Konkurrens om vad?

Jag har skrivit ledare i senaste numret av ETC Stockholm. Jag blir märkligt och felaktigt titulerad där – skriver inte artikeln som ekonom i norsk tankesmedja och har inte varit V-riksdagsman. Men hur som helst:

Men konkurrensen handlar i verkligheten inte om brukarna, utan om upphandling från kommuner och landsting – vilkas ekonomier pressas av sänkta eller frysta skatter. Prispressen som gör att upphandlingar kan vinnas går ut över kvaliteten och personalen. De långa listor med skandaler runt vårdbolag – listor som hade varit längre om inte många kände sig tystade av osäkra anställningsvillkor – vittnar om detta.

I ett välfärdssamhälle ska den som är i den närmast definitionsmässigt utsatta situation det innebär att behöva vård eller äldreomsorg, kunna förvänta sig det bästa samhället kan erbjuda – inte en klämkäck uppmaning att bli aktiv kund.

Läs gärna hela.

Sjukförsäkringen som skydd mot överklassens eviga, föraktfulla moralism

Det pågår en debatt om sjukförsäkringssystemet i både Sverige och Norge. I Norge har man ett sjuklönesystem som ger full kompensation under sjukskrivningsperioden. I Sverige börjar det nu bli länge sedan det var så – så länge sedan att många idag skulle betrakta det norska systemet som utopiskt. Men debattsituationen och de principiella positionerna är extremt lika. När högerdebattörer och arbetsgivare larmar om ”rekordhög” sjukfrånvaro i Norge är det med exakt samma utgångspunkter – ibland ordagrant – som i de debatter som föregått nedskärningarna i Sverige. I Sverige ser vi nu resultatet av en lång tids kampanjdriven moralpanik, som lett till inskränkningar förr, men som nu under Reinfeldts högerregering, med sin 1800-talsdoftande tolkning av ”arbetslinjen”, utvecklats till ett totalangrepp på de sjuka.

Idag skriver Katrine Kielos om en ny bok, Kampen om sjukfrånvaron, av Malmöforskaren Björn Johnson. Boken ”visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk”, för att citera baksidestexten. Kielos har en intressant redogörelse, som efterlyser en mer nyanserad debatt och ett större fokus på rehabiliteringssystemen. (Jag är nästan igenom boken själv. Möjligt att jag återkommer i ämnet mer specifikt).

En annan artikel som kom idag och som är läs- och tänkvärd på bägge sidor av gränsen är den här historiska tillbakablicken, av Stig H. Christensen i norska LO-aktuellt. Han konstaterar där att 1978, där dagens heltäckande sjuklöneordning blev etablerad, så ansåg i princip alla att man hade råd med systemet. Nu, trettio år senare, i ett oerhört mycket rikare Norge, där sjukfrånvaron för övrigt inte är högre i procent av avtalade arbetstimmar, så menar en del plötsligt att samhället inte har råd. Varför, och vad innebär det?

Idag har också undertecknad skrivit om sjuklönesystemet; om sjukfrånvaro, sjuknärvaro och överklassens klassinstinkter.

«Konservative har tillit til menneskene», slo Michael Tetzschner fast i sin tale til Oslo Høyres årsmøte forrige fredag. Årsmøtet gjenvalgte ham som leder.

Det kan virke paradoksalt at Tetzschner kort tid før dette hadde foreslått endringer i sykelønnsordningen, basert på det stikk motsatte. Den tilliten som arbeidstagerne vises når de får full lønn ved sykdom, har tydeligvis skapt en «gjøkunge» i statsbudsjettet.

Läs gärna hela.

Offentlig sjukvård mer effektiv. Några tal från OECD.

Det är ju vanligt i högerkretsar att slentrian hävda ”effektiviteten” i privata alternativ när det gäller exempelvis hälsovården.

Data från OECD, som Manifest Analyse presenterar idag, visar att det förvisso finns en korrelation mellan graden av offentlig finansiering och totalkostnaderna för hälsovård, som andel av ett lands BNP. Sambandet är det motsatta till antagandet om privat kostnadseffektivitet. Länder som har hög andel offentlig finansiering använder mindre pengar till sjuk- och hälsovård. Samtidigt har de inte färre sjukhussängar eller praktiserande läkare. Däremot betydligt lägre barnadödlighet.

