerqvist, journalist och Palestinakorrespondent, berättar om situationen i Gaza och om sina upplevelser där.
- 18.00 Upprop för en offentlig internationell juridisk konferens angående Gaza-kriget.
- 18.15 Henning Mankell
- 18.30 Pierre Schori
Hela dagen: fotoutställningen Gaza: Boningar, http://www.tegen2.se/utstallningar/gaza-boningar
KVÄLLEN
På scen:
- 21.30 Darya & Månskensorkestern
- 22.00 Veronica Tjerned från Asiatiska Dansakademin framför Kathak-dans ackompanjerad av Debasish Mukherjje, tablagurun från Kolkata, Indien.
- 22.30 Promoe
- 23.00 Behrang Rimi
- 23.40 Samson For President, Soulful & Tan
- 01.00 1b4p3m, Printa & Skevist - Dubstep
Dansgolvet:
- 21.00 Mackan Price
- 23.00 Original Petter & Cotton Candy
I samarbete med Riksteatern och Ship to Gaza
söndag, augusti 09, 2009
tisdag, augusti 04, 2009
Rød Ungdoms insamling går till PFLP
Norska Rød Ungdom (ungdomsförbund till partiet Rødt, tidigare RV), låter i år sin sommarlägerinsamling gå till palestinska PFLP och det hälsovårdsarbete som organisationen bedriver.
Det är ett bra initiativ som också sätter ytterligare sökljus på EU:s absurda terrorlagar. Norges rödgröna regering beslutade ju i början av 2006 att inte längre se sig som bundna av EU:s terrorlista, varför RU:s aktion rimligen inte är olaglig i Norge.
Det är ett bra initiativ som också sätter ytterligare sökljus på EU:s absurda terrorlagar. Norges rödgröna regering beslutade ju i början av 2006 att inte längre se sig som bundna av EU:s terrorlista, varför RU:s aktion rimligen inte är olaglig i Norge.
lördag, augusti 01, 2009
Statspiratism
The Israeli navy hijacked the Spirit of Humanity in international waters. The Israeli government hijacks Palestinian fishing boats, in Palestinian territorial waters, kidnaps the fishermen, and sends its military out to shoot to wound and kill them as they struggle to make a living. After watching this video, you will be convinced that Israel has committed acts of piracy against Palestinians and against internationals. No other country would be allowed to do what Israel does on a daily basis.
(Via Anna Wester)
(Via Anna Wester)
lördag, juli 25, 2009
Terrorens systematikk
[Spalt i Dagsavisen idag]
Terrorens systematikk
De største forbrytelsene mot palestinerne foregår i hverdagen, i stillhet.
”En god araber er en død araber”. Det begynner å bli noen år siden nå, men minnet om de hvite bokstavene mot grå betong er fortsatt sterkt. Vi befant oss utenfor Betlehem, ved en israelsk checkpoint. En av de utallige punktene der palestinernes hverdagsliv rives i stykker. Der verdien av din tid synker til null om du er palestiner. Der kvinner, menn, barn. Gamlinger, tvinges til å overgi seg til israelske soldaters forgodtbefinnende og dagshumør for å få lov til å komme seg på jobb, dra på universitetet, besøke en slektning – gjøre sånt som mennesker gjør. Konteksten ga liv til det spraymalte slagordet. Soldatene som enten hadde skrevet eller foreløbig tolererte budskapet hadde, der og da, muligheten til å la tanken bli virkelighet. ”Ett skudd mer – en araber mindre”, sto det på baksiden av den samme betongklumpen.
”Hendelsene” ved Israels checkpoints er endeløse. Som andre systematiske overgrep mot palestinerne blir de lett til bakgrunnsstøy. Men jeg husker i alle fall Jihad Shaars skjebne, løftet opp av den israelske journalisten Gideon Levy. For nesten nøyaktig to år siden var nittenårige Shaar på vei til universitetet i Betlehem for å registrere seg. Han kom aldri fram. Ved veisperringen – kanskje den samme som jeg hadde passert – havnet han i bråk med soldatene. Han ble slått med gerværskolber og en kjepp. Lenge. Mens mishandlingen pågikk hadde noen løpt og hentet Jihads far Khalil. Soldatene satte håndjern på den gamle mannen og la ham i bakken, mens hans sønn døde med bare en militærbil mellom dem. Så fulgte den normale prosedyren. Militæret forklarte i en ”granskning” at Jihad hadde angrepet soldatene med en kjøkkenkniv – noe ingen av øyenvitnene hadde sett. Uansett var det nødvendig å slå ham i hjel mens han lå på bakken. Med kommunikeets ord: ”Terroristen ble nøytralisert”.
