måndag, juli 23, 2007

Mer Myrdal - om Den onödiga samtiden

Det var Den onödiga samtiden, Lars Gustafssons och Jan Myrdals meningsutbyten utgivna 1974, som föranledde Sven Stolpe att skriva denna klassiska mening i sin recension: ”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan”. Jag skrev om nyutgåvan på Manifest förlag, i FiB/Kulturfront #5-2002. Återpublicerar recensionen nedan.

* * * * *

Den onödiga samtiden är en samtalsbok från 1974. Jan Myrdal och Lars Gustafsson skriver långa brev till varandra och reflekterar över samtiden, historien och sambandet däremellan. Man skulle kunna tänka sig att den nyutgåva som Manifest förlag nu tagit initiativ till var ett slags historiskt dokument ämnat att framkalla nostalgiskt igenkännande leenden på en och annans läppar. Så är det nu inte. Texten är förbannat spännande att läsa. Både för att den hjälper oss att förstå varför vi är där vi är idag och för att författarna, vältaligt och sakligt, lyfter fram frågeställningar och ställningstaganden som är minst lika aktuella idag som när boken gavs ut.

För en samtida läsare är boken ett skriftligt bevis på hur det som är möjligt att säga och det som uppfattas som möjligt att göra, rör på sig. 1973 kan liberalen Gustafsson redan på sidan 35 tala om ”den antikapitalistiska hållningen vi har gemensamt”. Debattläget är ett annat. Frågorna som ställs andra. Förskjutningar i maktförhållanden i samhället bestämmer inte exakt, men påverkar i grunden ramarna för tanken. Visst blev boken ohyggligt utskälld när den kom ut i original – men den ställde levande frågor som inte kunde ignoreras.

En röd tråd i Den onödiga samtiden är kritiken mot socialdemokratisk hegemoni och folkhemskt hyckleri. Det är ett värdefullt bidrag till begripliggörandet av dagens politiska verklighet. Med skrämmande precision sätter Myrdal och Gustafsson – från olika utgångspunkter – fingret på det som förklarar den fullständiga identitetskris socialdemokratin idag genomgår. Blair och Persson skymtar i textens förlängning när Myrdal skriver om ombudsmän som blivit ämbetsmän.

Två ställningstaganden som 1973 förenar Myrdal och Gustafsson placerar texten mitt i dagens politiska utveckling – gör den samtida, för att tala med Myrdal.

Först det antiimperialistiska anslaget. Däri inbegripet ett ställningstagande mot den fullständiga oförmågan hos debattörer till höger och vänster att begripa, att människor inte accepterar att leva på sina knän hur som helst. Att det därför kommer reaktioner och att dessa inte alltid blir vackra och allmänhumanistiskt lättsmälta. Att man dock måste ta ställning för dem. Detta är ju idag uppenbart livsviktigt i ordets närmast fysiska bemärkelse.

För det andra försvaret av formella – borgerliga – demokratiska fri- och rättigheter gentemot etablissemangets godtycke. I ett läge när svenska medborgare döms till egendomlöshet utan stöd i svensk lag och utan rättegång, när vi får uppenbart politiska domar efter Göteborgskrvallerna och när den mot statsbildning syftande Europeiska unionen stämplar var och varannan som terrorist är det viktigt att läsa och begripa det vältaliga och engagerade försvaret för grundlag och yttrandefrihet. Lars Gustafssons indignerade brev om IB-affären uttrycker en framåtsträvande liberalisms allra ljusaste traditioner.

Därmed reser också en samtida läsning en viktig fråga: var är den borgerliga vänstern idag? Lars Gustafssons fall är intressant. Den som 1973 kunde kritisera socialdemokratins hyckleri gentemot Allende med orden ”Fackeltåg kostar så litet. Man borde pissa i era mikrofoner”, har 2002 vandrat ut i reaktion. När hövligheterna i efterordet har lagt sig talar Gustafsson om ”den islamiska världens uppenbara efterblivenhet […] dess sterila hat mot västerns civilisation”. Den som 1973 kunde komma med skarp och levande kritik mot marxismen säger idag att marxister vill ha en teokrati av förmedeltida slag. Svaret på frågan om den borgerliga vänstern kan anas redan 1973. De politiska motsättningarna skärps. Luckan slår igen för samarbetspolitik. Och borgerligheten vänder sig mot sina egna ideal. Utvecklingen luktar fascism. Den som då slutar ställa systemkritiska frågor, kommer med nödvändighet att slå över i reaktion. Det är strukturellt. Boken är alltså viktig att läsa idag.