Här är PM:et.




På den horisontella axeln: offentlig finansiering som andel av totala sjukvårdskostnader. På den vertikala: kostnader för sjukvården som andel av BNP.

Manifest Analyse: Klassedelt helsevesen

Det har varit ganska lite som har hänt på bloggen på sistone. Det beror på hårt arbete med Manifest senter for samfunnsanalyse – nu dessvärre följt av sjukdom.

Hur som helst, idag har hemsidan kommit upp – kolla gärna in den – samtidigt som den första rapporten släppts. Den heter ”Klassedelt helsevesen?” och tar sig an ökningen av privata hälsoförsäkringar i Norge. Frågan är naturligtvis högaktuell i många fler länder. De stora kapitalintressen som nu med viss framgång slåss för att behålla ett dysfunktionellt och djupt orättvist system i USA, har sina motsvarigheter i andra länder, där den offentliga sjukvården bryts upp, bland annat med privata försäkringar.

En kort sammanfattning av rapportens resultat kan läsas här. I rapporten tas också den vanliga argumentationen från högersidan upp, och bemöts. Jag tror att det är nyttig läsning också för svenska läsare.

Det har blivit stor uppmärksamhet kring rapporten idag. Den var förstanyhet på morgonnyheterna på radion, nyhetsbyrån NTB har också rapporterat, och Dagbladet hade nyheten på förstasidan. Professor Steinar Westin, som skrivit förord till rapporten var på nätmöte här, och högern kommer med ett surrealistiskt svar här. Det tycks vara ointressant att solida fakta talar mot samtliga premisser i högerns argumentation: ökningen i privata försäkringar är inte en reaktion på långa köer, privata försäkringar leder inte till mer effektivt användande av gemensamma resurser – precis tvärtom, och de privata bolagen använder inte ”ledig kapacitet”, utan läkare, kirurger och sjuksköterskor hämtas förstås från det offentliga, vilket leder till en sammantagen resursdränering.

PS. Följ gärna med på twitter, direkt eller via bloggens högerkolumn.

Verdighet på anbud

[I Dagsavisen idag. Där något förkortad]

Verdighet på anbud
En god foretningsidé er ikke nødvendigvis en god idé.

Konfrontert med uverdige forhold i et pleiehjem i Høyre/Frp-styrte Oslo i forrige uke, forklarte Siv Jensen til NRK at ”nå er jo ikke dette et sykehjem som er eid av kommunen”.

En interessant uttalelse, på bakgrunn av at Frps hovedgrep i eldreomsorgen – ved siden av det halvkamuflerte ønsket om å gjøre Carl I. Hagen til eldreminister – er å sørge for mer av nettopp slike privateide sykehjem.


Ett sånt, var Midtåsen sykehjem i Oslo, der Frp har hatt ansvaret for eldreomsorgen siden 2003. Aftenposten skrev om det i 2007. En tidligere ansatt fortalte om instrukser for å spare inn på bleier til de gamle: ”Om det bare var en liten skvett i bleien, skulle vi bare putte den på igjen.” I stedet for ”helgekos”, ble det ”noen tørre kjeks”. Virksomheten ble til slutt stoppet av Fylkeslegen. Og Sylvi Listhaug, politisk ansvarlig for privatiseringen, var ”sjokkert”. Etter at sjokket gikk over har hun ivrig fortsatt med privatiseringene.

