Att hitta hem

Alexander Bard har nu kommit fram till att ”enfrågerörelserna och enminutsengagemangen på internet bygger på den falska idén att politik inte får ta tid”. Eftersom han ”beundrar Camilla Lindberg för hennes övertygelse och styrka att stå emot trycket från omgivningen” har han valt att gå med i den omgivning som utövade detta tryck och körde över Camilla Lindbergs övertygelse, alltså folkpartiet. Och eftersom han ”uppfattar kampen för mänskliga rättigheter som den viktigaste politiska frågan som finns”, ansluter han sig alltså till ett parti som arbetar för svenskt medlemskap i en kärnvapenbestyckad militär angreppspakt som just nu bedriver omfattande ockupationsverksamhet garnerad med dagliga angrepp på civila samt tortyr. Det faller sig naturligt att Alexander Bard första uppgift blir att arbeta med ”det nya virtuella nätverket Liberati” som ska bli ”folkpartiets välbehövliga brygga till den nya Internetvärlden och även en organisatorisk förebild för andra partier”. Bard har ju sedan tidigare erfarenhet av det virtuella nätverket Elit, där Bard kunde meddela att ”Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende". På wikipedia kan man läsa att Alexander Bard bedriver psykoanalytisk verksamhet, utan att ha formell utbildning i ämnet. Om det är sant, vet jag förstås inte. Jag litar bara på det Bard säger om Internet: ”Murar rivs och nya möjligheter öppnas”. Och på något sätt känner jag att folkpartiet verkligen har hittat en idealisk medlem.