Jeg minnes betongmuren i Betlehem og historien om Jihad Shaar når jeg leser en ny rapport fra den israelske organisasjonen ”Breaking the Silence”. Den består av intervjuer med soldater som deltok i ”Operasjon Støpt Bly”, altså angrepet mot Gaza, der Israel brøt våpenhvilen med Hamas, bombet sivile i FN-skoler og bestrødde tettbefolkede områder med hvit fosfor som brenner seg gjennom menneskelig vev. Vitnemålene er rystende. Soldatene forteller om stridsregler som ga klarsignal til å skyte mot alt og alle. En av dem skildrer hvordan de på ordre fra sin offiser skjøt i stykker en ubevæpnet gammel mann. Fra et hustak, uten varselsskudd. Soldaten sier han kommer til å huske mannens skrik resten av livet. Befalet omtaler derimot opprømt dette drapet som ”an opener for tonight”. Når noen av soldatene påpeker at mannen åpenbart var ufarlig, sier han bare at ”det er natt, og det her er en terrorist”.
Mange har med rette latt seg sjokkere av den israelske framferden i Gaza. Og rapporter fra Amnesty, FN og nå innenfra Israel har pekt på massive og planmessige krenkelser.
Men den tausheten som mest av alt må brytes, er den om palestinernes hverdag – ikke bare om hvordan de drepes, men om hvordan de lever. I tillegg til den skrikende graffitien utenfor Betlehem, husker jeg også fortellingen om den vannbilen noen innbyggere hadde samlet penger til, men som soldater glisende hadde skutt hull i gjentatte ganger. Jeg husker kontrasten mot at vi ti minutters bilreise derifra kunne se israelere ledig vaske bilen med friskt vann fra en hageslange. Stanken fra søppelet i veikanten, i en liten flyktningleir for tjue tusen mennesker, der Israel nettopp hadde konfiskert en av søppelbilene og skutt i stykker den andre. Og tenåringen som tårøyd fortalte om hvordan noen soldater nettopp hadde fornedret en eldre mann ved en veisperring, tvunget av ham sandalene og ledd av ham.
Dette er palestinsk virkelighet også i dag, når de nektes å bore brønner, drives bort fra sine hjem med byråkrati og husdemoleringer, kappes av fra hverandre og fra sine åkerflekker av den israelske apartheidmuren.
Den istykkermalte hverdagen, det artikulerte herreveldet ved checkpointene og de omfattende krigsforbrytelsene i Gaza henger sammen. I det uhyre asymmetriske maktforholdet materialiseres og reproduseres fordommer og forakt som systematisk rasisme. Og når israelerne ”nøytraliserer terroristen”, hver for seg eller gruppevis, byr ordene inn til et semantisk rom, der den som allerede er blitt fratatt sitt menneskeverd også kan frarøves sitt liv. Det er ord som taust søker medskyldige. Men det er mulig å bryte ut – å bryte stillheten.
Terrorens systematikk
De største forbrytelsene mot palestinerne foregår i hverdagen, i stillhet.
”En god araber er en død araber”. Det begynner å bli noen år siden nå, men minnet om de hvite bokstavene mot grå betong er fortsatt sterkt. Vi befant oss utenfor Betlehem, ved en israelsk checkpoint. En av de utallige punktene der palestinernes hverdagsliv rives i stykker. Der verdien av din tid synker til null om du er palestiner. Der kvinner, menn, barn. Gamlinger, tvinges til å overgi seg til israelske soldaters forgodtbefinnende og dagshumør for å få lov til å komme seg på jobb, dra på universitetet, besøke en slektning – gjøre sånt som mennesker gjør. Konteksten ga liv til det spraymalte slagordet. Soldatene som enten hadde skrevet eller foreløbig tolererte budskapet hadde, der og da, muligheten til å la tanken bli virkelighet. ”Ett skudd mer – en araber mindre”, sto det på baksiden av den samme betongklumpen.
”Hendelsene” ved Israels checkpoints er endeløse. Som andre systematiske overgrep mot palestinerne blir de lett til bakgrunnsstøy. Men jeg husker i alle fall Jihad Shaars skjebne, løftet opp av den israelske journalisten Gideon Levy. For nesten nøyaktig to år siden var nittenårige Shaar på vei til universitetet i Betlehem for å registrere seg. Han kom aldri fram. Ved veisperringen – kanskje den samme som jeg hadde passert – havnet han i bråk med soldatene. Han ble slått med gerværskolber og en kjepp. Lenge. Mens mishandlingen pågikk hadde noen løpt og hentet Jihads far Khalil. Soldatene satte håndjern på den gamle mannen og la ham i bakken, mens hans sønn døde med bare en militærbil mellom dem. Så fulgte den normale prosedyren. Militæret forklarte i en ”granskning” at Jihad hadde angrepet soldatene med en kjøkkenkniv – noe ingen av øyenvitnene hadde sett. Uansett var det nødvendig å slå ham i hjel mens han lå på bakken. Med kommunikeets ord: ”Terroristen ble nøytralisert”.