Midtåsen sykehjem ble drevet av storselskapet Attendo Care. I Sverige, der Attendo har større virksomhet, har skandalene vært mange flere. I et tilfelle i Uppsala ble en kreftsyk og dement mann liggende i sin egen avføring så lenge at den tørket fast og var umulig å få bort fra kroppen uten å samtidig gi smertestillende morfin. Mannen døde et døgn senere. Andre eksempler handler om en mann som ved en feil ble registrert som død og derfor ikke fikk mat på tre dager, en autistisk gutt som når han ble forlatt uten tilsyn gjentatte ganger proppa munnen full med farlige medisiner, en mann som ikke fikk sine bandasjer omlagt på fjorten dager. Ved et pleiehjem fikk de ansatte ordre om å handle inn maten i sin fritid. Selskapet har dratt på seg et 30-talls anmeldelser for vanskjøtsel. Men lista hadde nok vært lengre, om det ikke hadde vært for at man gjennom systematisk bruk av usikre ansettelsesformer hadde motvirket drivkraften til å varsle om problemer. Attendo har derfor også skaffet seg en lang liste med tvister om brudd på kollektivavtaler, arbeidsmiljølover og loven om ansettelsesvern.


Attendo-konsernet vokser i hele Norden. De fremla resultater på drøyt 300 millioner svenske kroner i 2008. Skandalene har ikke forhindret nye kontrakter. I Uppsala vant Attendo typisk nok anbudskonkurransen takket være en 15 prosent lavere personaltetthet. Og det er dit markedslogikken peker. For til en viss grad kan man gjøre eldreomsorgen mer ”effektiv” med smartere organisasjon og bedre hjelpemidler. Men den typen rasjonalisering som kan gjennomføres i industrien, der maskiner tillater raskere masseproduksjon, er ikke mulig. Personalets menneskelige kontakt med de eldre, deres tid og kompetanse, er selve tjenesten. Men innen masseprodusert pleie i profitthensikt blir det en foretningsfordel om man kan kutte ned tiden det tar å servere et måltid. For de gamle derimot, er det en fundamental forskjell mellom en lunsj med selskap og en mekanisk foring.

Men disse reelle motsetningene er ikke noe Frp forholder seg til i sin argumentasjon for privat eldreomsorg. Da er det i stedet trossetninger som gjelder. ”Vi har tro på å bruke markedet for å gi eldre i Oslo et bedre tilbud”, sier Sylvi Listhaug. Og i Frps handlingsprogram slås det trossikkert fast at ”når sykehjemmene må konkurrere om brukerne, vil dette heve kvaliteten på tilbudet”.

Brukerne befinner seg nærmest per definisjon i en utsatt situasjon og bør i et sivilisert velferdssamfunn ha rett til å forvente seg en god omsorg – ikke en eplekjekk oppfordring til å bli aktive demenspleiekunder. Sykehjemmene konkurrerer i realiteten heller ikke om brukerne, men om anbud fra kommuner, i en situasjon der økonomien presses av at behovene vokser, mens skattene holdes nede eller senkes.


I Attendos årsrapport kan man under overskriften ”politiske risikoer” lese følgende: ”Attendos vekstmuligheter er avhengig av opinionen og politikeres syn på hvordan pleie og omsorg skal bedrives”. Det betyr altså muligheten til å sette sugerøret i de offentlige midlene og forvandle skattekronene til private fortjenester gjennom press på personale og kvalitet. I Attendos tilfelle sluses fortjenestene ironisk nok til skatteparadiset Jersey.

Som flere andre multinasjonelle helsekjeder eies Attendo av et risikokapitalselskap. Det er investorer som setter sine penger i en virksomhet med stort profittpotensial. I alle fall hvis politikere som Siv Jensen og Sylvi Listhaug vinner fram med sin markedsføring av den kontrasivilisatoriske ideen at folks helse og alderdom skal ut på anbud. Som direktøren i et annet multinasjonalt pleiekonsern, Capio, karakteriserte den svenske høyresidens valgseier i 2006: ”Det gir et helt annet businessklima”.

Den välfinansierade reaktionära hatkampanjen vinner framgångar, Obama på väg att överge sjukvårdsreform

NY Times rapporterar det som har legat i luften - att Obama nu öppnar för att urvattna den föreslagna hälsoreformen i USA så mycket, att den inte längre vore att betrakta som en meningsfull förändring. Ja, egentligen är det som Jonas Sjöstedt skriver:

[D]enna reträtt är något av spiken i kistan för alla de som vill ha en verklig reform på området. Utan att skapa ett offentligt alternativ med låga kostnader för dem som idag saknar försäkring så är förslaget till reform mycket begränsat. Det riskerar till och med att tvinga amerikaner i händerna på de bolag som idag är grunden till problemen på området. Det ska endast gå att välja mellan olika privata profitörer för att få sjukförsäkring. Om det blir förslagets innehåll kanske det är lika bra att förslaget faller helt.

