* Veckans Flamman handlar i stor utsträckning om skatter och välfärdsfinansiering. Mycket matnyttig och intressant läsning. Förutom ledaren, som jag tipsat om tidigare, kan man läsa de övriga artiklarna här, här, här, här och här.
* Henrik Carlborg skriver dagsnotater på Palestinagruppernas blogg om al Nakba – fördrivningen av palestinierna i samband med staten Israels bildande 1948.
* Christian Engström från Piratpartiet tar upp och diskuterar motionerna kring fildelning och öppen källkod, som skrivits av Mikael von Knorring till vänsterpartiets kongress, och som partistyrelsen i flera fall föreslår kongressen att bifalla. (Alla motioner och motionssvar till partikongressen finns här)
* Jan Myrdals artikel i Aftonbladet häromdagen är ett viktigt inpass i debatten om Kina och Tibet.
lördag, april 12, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Angående den där kvalitétsundersökningen och skatt.
Resultatet kan tolkas som:
1) Folk tycker kvalitén är dålig idag, annars skulle de inte vilja ha det bättre. Visst?
2) De vill själva kunna välja en annan kvalitetsnivå än den som kommunen erbjuder. Visst?
Det folk dock verkar ha missat är att man kan göra detta om man har privata alternativ.
Sen kan man inte höja skatten mkt mer. Skattekilarna blir för stora. Ta extremen. Säg att svenska folket nästan bara vill konsumera välfärdstjänster och du måste ha den verksamheten skattefinansierad tilll varje pris. Då kommer du behöva införa säg 95 %:iga skatter. Hur många tror du kommer arbeta under sådana förhållanden?
Du kommer får självhushållning, en stor svart svart med alla problem det medför + folk kommer inte vilja anstränga sig då staten tar 19/20 av deras ansträngning...
Sänk skatten och låt välfärdstjänster bli privata istället. Då kan de expandera upp till 100% av BNP. USA har redan idag mkt större välfärdsproduktion än Sverige som procent av BNP.
Nja, resultatet bör nog snarare tolkas som:
1) En förkrossande majoritet av svenska folket vill ha en allmän välfärd på en hög nivå.
2) En förkrossande majoritet av svenska folket är beredda att betala högre skatt för att finansiera denna välfärd.
Jag förstår att det är en sur citron att bita i för alla er "liberaler", som trodde att ni hade framtiden i er hand och opinionsvindarna i ryggen. Men man kan inte alltid få som man vill och ibland kan man inte göra bättre än att inse och acceptera det.
/Jan Schmidt
Proletären har Myrdals text i oförkortad version.
Väldigt intressant jämförelse med USA "Neoliberal agenda". Du tycker alltså att välfärdsproduktionen som procent av BNP är viktigare än kvaliten och tillgängligheten för en medelmåttig löntagare? Filmen "Sicko" har t ex en stor poäng i att försök att efterapa det amerikanska systemet vore idiotiskt om man är ute efter tillgänglighet, valfrihet och kvalité för alla.
Esbati brukar vara en hederlig debattör, men att referera och hylla denna undersökning är ju pinsamt.
Självklart svarar folk ja på frågan: Är du beredd att betala mer skatt om pengarna går till bättre välfärd?
Frågan skulle lika gärna kunna vara: Skulle du äta mer tomater om de visade sig att de gav evigt liv?
Det är en hypotetisk fråga som inte bygger på någon sorts fakta, som är formulerad för att ge ett visst utfall.
Den korrekta frågan vore:
Vore du beredd att betala mer skatt om du visste att det mesta av dina pengar försvinner i byråkrati och statliga projekt som gynnar ett fåtal intressen så som Nämnden för hemslöjdsfrågor, medan kvaliteten på välfärden förblir oförändrad?
Det finns några borgerliga myter, som tycks vara svåra att rå på. Förmodligen därför att ett litet gäng desperata ”liberaler” klamrar sig fast vid dem, som vid en räddningsplanka i den storm som verkligheten den senaste tiden har kastat mot de vittrande klippor som en gång var deras stolta, och synbarligen så fasta, verklighetsuppfattning.
Vi har t. ex. myten om Världens Högsta Skatter. Den har inte varit sann sedan början på 1990-talet, om ens då, men används fortfarande som skygglappar av dem som vägrar inse att folk i gemen är beredda att betala MER SKATT för mer och rättvist fördelad välfärd.
Vi har myten om De Vänstervridna Media. Den myten har visserligen gått på sparlåga de senaste två åren (svårt, även för den mest blåögde ”liberal” att hävda den efter valkampanjen 2006), men den dyker nog upp igen, när något trängt högerspöke behöver en tröstnapp.
Och vi har myten om Den Överbyråkratiserade Offantliga Sektorn, som signaturen ”Stier” försöker använda sig av här ovan för att slippa ta itu med verkligheten. Denna myt är nog en av de mer seglivade, och det är kanske inte så konstigt: De flesta ”liberaler” jobbar förmodligen inte i offentlig sektor. Jag har svårt, nämligen, att se hur man skulle kunna göra det och samtidigt fortsätta tro på Myten (eller fortsätta vara ”liberal”, för den delen).
Sanningen, som brukar vara ett effektivt motmedel mot de flesta myter, är nämligen denna:
Sedan början på 1990-talet (”krisen”, ni minns) har antalet anställda i den offentliga sektorn minskat med c:a 250 000 personer. Dessa är inte bara personal ”i produktionen” utan också ”byråkrater”, ni vet, de där som inget gör, som bara lyfter lön.
