Carl Tham tar upp några mycket väsentliga frågor
på DN Debatt idag, och han gör det med en väldig formuleringsglädje:
Men socialdemokratin har också anslutit sig till de ekonomisk-politiska doktriner som styr de europeiska länderna (EU-Maastricht) och som i praktiken innebär ett farväl till den fulla sysselsättningen.
Denna politik är, som vi alla vet, inlåst i fördragsbundna doktriner som bevakas på ett sätt som för tankarna till den medeltida kyrkans dogmsystem. Den är utformad av Europas konservativa centralbanksbankirer och präglad av - som nobelpristagaren Stiglitz formulerat det - deras ”religiösa tro” på att inflationen till varje pris, bokstavligen varje pris, måste hållas på mycket låg nivå
.Det är en fråga som socialdemokratin måste gå i närkamp med, om den har seriös ambition att vara med och utmana högerpolitiken och få tillbaka arbetslöshetsbekämpningen i politikens högsäte. Och apropå priset, så fick vi idag en illustration av hur den bestäms. De tyska arbetarna kräver lönehöjningar efter ett antal mycket skrala år där de tagit smäll efter smäll. Då går ECB ut och
säger att man ska höja räntan:
Vårt budskap ska uppfattas som en stark signal till arbetsmarknadens parter att visa återhållsamhet för att slå vakt om den framtida prisstabiliteten, sa Jean-Claude Trichet vid sin presskonferens efter rådsmötet.
Nog är signalen stark alltid. Centralbanken är ett stabilt ankare för arbetarfientlig politik. Det är liksom därför den är där. Ska det vara så svårt för socialdemokrater att förstå det?
7 kommentarer:
Ja, det är bekämmande att denna problematik inte i högre grad adresseras av socialdemokratin, men också vänstern talar ganska tyst om detta. Frågan uppstår då vad detta kan bero på. Jag tror att det i grunden bygger på att man har dålig koll på författningspolitik och dess betydelse för demokratins innehåll.
Den amerikanske statsvetaren John Ikenberry har i sin bok After Victory beskrivit hur man i internationell politik använt sig av institutioner för att bevara den rådande maktbalansen. Applicerat på ekonomins område ser man att det är preis det man har gjort inom EU-samarbetet. De olika fördragen syftar i hög grad till att konservera en nyliberal ordning.
Låt mig gissa, Ali. Du föredrar 70-talets stagflation? Jo - det var ju en riktig jobbskapare. Keynesianismen är död.
Det går ha åsikter om vart NAIRU ligger, många tycker att centralbanken (även den svenska) har lagt räntan för lågt. Men att inflation måste bekämpas är uppenbart. Gör vi inte det riskerar vi att hamna i 70- och 90-talets ekonomiska kriser igen. Och hur det skulle gagna jobben vet i varje fall inte jag.
Det är en fråga som socialdemokratin måste gå i närkamp med, om den har seriös ambition att vara med och utmana högerpolitiken
Ständigt denna barnatro om myten av vad sossarna egentligen är eller var, ett kvartsekels av realpolitik verkar inte på minsta sätt kunna påverka denna mytiska fiktion.
Och nu med den fundamentalt ekonomiskt okunnige Sahlin som partiledare lär de väl knappast kunna ifrågasätta det megamisslyckande som EU:s ekonomiska dogmer varit. Varken den fria rörligheten eller EMU har levererat ett vitten av den fantastiska tillväxt och välstånd som lovades när detta prackades på européerna.
Anders Borg (moderat, nationalekonom och finansminister):
”En sak vill regeringen vara tydlig med: överskottsmålet kommer att bestå under den nuvarande mandatperioden ”
Man kan väl anta att nationalekonomen Borg ser Göran Persson (S) som den store nationalekonomiske visionären. Procentmålet som Persson snickrade ihop bara så där på ad hoc-mässiga grunder och som inte har några som helst förankringar i ekonomisk teoribildning eller forskning. Men det får också starkt stöd av Klas Eklund (S och chefsekonom på SEB) och Heikensten (M).
Man kan väl lika gärna se i stjärnorna om att moderaterna skall bli socialister som att fantisera om sosse omprövning, verkar lika verklighetsförankrat.
Sundevall:
Keynesianismen är död.