Mobilisering för och mot ändring av vanvettigt hälsovårdssystem

Det är stort och viktigt, det som händer i USA nu, när Obama-administrationen försöker driva igenom en reformering – om än långt från heltäckande – av USA:s katastrofalt ineffektiva och smärtsamt orättvisa hälsovårdssystem.

Kostnaderna för sjukvård i USA är ojämförligt mycket större än i andra länder. Hälsoresultaten skiljer sig också dramatiskt från andra Västländer – de är urusla.

Men detta system göder naturligtvis starka privatkapitalistiska intressen, som mobiliserat varje gång det har gjorts försök att ändra systemet och som nu går över nya gränser i hetsen.

Ekonomen Mark Thoma har lagt upp ett långt citat på sin blogg. Det är värt att återge i sin helhet:

Even though we are a nation that places a high value on health, we have done very little to insure that quality health care is available to all of us at a price we can afford. We have allowed rural and inner-city areas to be slowly abandoned by doctors. We have allowed hundreds of insurance companies to create thousands of complicated policies that trap Americans in gaps, limitations, and exclusions in coverage, and that offer disastrously low benefits which spell financial disaster for a family when serious illness or injury strikes. We have allowed doctor and hospital charges to skyrocket out of control through wasteful and inefficient practices to the point where more and more Americans are finding it difficult to pay for health care and health insurance. We have also allowed physicians and hospitals to practice with little or no review of the quality of their work, and with few requirements to keep their knowledge up to date or to limit themselves to the areas where they are qualified. In our concern not to infringe on doctors' and hospitals' rights as entrepreneurs, we have allowed them to offer care in ways, at times, in places, and at prices designed more for their convenience and profit than for the good of the American people.

When I say "we have allowed" I mean that the American people have not done anything about it through their government, that the medical societies and hospital associations have done far too little about it, and that the insurance companies have done little or nothing about it.

I believe the time has come in our nation for the people to take action to solve those problems -- Edward M. Kennedy, In Critical Condition: The Crisis in America's Health Care, pp. 16-17, 1972.

Han påpekar att detta skrevs för fyrtio år sedan.

Jag måste säga att jag är fascinerad över det sätt som Vita Huset nu arbetar med folklig mobilisering och opinionsbildning för reformen. ”This is the moment our movement was built for” twittrades från presidenten häromveckan. Det första man möter på Vita Husets hemsida är hänvisning till en sida med ”Reality Check” om reformens innehåll – baserad på YouTube-videor.

Men det är ju ett hårt och bisarrt motstånd som man möter. Rekommenderar verkligen en titt på detta hos Progressiva USA. Jonas Sjöstedt skrev för några dagar sedan: "Alla har en skräckhistoria att berätta". Och så denna blivande klassiker: intervju med en ”libertarian” som demonstrerade mot förslaget med fullt synlig beväpning.

Och mitt i alltihop bör man hålla i minnet att den högern i Europa - till exempel den svenska regeringen - nu arbetar hårt för att introducera allt fler element från det haveri som USA kanske, kanske kan börja lämna nu.

Sjukvården och kapitalismens realiteter

Paul Krugman försöker förklara hur det ligger till med det amerikanska sjukförsäkringssystemet:

[U]nregulated markets don’t work for health care — never have, never will. To the extent we have a working health care system at all right now it’s only because the government covers the elderly, while a combination of regulation and tax subsidies makes it possible for many, but not all, nonelderly Americans to get decent private coverage.

Men poängen är förstås att den dyrare, mindre effektiva, folkhäsofarliga och djupt orättvisa amerikanska systemet pumpar stora resurser genom de privata företagen. Därför vill de behålla det. Och därför arbetar den europeiska högern - med den svenska regeringen som en av duktigaste elverna i klassen - för att rulla tillbaka den offentliga sjukvården till det katastofala tillstånd som progressiva krafter i USA nu åter försöker ta sig ur.

