onsdag, maj 28, 2008

Trist

Man ska generellt sett vara väldigt försiktig med att utifrån sätta sig till doms över fackliga kompromisser. Och förhandlingar är konkreta saker – om en strid är på väg att gå förlorad kan det mycket väl vara bäst att ge sig.

Men ändå. Det är inte särskilt svårt att förstå den starka besvikelse som nu kommer till uttryck från olika håll. Strejken har aktiverat ett medvetande

Jag tror också att LO-förbunden borde ta sig en funderare kring betydelsen av att Vårdförbundet når ett ganska dåligt resultat och får massa missnöjda medlemmar – i värsta fall före detta medlemmar. Det blir ytterligare en del av den allmänt negativa aura som omgärdar facklig organisering.

Hur som helst kommer de centrala frågeställningar som Vårdkonflikten aktualiserat, att återkomma i nya skepnader, i Sverige och i andra jämförbara länder: Ska offentlig välfärdsverksamhet marknadiseras och därmed göra successivt mer otillgänglig för allt bredare samhällsskikt? Och ska lönespridningen fortsätta att öka på det sätt som det har gjort under de senaste decennierna: genom att toppskikten i samhället tillgodogör sig mer av det mervärde som hårt pressade arbetare skapar på en otrygg och krass arbetsmarknad?

Vårdförbundets medlemmar är väl förtjänta av den förbättring som de uppnått genom den här konflikten. Men ingen av strider som pågår kring de här frågorna får någon nämnvärd push framåt. Arbetsgivarsidans kommentar till avtalet är förresten intressant – man gläder sig för att det inte blev så stor höjning av lägstalönerna, så att man inte riskerar ”den ökade lönespridning som båda parter eftersträvar”.


(Det här skrev jag om strejken för några veckor sedan i Flamman)

2 kommentarer:

ﻧﻴﻠﺲ sa...

Landstinget är ett monopol och tvekar inte att utnyttja sin maktställning. Att det är "offentligt" spelar ingen roll för detta.

Landstinget får pengar oavsett om det producerar vård eller inte - alltså tjänar det på strejker eftersom intäkterna strömmar in men utgifterna uteblir.

De anställda har ingen annan arbetsgivare att söka sig till, precis som vårdtagarna också är låsta oavsett kvalitén som levereras, och resultatet blir att de saknar makt över landstinget.

Hur kan en strejk någonsin vinna mot en sådan maktstruktur?


Fler vårdproducenter skulle tvinga upp lönerna, som t.ex. i Danmark där sjuksköterskorna har ca 2 gånger högre lön på grund av just det. Vården kan fortfarande finansieras offentligt och gemensamt men monopoltänkandet måste väck. Monopol, oavsett om de är offentliga eller kapitalistiska, fungerar aldrig bra (såvida inte syftet är att begränsa tillgång, så som en gång i tiden var fallet med Systembolaget och Svenska Spel).

För att ta en liknelse med en hund: när det gäller att föra fram saker till folket fungerar det mycket bättre att sätta verksamheten i koppel (privat drift, offentliga regler och kanske offentlig finansiering) än att sätta den i bur (offentlig drift). I båda fallen har man hunden under kontroll men i det första finns långt mycket mer flexibilitet för hunden att på bästa sätt göra det som hundar gör, vad det nu än må vara.

Anonym sa...

Ali Esbati frågar: Ska offentlig välfärdsverksamhet marknadiseras och därmed göra successivt mer otillgänglig för allt bredare samhällsskikt?

Ja till första delen, det är enda sättet att klara kostnadsutvecklingen i den offentliga sektorn utan att höja skatterna.

Nej till den andra delen, det kommer alltid att finnas en miniminiå av vård som garanteras för landets samtliga invånare. Visst, den kanske kommer att skilja i omfattning och kvalitet men låginkomsttagare, flyktingar och annat slödder får väl skylla sig själva för att man inte gjort karriär, ärvt pengar, eller utbildat sig själva tillräckligt?

/ Entristen