Chávez spökar

Få saker här i världen har på sistone utgjort så överväldigande exempel på unkenheten i det borgerliga hyckleriet i Västvärlden, som förhållningssättet till Hugo Chávez och den pågående sociala, demokratiska revolutionen i Venezuela. Det blir uppenbart att demokrati är jätteviktigt, jättebra och ett jättecentralt västerländskt värde – men bara om det är ofarligt långt bort från faktisk realisering. När det dyker upp en folklig rörelse som gör upp med de ingrodda eliterna och skaffar sig en ledare som vinner val – då är demokratin i fara.

Ni minns förresten kanske den folkomröstning som genomfördes i Venezuela för knappt ett år sedan, där ett av förslagen var att ta bort begränsningen på hur många gånger en president kunde omväljas, och till exempel Chávez, om han vann fler val, skulle kunna sitta till exempel lika länge på sitt ämbete som Roosevelt, Göran Persson eller, i extrema fall, som Tage Erlander. Detta ansågs av en relativt samlad borgerlig press vara liktydigt med evig och sibirisk diktatur, och man spekulerade vilt och hårt i valfusk- och revoltscenarier. Nu förlorade – tyvärr, tycker jag – Chavez folkomröstningen och erkände sig snabbt som besegrad.

Hur som helst. Erik Svensson (Bilogy & Politics) uppmärksammar idag att New York Times – en av alla tidningar som var med på drevet mot Chavez – argumenterar skarpt och principellt mot begränsningar i omval.

"Term limits are seductive, promising relief from mediocre, self-perpetuating incumbents and gridlocked legislatures. They are also profoundly undemocratic, arbitrarily denying voters the ability to choose between good politicians and bad, especially in a city like New York with a strong public campaign-financing system, while automatically removing public servants of proven ability who are at a productive point in their careers."

Väl talat. Men det tar alltså sin utgångspunkt i borgmästarvalet i New York. I Venezuela var det tydligen nödvändigt att säkerställa samma odemokratiska grepp, för att rädda demokratin.

Och apropå Chávez, skriver Frédéric Lordon så här i en för övrigt läsvärd artikel (Le Monde diplomatiqu / ZNet) om finanskrisen:

The New York Times reported that when Paulson and Bernanke appeared on the evening of 16 September to announce their plan, they looked grim. Compared with them, Venezuela 's president Hugo Chávez is a puppet in the hands of capital. At least he pays when he nationalises.

Lordon menar att vi befinner oss på okänd finansiell terräng nu, och det kan möjligen stämma. Jag är väl lite skeptisk till en del av hans stora förvåning – att staten ingriper till kapitalets räddning i kristider är ju inte direkt någon anomali – men likaväl är detta kul formulerat:

So "Karl" Bernanke and "Vladimir Ilyich" Paulson still had work to do. They at least, unlike the mad neoliberals still calling for a moral purge in which the failed banks would be allowed to go under, understood what was required. The former head of Goldman Sachs was forced to recognise that there is an explosive instability built into unregulated finance: guaranteed to spark off endless catastrophes, but incapable of resolving them itself. Only the state had the sovereign power to ride roughshod over the law, nationalise now and pay later, unilaterally grab all the dividends, even from shares it didn't own. It alone had the power to halt the disaster provoked by the mechanisms of the sacred market. It was socialism or the apocalypse.

Det är för all del inget nytt val, skulle man väl kunna tillägga.