Marknadsmässigt

Jag tar också och tipsar om Martin Gelins SvD-reportage från USA, ett land där man tagit ordentligt tag i problemet med trygghetsnarkomani:

De kom hit vid halv fem i morse, men då var det redan mer än 400 personer före dem. De fick nöja sig med kölappar nummer 430 och 431.

- Vi var med om en bilolycka för ett par år sedan. Martin bröt ryggen på tre ställen och fick en spricka i knäet. Jag låg i koma i ett par dagar. Vi hade sjukförsäkring då båda två, men den täckte inte hela sjukhusvistelsen. Det slutade med att vi fick skulder på mer än 100 000 dollar. Och vi har fem döttrar att försörja.

Åkommorna från bilolyckan var så allvarliga att ingen av dem kunde fortsätta jobba. Därmed blev de även av med den sjukförsäkring de hade.

Läs hela.

PS. Paul Krugman: Why markets can't cure healthcare.

Helsefarlig marked

Jag glömde att lägga upp min "Kron og Mynt"-spalt i förra veckans Klassekampen. Den kan läsas här.

Den Frp-delegasjonen som i vår reiste til Malmö-forstedet Rosengård, kunne ikke akkurat finne belegg for at «Sharia-loven har tatt over fullstendig», slik Siv Jensen hadde hevdet. Likevel utropte man Rosengård til «et klart vitnesbyrd om en totalt feilslått politikk» − et eksempel på «hvordan det kan gå hvis vi ikke får en ny politikk» i Norge. Journalistene noterte nøye.

Neste gang foreslår jeg en journalist- og Frp-delegasjon til en annen innvandrertett svensk bydel: Stockholmsforstaden Rinkeby, der jeg selv bodde før jeg flyttet til Norge. Dra til legesenteret («vårdcentralen») der for å se hvordan det kan gå hvis man får en ny politikk som ligger nærmere Frps.

Läs gärna hela.

Sjukt

Den medicinska rådgivningen i Stockholm har privatiserats. Företaget som vunnit upphandlingen har tillämpat ett system där sjuksköterskorna får bonus om de svarar snabbt på telefonsamtalen från de hjälpbehövande. Detta är naturligtvis helt sjukt och kan konkret ha bidragit till dödsfall. Efter att saken blivit uppmärksammad har nu företaget avskaffat bonusen.

Men det går inte bara att rycka på axlarna och säga att saken är ur världen. Detta ligger ju i hela upphandlingssystemets natur. När offentlig tjänster läggs ut på entreprenad är det något som i sig inbegriper en reducering av samhällelig service till en prissatt produkt. Det förändrar i samma ögonblick de sociala relationerna kring servicen och det förändrar innehållet i den.

Och rent konkret är det ju genom att pressa personalen på det här sättet som det huvudsakligen går att tjäna pengar på det som upphandlas. Att det eventuellt blir ”billigare” betyder bara att kostnaderna betalas av någon annan. Det är den reellt existerande marknadsekonomins väsen.

Självklart går det att effektivisera vård, omsorg och andra tjänster av det slaget. Det går att göra saker smartare, förbättra organisationen, ta in ny teknik, lära sig av gamla misstag och nya innovationer. Det är också det som händer när människor arbetar. Men vad som händer med privatiseringar av tjänsterna är att det bara är effektivisering i en snäv mening – det som ger bättre slutresultat i bolaget – som räknas. Det är en genuin tillbakarullning av själva poängen med gemensam välfärd. Det är bakåtsträvande och ineffektivt.

De som jobbar inom till exempel vården har kunskaper och kompetens som kan komma fram betydligt bättre. För det behöver vi trygghet och arbetarinflytande. Alltså något helt annat än privatiseringar.


PS. Gamla inlägg som rör bland annat upphandlingsfrågan, här och här.

