Nu är alltså svensk films och teaters främste fadersgestalt borta. Tystnaden som följer är däremot knappast tystnaden hos den frånvarande guden, den Bergman själv gång på gång återkom till. För vi har hans verk att ösa ur, att brottas med, att tränga bort – men i så fall bara för att få se det lysa upp på nytt. Det tillhör vårt kollektiva minne.Man kan vara kluven inför Bergman, men hans storhet är omöjlig att förneka. Så småningom kommer det också att begripas hur Bergman inte bara är en del av vårt kollektiva minne, utan också i högre utsträckning än många andra skapade det; bilden av ett Sverige som är borta men ändå kvar. Också folkhemmet kunde – på gott och ont – ha sin ångestladdade mystik; en som berörde en hel värld.
[DN har många kommentarer]
2 kommentarer:
Väldigt fint skrivet.
På vad sätt tycker du Bergman skildrade arbetarklassen och vänsterrörelsen? Eller handlar det om något slags "allmänmänskliga" villkor det Bergman helst petade i?
Skicka en kommentar