Men detta är bara några av de linjer som man kan följa i texten. Här finns funderingar om moral och patos i samhällskritiken, om den intellektuelles livshållning och om Marx arbetsvärdelära. Det är inte bara meningsfull läsning. Det är njutbar läsning. Den som inte läst bör läsa. Den som läst bör läsa om.

7 kommentarer:

Alexander sa...

Vad får man ut av att läsa verk från en galenpanna som Jan Myrdal? Karln får ju halvmarxisten Anders Borg att se vettig ut i jämförelse.

Per sa...

Mycket bra recension av en av mina favoritböcker. Tack för det!

Mats sa...

Tack för det perspektivet! Visserligen känns det när man läser boken att "debatt"-läget är annorlunda men jag hade nog inte riktigt tänkt i de banor du beskriver. Jag tycker dock att Myrdals resonemang är aningen skitnödigt (eller kanske onödigt? :) ) men kommer nog läsa om boken en dag i alla fall som ett intressant tidsdokument. Mitt favoritparti är den romantiska beskrivningen av ett fritt, levande arbete med altanen på landstället.

Anonym sa...

Det var länge sedan jag läste boken och minns inte så mycket nu mer än trettio år efteråt, men skall lyda ditt råd och gräva fram den igen ur källaren. Jag minns att den var läsvärd. Som närmast socialliberal på den tiden, är jag tveksam om Gustavsson idag vidhåller sin dåvarande antikapitalistiska hållning. Vi levde fortfarande under Vietnamkriget och mediatrycket var enormt och obarmhärtigt enkelriktat vänstervridet.

Gustavsson, fortfarande bosatt i USA antar jag, blev säkert påverkad som alla oss andra. LG har enligt min mening alltid varit intellektuellt hederlig och med facit i hand efter kommunismens alla misslyckande och haverier sedan 1973, tvivlar jag på om han numera vidhåller denna ståndpunkt. Detta är förstås enbart spekulation från min sida.

Anmärkningen om socialdemokratins kollaps är välgrundad från bägge sidor sett. Ombudsmän blev ämbetsmän och så har det varit i mer än femtio år och förklaringen är mycket enkel. Under 60-talet då mitt politiska intresse väcktes, deltog särintresset LO´s ordförande i alla partiledardebatter tillsammans med Tage Erlander inför valen.

Är det så konstigt att det blev som det blev, att ombudsmän blev ämbetsmän under LO´s starka inflytande. Det var och är fortfarande djupt odemokratiskt i det att fackanslutna ickesossar tvingas bidra till sossarnas kampanjkassa än idag.

Jag kan föreställa mig vilket ramaskri det skulle blivit om Svenskt Näringsliv deltagit på samma sätt i förra årets partiledardebatt.

Det är uppfriskande om det gamla byket tvättas och boken är definitivt väl värd att läsa såvitt jag minns.

Mr JB

Anonym sa...

"tvivlar jag på om han numera vidhåller denna ståndpunkt"


Vad surrar du om?

Anonym sa...

Man bör också läsa strindbergbken, den har förtjänsten att på ettoch samma ämne tillämpa, om man är lyhörd, många av de infallsvinklar som återfinns "i den onödiga samtiden"; klasskamp, svenskkultur, svenska oficiell kultur, kulturradikalism, religion etc.

Nått som kan nämnas appropå den debatt som varit här är myrdals existentialism som kommer till uttryck på på olika sätt i hans skrivande, som motiv, stil och personlig karaktär, och som jag tror många har bejakat och upplevt som en förebildlig; jag tänker på den "juste" kamratskapen man och man, man och kvinna emellan, den repektfulla distansen, uppbygligheten (resonerandet) i en intellektuell hålning osv.

Gustav Lundblad sa...

Borgerlig vänster? Visst finns den. Figurer som Fredrik Malm, Per Ahlmark och Birgitta Ohlsson är borgerlig vänster (Ahlmark uttalat "vänsterborgerlig").