[Alliansfritt][Ung Vänster][Svensson]

[DN][DN][DN][DN][SvD][AB][Exp]

Marknadssjukan

En skillnad mellan behov och efterfrågan:

- Vårdval Stockholm är väldigt mycket ett system för oss som är friska och har behov av vård tillfälligt. Systemet passar inte lika bra för dem som har stora vårdbehov, säger Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund till DN.se.

DN.

Sjukt? Nej då, bara marknadsmässigt.

Den svenska högerns integrationspolitik begränsas inte till att skapa hetsstämning genom artiklar på DN Debatt. Man jobbar även mer långsiktigt, till exempel inom sjukvården:

På Rinkeby vårdcentral har personalstyrkan halverats på ett år samtidigt som arbetsbelastningen bedöms ha ökat med 43 procent. I Skärholmen har stora nedskärningar gjorts främst genom att flera undersköterskor, en psykolog och en kurator sagts upp. Rationaliseringarna framtvingas av vårdvalets system där exempelvis ett patientbesök hos en läkare ger vårdcentralerna flera gånger så stora intäkter från Landstinget som ett patientbesök hos en sjuksköterska.

Det ska naturligtvis inte bara löna sig att arbeta, utan också att vara frisk. Vid en första anblick kan det tyckas uppenbart att dessa härliga framgångar är resultat av det marknadsfundamentalistiska flaggskeppet Vårdval Stockholm – en reform som förenar styckprissättning i New Public Management-anda med gammal god smårasistisk överklassarrogans. Men det kan inte heller uteslutas att nedskärningar i Rinkeby och Skärholmen liksom överhuvudtaget de sämre hälsotillstånden i socioekonomiskt eftersatta områden, beror på radikala islamister som samlas i källarvårdcentraler och utropar våldsam jihad mot sådana centrala västerländska värden som kuratorbesök och nyttig kosthållning.

Om man inte vill ändra på Vårdval Stockholm – vilket ju vore märkligt, när nu systemet fått helt väntade resultat – kan man därför istället till exempel beställa en rapport från försvarshögskolan, där Dick Erixon och Per Gudmundson intervjuas om kopplingarna mellan Skärholmens vårdcentral och fatwan mot Salman Rushdie, samtidigt som den framgångsrika vårdvalsmodellen exporteras även till andra landsting.


[DN][AB]
[Hanna Löfqvist]

Risken finns

En av anledningarna till att högerledarna mötts i just Varberg för att i ett lyckat samarbete med de församlade politiska journalisterna vända bort uppmärksamheten från den politiska verkligheten, är att man har mycket av privat vård i Varberg. Dessvärre kunde man därför inte förlägga presskonferensen hos det strävsamma sjukvårdsbolaget MedNet AB i Stockholm, som efter den upphandling Stockholms läns landsting gjort, ska ta över 11 kommuners försörjning av medicinsk hjälp apparatur, som rullstolar.

Företaget meddelar nu att dess ”kapacitet att med egna tillförda medel finansiera sin verksamhet har försämrats". Det är väl alltför tidigt att säga, om företaget bestått av bedragare, eller om det bara är börskrisen som utsatt de framtida hjälpbehövande i södra Stockholm för uppfriskande marknadsprövningar. Men det står helt att hälso- och sjukvård, som ofta förknippas med tråkigheter, på så sätt blir mer spännande och dynamisk, vilket är bra. Vi är därför många som gläder oss över att arbetet går vidare.

Detta är för övrigt en god illustration på hur man i en marknadsekonomi med en klok politisk ledning – liksom den vi nu har i riksdagen och i Stockholms läns tidning – får mekanismer som tillåter en rationell riskspridning. I det här fallet ser vi att de farliga risker som kan drabba ägare och direktörer i finansiella institutioner, kan tas över av det offentliga, och spridas, exempelvis till dem som tar rullstolar och andningsapparatur i bruk. Det ger, för att citera statsminister Reinfeldt, ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”.

Marknaden äter sig in

Min krönika i veckans Flamman.

Trist

Man ska generellt sett vara väldigt försiktig med att utifrån sätta sig till doms över fackliga kompromisser. Och förhandlingar är konkreta saker – om en strid är på väg att gå förlorad kan det mycket väl vara bäst att ge sig.