Jeg minnes betongmuren i Betlehem og historien om Jihad Shaar når jeg leser en ny rapport fra den israelske organisasjonen ”Breaking the Silence”. Den består av intervjuer med soldater som deltok i ”Operasjon Støpt Bly”, altså angrepet mot Gaza, der Israel brøt våpenhvilen med Hamas, bombet sivile i FN-skoler og bestrødde tettbefolkede områder med hvit fosfor som brenner seg gjennom menneskelig vev. Vitnemålene er rystende. Soldatene forteller om stridsregler som ga klarsignal til å skyte mot alt og alle. En av dem skildrer hvordan de på ordre fra sin offiser skjøt i stykker en ubevæpnet gammel mann. Fra et hustak, uten varselsskudd. Soldaten sier han kommer til å huske mannens skrik resten av livet. Befalet omtaler derimot opprømt dette drapet som ”an opener for tonight”. Når noen av soldatene påpeker at mannen åpenbart var ufarlig, sier han bare at ”det er natt, og det her er en terrorist”.
Mange har med rette latt seg sjokkere av den israelske framferden i Gaza. Og rapporter fra Amnesty, FN og nå innenfra Israel har pekt på massive og planmessige krenkelser.
Men den tausheten som mest av alt må brytes, er den om palestinernes hverdag – ikke bare om hvordan de drepes, men om hvordan de lever. I tillegg til den skrikende graffitien utenfor Betlehem, husker jeg også fortellingen om den vannbilen noen innbyggere hadde samlet penger til, men som soldater glisende hadde skutt hull i gjentatte ganger. Jeg husker kontrasten mot at vi ti minutters bilreise derifra kunne se israelere ledig vaske bilen med friskt vann fra en hageslange. Stanken fra søppelet i veikanten, i en liten flyktningleir for tjue tusen mennesker, der Israel nettopp hadde konfiskert en av søppelbilene og skutt i stykker den andre. Og tenåringen som tårøyd fortalte om hvordan noen soldater nettopp hadde fornedret en eldre mann ved en veisperring, tvunget av ham sandalene og ledd av ham.
Dette er palestinsk virkelighet også i dag, når de nektes å bore brønner, drives bort fra sine hjem med byråkrati og husdemoleringer, kappes av fra hverandre og fra sine åkerflekker av den israelske apartheidmuren.
Den istykkermalte hverdagen, det artikulerte herreveldet ved checkpointene og de omfattende krigsforbrytelsene i Gaza henger sammen. I det uhyre asymmetriske maktforholdet materialiseres og reproduseres fordommer og forakt som systematisk rasisme. Og når israelerne ”nøytraliserer terroristen”, hver for seg eller gruppevis, byr ordene inn til et semantisk rom, der den som allerede er blitt fratatt sitt menneskeverd også kan frarøves sitt liv. Det er ord som taust søker medskyldige. Men det er mulig å bryte ut – å bryte stillheten.
onsdag, juli 15, 2009
Återigen: "Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna"
Modiga israeler bryter tystnaden och blottlägger, exemplifierar, konkretiserar det som vi redan har vetat - vi de många som inte bär rasismen som heltäckande skygglappar för palestiniernas lidande.
Organisationen Breaking the Silence har samlat vittnesmål från israeliska soldater som deltog i det vidriga – av Västvärlden godkända och våra egna bombliberaler rättfärdigade - övergreppet mot civilbefolkningen i Gaza.
Organisationen Breaking the Silence har samlat vittnesmål från israeliska soldater som deltog i det vidriga – av Västvärlden godkända och våra egna bombliberaler rättfärdigade - övergreppet mot civilbefolkningen i Gaza.
"You feel like an infantile little kid with a magnifying glass looking at ants, burning them."Läs mer på hemsidan. Och några artiklar i medierna: DN, SvD, Haaretz, VG, Dagbladet, Aftenposten.
Fifty-four testimonies of Israeli combat soldiers who participated in Operation Cast Lead reveal gaps between the reports given by the army following January’s events; the needless destruction of houses; firing phosphorous in populated areas and an atmosphere that encouraged shooting anywhere.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
