Fuskprat och perspektiv på det iranska presidentvalet

Det händer något i bröstet när jag ser bilderna på de modiga gatuprotesterna i Iran. Här gör människor anspråk på makt och frihet; här görs politik i stunden.

De unga protesterna mot valresultatet och regimen i Iran uttrycker genuin frustration och förändringsvilja hos många iranier. De är legitima, och de kommer att leda till någon typ av förändring.

Det betyder inte att anklagelserna om just valfusk – som blivit en katalysator för protesterna – nödvändigtvis är sanna.

Inför valet har det gjorts flera opinionsundersökningar som pekat i olika riktningar. I ett land som Iran är opinionsmätningar förknippade med stor osäkerhet och svåra urvals- och metodproblem. Mätningar gjorda av regeringen eller av olika politiska grupper bör man ta med en nypa salt, dels för att resultaten kan vara aktivt friserade, men kanske framför allt för att urvalet kan vara skevt och folk svarar olika beroende på hur de bedömer frågeställaren.

En opinionsundersökning med transparent metod och försök till representativt urval, gjordes i maj 2009, av stiftelsen Terror Free Tomorrow. Dess resultat är intressanta på flera plan. När det gäller presidentvalet redovisade undersökningen följande resultat:

Rezai: 1%
Karroubi: 2%
Mousavi: 14%
Ahmadinejad: 34%

Många hade uppgett att de var osäkra och andra inte alls något svar. Observera att om man normerar ovanstående resultat bland dem som angett hur de tänkte rösta, får vi ett resultat som är förvånansvärt likt det officiella valresultatet. Här skulle Ahmadinejad få 65% av rösterna, mot de 66% han fick enligt de proklamerade siffrorna.

(Ser nu att norska nyhetsbyrån NTB rapporterar samma sak i en notis, via Washington Post)

Enligt denna mätning hade för övrigt Ahamadinejad en ledning även i Azerbaijan. Mellanöstern-kännaren Juan Cole har lyft fram de officiella siffrorna, som gav Ahmadinejad segern över Mousavi i Azerbaijan, som ett indicium på att valet skulle vara riggat. Det är ett utlåtande som fått stor spridning, men som alltså knappast är självklart.

Mousavi vann som väntat Teheran, och stort i de norra delarna + Shemiranat. Shemiranat är delvis landsbygd, så siffrorna 62,8% för Mousavi vs. 32% för Ahmadinejad i det området talar ett tydligt språk. Men vi snackar tre hundra tusen röster dör och drygt fyra miljoner i resten av Teheranområdet (som Mousavi alltså vann). Det räcker inte till för att vinna ett val där 40 miljoner röstade.

Ett annat populärt ”bevis” för valfusk är att plotta de utropade delresultaten i sammanräkningen och peka på att de hamnar på en alltför rät linje. Detta är i själva verket ett mycket dåligt argument. Faktum är att det är just det man bör förvänta sig i en stor röstsammanräkning. Om det inte hade varit en rät linje, så skulle det innebär att exempelvis de tio miljoner först räknade rösterna skulle skilja sig dramatiskt från de nästa tio miljoner röster som räknas. Det hade behövt förklaras. Som det påpekas här, skulle man med samma resonemang ha starka "bevis" för att Obamas valseger över McCain berodde på riggade resultat.

Återigen: fusk kan naturligtvis ha förekommit ändå. Och protesterna är viktiga och legitima ändå.

Men jag tror att det här automatiska avfärdandet av valresultatet är problematiskt oavsett. För att den bygger på en extremt grovkorning förståelse av den iranska verkligheten. Och för att man då bildar sig en uppfattning av läget baserat på en total negligering av miljontals människor som faktiskt stödde Ahmadinejad, åtminstone i valet. Också dessa måste på något sätt vara med i en förändringsprocess.

Jag säger naturligtvis inte att detta borde vara prio ett för demonstranterna på Teherans gator att fundera över. Det jag pekar på, är att analysen och den bild som förmedlas av händelserna blir enkelspårig, platt och farligt propagandistisk.

Jag vill också tipsa om två längre artiklar som för fram andra typer av insikter om den konkreta situationen.

Abbas Barzegar skriver i Guardian under rubriken ”Wishful thinking from Teheran”, bland annat:

In the last week Ahmedinejad turned the election into a referendum on the very project of Iran's Islamic revolution. Their street chants yelled "Death to all those against the Supreme Leader" followed by traditional Shia rituals and elegies. It was no match for the high-spirited fun-loving youth of northern Tehran who sang "Ahmedi-bye-bye, Ahmedi-bye-bye" or "ye hafte-do hafte, Mahmud hamum na-rafte" (One week, two weeks, Mahmoud hasn't taken a shower).

Perhaps from the start Mousavi was destined to fail as he hoped to combine the articulate energies of the liberal upper class with the business interests of the bazaar merchants. The Facebook campaigns and text-messaging were perfectly irrelevant for the rural and working classes who struggle to make a day's ends meet, much less have the time to review the week's blogs in an internet cafe. Although Mousavi tried to appeal to such classes by addressing the problems of inflation and poverty, they voted otherwise.

Jag rekommenderar en läsning av hela artikeln.

Perspektivet ovan utvecklas också i en artikel i Asia Times, av den indiske diplomaten M K Bhadrakumar. Han underskattar enligt min mening den folkliga kraften under och efter valet. Men han gör en kunnig och konkret analys av maktspelet i toppen.

If we are to leave out the largely inconsequential "Gucci crowd" of north Tehran, who no doubt imparted a lot of color, verve and mirth to Mousavi's campaign, the hardcore of his political platform comprised powerful vested interests who were making a last-ditch attempt to grab power from the Khamenei-led regime. On the one hand, these interest groups were severely opposed to the economic policies under Ahmadinejad, which threatened their control of key sectors such as foreign trade, private education and agriculture.

Läs hela!

Uppdatering. Läs också detta: Conversation with Grandma after Iran's Elections:

And you have to understand something. [Ahmadinejad] sways people. He says certain things — he says certain truths. He is not a thief. He is a horrible, horrible person, but he is not a thief. He says things directly. [...]

Every single countryside, province, Ahmadinejad had them. He was self-made in this election, he worked for four years holding babies and making visits to the countrside. You could have predicted these results.

Här.


[SvD][SvD][AB][AB][DN][DN][DN][DN][VG][VG][Dagbladet][Dbl]