Men ändå. Det är inte särskilt svårt att förstå den starka besvikelse som nu kommer till uttryck från olika håll. Strejken har aktiverat ett medvetande

Jag tror också att LO-förbunden borde ta sig en funderare kring betydelsen av att Vårdförbundet når ett ganska dåligt resultat och får massa missnöjda medlemmar – i värsta fall före detta medlemmar. Det blir ytterligare en del av den allmänt negativa aura som omgärdar facklig organisering.

Hur som helst kommer de centrala frågeställningar som Vårdkonflikten aktualiserat, att återkomma i nya skepnader, i Sverige och i andra jämförbara länder: Ska offentlig välfärdsverksamhet marknadiseras och därmed göra successivt mer otillgänglig för allt bredare samhällsskikt? Och ska lönespridningen fortsätta att öka på det sätt som det har gjort under de senaste decennierna: genom att toppskikten i samhället tillgodogör sig mer av det mervärde som hårt pressade arbetare skapar på en otrygg och krass arbetsmarknad?

Vårdförbundets medlemmar är väl förtjänta av den förbättring som de uppnått genom den här konflikten. Men ingen av strider som pågår kring de här frågorna får någon nämnvärd push framåt. Arbetsgivarsidans kommentar till avtalet är förresten intressant – man gläder sig för att det inte blev så stor höjning av lägstalönerna, så att man inte riskerar ”den ökade lönespridning som båda parter eftersträvar”.


(Det här skrev jag om strejken för några veckor sedan i Flamman)

Sjukt

DN rapporterar:

Åtta av fjorton anställda psykologer i Stockholms nordvästra sjukvårdsområde sägs upp. Orsaken är det nya ersättningssystemet med Vårdval Stockholm. Vårdcentralerna anser sig inte ha råd att ha psykologerna kvar.

Den nya modell som Stockholmshögern genomfört, innebär att socioekonomiska faktorer tonas ned vid resurstilldelningen i sjukvården. I klartext betyder det alltså att de områden där behoven är störst, får mindre pengar, medan mer pengar tilldelas områden där moderaterna är starka.

När psykologerna på vårdcentralerna avvecklas innebär det, som vårdpersonalen påpekar, att individer kommer i kläm samtidigt som det dyker upp större samhällsekonomiska kostnader på annat håll.

Det här är bara ett av otaliga exempel som fortsätter att radas upp när den samhälleliga servicen privatiseras och nedmonteras. Marknadsfundamentalismens systematiska idioti framträder här med viss tydlighet.

I ett modernt samhälle omsätts insikten om att människor är ömtåliga, i gemensamt ordnade lösningar. När folk mår dåligt ska det finnas en möjlighet att få stöd. I den marknadsfundamentalistiska samhällsmodellen – i den idealt beskrivna versionen – ska människor efterfråga detta stöd och kunna betala för det; så möts utbud och efterfrågan likt två pekfingrar i sixtinska kapellet och där uppstår korrekt prissatt, alltså optimalt resurstilldelad verksamhet.

Detta är dock båg. I verkligheten är det särdeles stor risk för att en person som mår psykiskt dåligt också är en som riskerar att inte ha råd och ork till självfunnen hjälp.

Och över huvudtaget: vi vet att vi alla under olika skeden i livet riskerar att drabbas av olika problem. I ett civiliserat samhälle skapas system för att inte varenda människa ständigt ska behöva fundera över varje sådan eventualitet – eller för all del, mer realistiskt, att många drabbas utan att kunna göra något. Detta är samhällsbygge. Marknadsfundamentalismen står i motsättning till detta. I ett läge när Sverige är rikare än någonsin får vi dras med ett system som gör att resurseffektiva och smarta gemensamma modeller döms ut för att vi ”inte har råd”. Bara ett mycket litet skikt av rika, som vill flyta tillgodogöra sig arbete från och samtidigt flyta fritt ovanpå folkflertalet, tjänar på att det är så.

Det synsätt som idag vägleder våra samhällseliter, inklusive borgerliga sjukvårdspolitiker, är anticivilisatorisk.