Detta har lett till bl a följande absurditeter: Läkare hinner inte träffa patienter, därför att de måste syssla med pappersarbete. Sjuksköterskor och undersköterskor går in i väggen på löpande band, för de kan nämligen inte välja om de ska ta hand om sjuka eller syssla med pappersarbete. Poliser hinner inte utreda brott, därför att de måste syssla med pappersarbete.
Allt detta, därför att inte bara enögda ”liberaler” utan även politiker (som, tycker man, borde veta bättre) har gått på myten om Den Överbyråkratiserade Offantliga Sektorn. Och tror, eller åtminstone har trott, att om man bara gör sig av med lite dödkött i administrationen, så… Vilket alltså inte är sant. ”Byråkraterna” fanns i den offentliga sektorn av en anledning: För att läkare skulle hinna träffa patienter och kunna ställa en korrekt diagnos. För att journaler skulle bli korrekt förda så att sjuka fick rätt behandling. För att hålla reda på personalen, så att det inte plötsligt gick två hemvårdare och pysslade om samma tant, medan en annan fick vara utan. Eller att det satt två bussförare och körde samma buss. Eller att anställda plötsligt inte fick någon lön. Eller för att…. listan kan göras lång.
Så, ”Stier”, en höjd kvalitet i välfärden kommer nog att innebära att det nyanställs en och annan ”byråkrat” också. Vilket gör ditt försök att formulera om frågan tämligen misslyckat, att inte säga pateteskt.
Men man får förstå dem. ”Liberalerna” alltså, inte politikerna. Det kan jävlar inte vara lätt att få hela sitt ideologiska tankebygge raserat så där på en kafferast. Jag menar, här har de gått och trott, verkligen TROTT, att människor är ena själviska jävlar som bara ser till sig och sitt, och så visar det sig att de flesta inte bara är beredda att betala för egen välfärd, utan också för andras! Det måste ju vara som för en kristen som blir överbevisad om att Gud inte existerar…
/Jan Schmidt
P.S. Kan ni komma på fler borgerlig myter? Det torde finnas en uppsjö! Skriv en rad här på Ali’s blogg (om inte Ali har något emot det, förstås)! D.S.
Tyvärr verkar det som om de flesta på vänsterkanten aldrig jobbat inom det privata och därför köper myten om att det offentliga är minst lika effektivt som det privata.
“Läkare hinner inte träffa patienter, därför att de måste syssla med pappersarbete.”
Hur kan det komma sig att så fort man har privata utövare som får betalt för prestation behandlar fler patienter än det offentliga till lägre kostnad?
Dessutom finns det ett fundamentalt fel i hela resonemanget om att människor vill betala mer skatt för att förbättra välfärden. För om det stämmer, så är det ett oerhört starkt argument för att helt avskaffa staten och inte ha någon skatt.
En stat som driver in skatt för att finansiera välfärden behövs ju endast om folk INTE vill betala för andra av egen fri vilja. En stat behövs ju endast om man frågade svenska folket, vill du betala för att någon annan ska få välfärd, och svaret vore nej. Inte som i detta fall, ja. Undersökningen bekräftar egentligen den nyliberala grundtesen, människor vill hjälpa andra människor av egen fri vilja och måste inte tvingas till det via staten.
Det går också att tolka svaret som att folk egentligen menar att de vill att andra ska betala skatt, eller i varje fall betala mer skatt än de själva, för att de på detta sätt ska kunna dra nytta av systemet. Det man egentligen frågar folk är således, vill du att någon ska ge dig pengar utan att du behöver leverera en motprestation. Chockerade nog svarar många ja.
vad ni tjafsar!
själv vill jag bara motbevisa tesen som Ali driver att borgare saknar humor.
läs denna artikel. Rena Jan Myrdal frosseri
http://www.newscientist.com/article.ns?id=mg19826513.700
Stier. Var ska man börja? Hur gammal är du, går du i gymnasiet? Spelar du rollspel, kanske? Du kanske har hunnit ända till universitetet? Då kan ju nyliberalismen te sig som den stora förklararen av det där komplicerade de pratar om på TV ibland. Allt blir så enkelt. Och är man en teoretiskt begåvad person med en osäker, självfixerad läggning är det lätt att förföras av det. Ett tag.
När man levt lite längre och förhoppningsvis prövat på lite olika saker, träffat olika typer av människor - då inser man att tillvaron är lite mer komplicerad. Man kan i och för sig fortsätta att vidhålla samma sanningar, men då gör man det av andra, mer cyniska skäl.
Det är svårt att bemöta din kommentar på ett kortfattat sätt utan att dras ned i samma sörja av förenklingar och meningslös pajkastning. Alla patienter är inte likadana. Går det fortare att behandla vissa kan det finnas förklaringar. En läkare kanske gör det slarvigt i vissa fall. Har det slagit dig att rika människor kanske är friskare än fattiga? Etc etc. "En stat behövs..." Åh, herregud. Jag ger upp.
Skit också! P g a slarvig redigering föll det bort en rad ur mitt P.S. Det skulle ha stått så här: Jag har jobbat i offentlig verksamhet i närmare trettio år, BÅDE med offentliga och privata arbetsgivare och jag har aldrig märkt någon skillnad i effektivitet. Snarare tvärtom...
D.S.
/Jan Schmidt
Jag hittade inte direkt något viktigt i Jan Myrdals artikel om Kina och Tibet. Intellektualiserande brännsvinsadvokatyr för en förtryckarregim såklart, men det har ju blivit mannens adelsmärke.
Jämförelsen med Baskien är ju iofs lite intressant. För om det är så att Myrdal sympatiserar med Baskiens självständighet för att han tilltalas av frasradikalismen hos slaktarna i ETA, men tar avstånd från Tibets frihetsrörelse för att den inte faller honom på läppen politiskt så står han ju verkligen avklädd. Igen.
Skicka en kommentar