Historien utkämpar inga slag

BBC:

Papers unearthed by the BBC reveal that British and American commanders ensured that the liberation of Paris on 25 August 1944 was seen as a "whites only" victory.

[…]

The leader of the Free French forces, Charles de Gaulle, made it clear that he wanted his Frenchmen to lead the liberation of Paris.

Allied High Command agreed, but only on one condition: De Gaulle's division must not contain any black soldiers.

Läs hela.

Jag minns en väldigt intressant dokumentär om svarta idrottsmän i USA och deras kamp mot segregation och diskriminering. En av dem berättade om deltagandet vid Berlinolympiaden. Nazisternas maktövertagande och deras rasideologi gav förstås spelen en särskild laddning åt deltagandet från svarta idrottsmän – bilden av Jesse Owens överst på pallen är klassisk. Men en annan av idrottsmännen vidgade i dokumentären perspektivet, genom att påpeka att det han mindes av sin Europaresa, det var att ingen tvingade dem att åka längst bak i bussen i alla fall.

Segern över fascismen under andra världskriget betydde att europeisk rasism föll hårt i kurs. Men runt om i världen krävdes det fortsatt hårda strider mot rasistisk maktutövning, även om krigssegerns svallvågor naturligtvis gav kraft åt befrielsekamp på annat håll. I USA skulle det ännu dröja ett kvartssekel innan den formella rassegregationen upphörde. Och för människor med mörkare nyanser runt om i världen var det avkoloniseringen – uppnådd efter oceaner av blod, svett och tårar – som öppnade en nya era. Långt, långt ifrån problemfri – men likväl något annat än ”Whites Only”.

Nu ser vi åter västerländsk borgerlighet fascistiseras, och med det också rasismens återkomst i lätt förändrad skepnad – idag främst som islamofobi och arabhat. Också idag är det naivt att tro att förändring ska komma av sig själv, än mindre initierad av dem som upprätthåller och tjänar gott på förtrycket.