[SvD skriver också om problem inom psykiatrin]

Killing the Free Market

Via Nyliberal Utopi.

De river ner

Jamen det var ju jävligt oväntat, att grotthögerns härjningar i sjukvården leder till att rika områden gynnas på socialt utsatta områdens bekostnad. Det är det som är kärnan i högerpolitiken. ”Valfrihet” innebär friheten att slippa ifrån en resursplanering som sker rationellt – om grunden för rationaliteten är att vårdbehoven, som är djupt socialt betingade, ska styra.

Effekterna av det system som borgarna i Stockholm vill införa skulle bli sådana har varit kända och påpekats av oppositionen. [Se till exempel Peter Andersson (s)]. Det är bra att de belyses ytterligare. Det är också väl känt och belagt att privatisering och marknadsfundamentalism leder till dyrare och sämre vård för de allra flesta. ”De största vinnarna är naturligtvis patienterna, som får makten över vården”, säger Filippa Reinfeldt om det förslag som leder till sjukvårdsslakt i förorterna och extrapengar till Stureplan.

Moderata ungdomsförbundet ramar in den sköna förortspolitiken med att ordföranden Niklas Wykman medels rap ber folk som nu får svårare att erhålla vård att istället hålla upp en tändare.

Behöver man säga mer, egentligen? Josefin Brink gör det i alla fall, bra som vanligt:

Så här ser alltså borgarnas valfrihet ut för invånarna i Stockholms län: Var rik och frisk och bo i Nacka, Bromma eller innerstaden så får du all vård du behöver och mer därtill. Eller var en fattig och sjuk looser med förslitningsskador eller krigspsykos och häcka i Rågsved, Rinkeby eller någon annanstans där såna som du har råd att bo, och glöm att du får den sjukvård du behöver.

Läs hela! Årets trenddiagnos: portvinstå.

Högerpolitiken siktar mot ett socialt barbari som få vill ha, men alla får smaka om man inte mobiliserar ett motstånd. Och det motståndet kan man stå för i varenda fikarum, skolklass och tvättstuga, med kompissnack, insändare, blogginlägg, dörrknackning, festtal och torgmöteshojt.

Men vi måste göra mer också, om vi inte ska stå som förlorare i slutändan ändå. Det behövs politiska program och projekt som går längre än – det helt nödvändiga – att försvåra högerns nedrivningsbonanza. Om valet 2010 både ska vinnas och spela någon roll, måste det göras troligt att det blir ett spårskifte; att det inte bara kommer att bli lite mindre dåligt, utan att det blir annorlunda, att det gemensamma ägandet kommer att öka, att sjukvården kommer att göras mer tillgänglig, att det kommer att byggas nya hyresrätter, att det görs satsningar som kan befästas och utvecklas, leva ett eget liv, påverka politiken mer på djupet än vad enskilda beslut i parlamentariska församlingar betyder.

Kort sagt: vänstersidan måste vara minst lika radikal som den stockholmska grotthögern. Det är en utmaning. Just en sådan utmaning som kan få folk på fötter.



[Tidigare om vård och privatiseringar]
Erik Berg: Det klarnar om vården
Och från denna blogg:
- Sjukvårdsreda
- I startgroparna
- Vårddebatt i fablernas värld

Stark. Ömtålig. Människa. Samhälle.

Läs Erik Berg:

När alla andra samhälleliga minnesbilder som motiverar socialismens nödvändighet och varnar för det snäva konkurrenssamhällets konsekvenser, är för långt bort för att återkallas i tid, kan åtminstone den kroppsliga erfarenheten av vår bräcklighet tjäna som påminnelse om varför ett samhälle byggt på samarbete och omsorg är att föredra framför kapitalism: det är den enda samhällstyp som erkänner att alla behöver hjälp. Den som var starkast på jorden blir plötsligt svag när kroppen brister, vännerna sviker, hjärnan tröttnar, börsen faller, huset brinner eller ett rattfyllo tappar ratten. Socialismen kan man behöva när som helst, när man minst anar det.