Penningpolitisk debatt

Ibland är riksdagsdebatter rätt intressanta. Som gårdagens debatt om penningpolitiken, med anledning av en utvärdering som två professorer har gjort av den svenska Riksbanken, på uppdrag av riksdagens finansutskott. Utvärderingen ifrågasätter inte grunderna för den nuvarande penningpolitiska modellen, utan riktar viss kritik inom ramen för systemet. De borgerliga partierna har i riksdagen enats med socialdemokrater och miljöpartister, om att acceptera det mesta av den kritiken, men fortsatt hylla systemet med en från demokratiska beslut fristående riksbank, som överordnar nitisk inflationsbekämpning andra ekonomisk-politiska mål, framför allt full sysselsättning.

Gårdagens debatt hade blivit en märkligt enig tillställning om inte vänsterpartiet hade deltagit i den, och tagit upp penningpolitiken som – hör och häpna – en fråga om ekonomisk politik. Kolla gärna igenom debatten på riksdagens hemsida (§9). Ulla Anderssons anförande förklarar pedagogiskt vad som är problemet med dagens penningpolitiska system och varför detta är en djupt politisk fråga. (Den som är lat kan hitta några av huvuddragen i det här pressmeddelandet).

Att högerfolket i debatten försvarar dagens modell är sett i det perspektivet inte alls konstigt. Att begränsa det demokratiska inflytandet över och tillgodose kapitalets makt genom den ekonomiska politiken har varit och är fortsatt en kärnfråga för borgerligheten. Men det blir ganska beklämmande att höra socialdemokrater som i stora stycket har samma synsätt. Notera till exempel vad Pär Nuder säger:

Det är för tidigt att summera årets avtalsrörelse. Riksbanken kan emellertid alltjämt förlita sig på en ansvarsfull fackföreningsrörelse. Det framgår av de avtal som hittills har slutits på arbetsmarknaden. Det är inte de lågavlönade kvinnornas rättmätiga krav på högre löner som äventyrar inflationsmålet. Nu ankommer det på arbetsgivarna att hålla emot den lokala löneglidningen. Inte minst måste de sifferlösa avtalen i tjänstemannasektorn rymmas inom de samhällsekonomiska ramarna.

Det är klart att detta inte är samma ståndpunkt som exempelvis kommer till uttryck i den här fantastiska artikeln i Aftonbladet, där kapitalistlobbyn uppmanar löntagarna att vara idioter och gilla lönesänkningar. Men utgångspunkten – att det skulle finnas ett på förhand givet ”utrymme” som man ”ansvarsfullt” ska se till att precisionsfylla – är besvärande likartad. I ett läge när kapitalets vinster är rekordstora i relation till lönerna, får vi höra en socialdemokratisk ekonomisk talesperson från riksdagens talarstol uppmana arbetsgivarna att hålla emot. Visst är det bra att markera mot idén att lågavlönade kvinnors krav på högre löner skulle vara ett samhällsekonomiskt problem. Och visst är det så att sifferlösa avtal kan skapa en problematisk lönespridning. Men medan Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen lutar sig mot Riksbanken och bedriver hård klasskamp, står Pär Nuder och den socialdemokratiska partiledningen och leker någon sorts linjedomare, i villfarelsen att det inte skulle vara en politisk handling att låta motståndare rigga spelplan och regler.

Och vad betyder egentligen de tre första meningarna i citatet lästa tillsammans? Att Kommunal ska tona ned sina lönekrav än en gång?