Tja förvisso har Greenspann nu lämnat posten som fed chef, men att prata om Keynesianismens död verkar något prematurt med tanke på USA:s stora underskott och sedelpress som håller den globala ekonomin likvid.
Dessutom är det minst sagt märkligt dessa myter om att det var lönerna som i grunden orsakade det ekonomiskt turbulenta 70-talet. Oavsett hur ofta det vederläggs poppar mytern upp igen som ”sanningar”.
Inflation är väl ändå något som går direkt ned i kapitalisternas fickor? De som förespråkar att hålla inflationen på högre nivåer, 3-4 %, menar ju att så kan arbetare acceptera reallönesänkningar lättare?
När det gäller USA:s fiansiella äventyr på den globala marknaden får vi se hur länge bubblan håller.
"Dessutom är det minst sagt märkligt dessa myter om att det var lönerna som i grunden orsakade det ekonomiskt turbulenta 70-talet."
Det var fanns många anledningar till krisen. Oljan, m.m. I Sverige bidrog bla den Rehn-Meidnerska modellens oförmåga att hantera inflationen: Sverige hade ju som bekant en bisarrt stor offentlig sektorn där produktivitetsutvecklingen inte var lika hög som i det privata näringslivet. Men alla, privat som offentligt, vill givetvis ha högre lön (gärna matchandes eller helst överträffandes inflationen). Men p.g.a. att det offentliga inte lyckas matcha det privata i produktivitet urholkades värdet av lönen i maklig takt. Löneutvecklingen översteg produktivitetsutvecklingen helt enkelt. Därav ökad inflation, utan någon instans som har möjlighet att hålla tillbaka utveckligen. Resten är historia.
Vänstern älskar inflation eftersom det är ett hittils oöverträffat sätt att överföra makt från människor till staten.
De verkligt rika bryr sig inte så mycket om inflation, deras tillgångar kan tämligen enkelt sättas i inflationsskyddade investeringar.
De som får ta smällen är således vanliga människor. Tanken på att man kan köpa sig lägre arbetslöshet till priset av lite högre inflation är ju som bekant motbevisad sen länge. Inflation är stöld, varken mer eller mindre.
Erik 11:07
Man kan inte generalisera om vart inflationen går, det finnsi olika anledningar till inflation, beroende på hur det sker blir det ekonomisk utfallet olika.
Men du har nog missuppfatta saker och ting riktigt ordentligt, fått det hela om bakfoten. Det är ingen som förespråkar inflation mer endast riktigt okunniga debattörer som ändå inte vet vad de talar om. Vad man talar om när man kritiserar inflationsmålet är att en eventuell inflation som orsak av en ekonomi med hög aktivitet och därmed låg arbetslöshet är att bieffekten inflation är ett lågt pris för där vinsterna överväger nackdelarna. Iofs inte för alla, men för småföretagare, arbetstagare på den inhemska marknaden är det generellt bra.
Den sortens inflation har Sverige inte sett sen 50 o 60-talet och då var inflationen relativt måttlig och det var stark tillväxt i ekonomin, exportandelen av BNP var 20-25% och balanserad mot idag 50% och stora överskott.
Sundevall
12:23
USA:s finansiella äventyr har på ett förtjänstfullt sätt bromsat upp och soft landat de stora kriser som varit med sin keynesianska politik. Man kan förstås hävda att det inte fått värka ut med utslagning av mindre effektiva produktionsenheter och den ev förnyelse som kan komma av det.
Nu finns det väldigt lite fakta och jämförelse av produktivitet i tjänstesektorn, privat och offentlig. Att produktivitetsutvecklingen av nödtvång är lägre i tjänstesektor är väl allmänt bekant. Dessutom mycket svårt att bedöma om nyttan ökar och vad detta är. Har ännu inte sett fakta på att privat tjänstesektor skulle ha högre produktivitetsutveckling. Att tex hålla på med skojerier typ Södersten och jämföra industriell varuproduktion med tjänstesektor är som sagt rena skojeriet, konstigt att det fortfarande förekommer.
Vi har ju företrädesvis haft åtstramningsinflation, den inflation som överstigit den internationella, när man med makroekonomiska grepp försökt styra ekonomin till förmån för exportsektorn. Dessutom finns det ganska övertygande bevis för att löntagarna inte lett utan kommit bakefter och försökt kompensera sig för inflationen, med skralt resultat.
Skicka en kommentar