Staten som studsmatta

Investmentbanken Carnegie har under en tid utmärkt sig med aggressiva affärer, gigantiska bonusar och olagligt trixande för att pumpa upp storleken på dessa bonusar. Carnegie var samtidigt Mats Odells favoritföretag och folk därifrån anlitades för att bidra till och berika sig genom utförsäljning av svenska folkets egendom. Odell försvarade deltagandet in i det sista. När så Carnegies vidlyftiga skumraskaffärer ledde till total kris för bolaget fixade Mats Odell lånegarantier på först en miljard och så ytterligare fyra miljarder. Staten gick till slut in som ägare. Carnegie var tydligen ”systemviktigt” och kunde inte tillåtas gå i konkurs.

Nu säljer Mats Odell bolaget vidare till andra privatkapitalister. Staten gick alltså in, rensade upp i problemet och lämnar nu över de positiva värdena till likasinnade aktörer på finansmarknaden, så att dessa kan spela vidare. Skattebetalarna och det offentliga får ta riskerna och notan, finanshajarna får bonusar och värdepapper. Spelet går vidare.

Samtidigt är det jätteviktigt med utgiftstak, så att inte staten kan satsa för mycket på sådana onödiga och oansvariga grejer som tandvård eller järnvägar. För hur skulle det se ut om Mats Odell inte hade några pengar att ge till ”systemviktiga” företag som Carnegie. Kris!